I flera dagar hade jag förvärkar, ganska smärtsamma sådana. Men det var torsdagen den 11/2 som det startade igång på allvar. 1dag över den beräknade födelsedagen. Från 24-tiden och framåt  kom värkarna 1 gång i halvtimmen och detta höll på till klockan blev 02:29 då gick slemproppen.

03:09 första "riktiga värken" sätter igång, sen kom det regelbundet var tionde minut ända fram till klockan var 06:51 då klingade värkarbetet av lite grann och kom inte igång förrän efter 40minuter. Det kändes otroligt frustrerande att backa tillbaka. Nu när man trodde att det var nära. Efter det kom värkarna 1 gång i halvtimmen och höll på så tills klockan blev 20:13..
Jag ringde upp till förlossningen för att höra mig för vad det var som gällde i mitt fall då jag skulle få antibiotika insatt vid själva förlossningen. För min GBS. Det måste ju gå ett antal timmar , minst två för att antibiotikan ska hinna gå igenom hela kroppen och bilda ett skydd för barnet. Vi bestämde att jag skulle åka upp när värkarna kom mellan 5 - 10 minuters intervaller. Om jag skulle få ondare och inte stod ut med värken mer då skulle jag komma upp och vi behövde inte ringa innan om det skedde innan natten. Med tanke på att jag inte sovit nästan någonting de senaste dygnen så förstärktes smärtan vid varje värk.

 Vid den här tiden hade jag så fruktansvärt ont att jag inte längre kunde ligga ner när värkarna kom, det hjälpte inte att bara andas sig igenom dem, jag stod upp och hängde över soffkanten allt medans älsklingen masserade mitt ryggslut. Men nu när nästa värk kom kändes det som att det tryckte på ordentligt baktill och vad jag trodde var en krystvärk. Då blev jag nervös och sa att
-Nu åker vi upp för det känns som om jag vill krysta.
Helt ovetande om hur en riktig krystvärk kändes. Det fick jag sannerligen känna på sen...:)

 01:05
Väl uppe på Förlossningen vankade jag mig gråtandes av smärta fram till barnmorskan som mötte upp oss. Vi visades in på ett rum där de satte en ctg-kurva för att mäta barnets hjärtljud samt mina sammandragningar. 145slag/minut visade barnet och ctg-kurvan var normal. modermunnen var öppen, cervix utplånad. Vi hade en fantastisk barnmorska som var väldigt försiktigt mot mig och hon poängterade även att hon väldigt noggrannt läst igenom min förlossningsplan och att hon skulle vara väldigt försiktig med mig. Hon undersökte mig för att se hur pass öppen jag var. Och till vår stora besvikelse så hade jag bara öppnat mig en centimeter.
Suck! alla dessa värkar i ett helt dygn och inte mer hade hänt. Hon sa att jag kunde få övernatta där och få morfin och en sömntablett så att jag kunde få sova lite och hämta kraft. Men jag ville hellre åka hem med älsklingen och försöka sova hemma. Så jag fick ta två citodon tillsammans med en sömntablett  Flunitrazepam hemma. Klockan var då 01:20

Men det blev bakslag. Jag som trodde att jag skulle få sova fick istället en värk som aldrig klingade av. Tillslut hade jag så ont att jag stod upp och gungade och hela kroppen bara skakade av smärta.
Katten min, han blev helt nervös och började hoppa upp på mig och bita mig. Han undrade vad det var som hände. Stackarn.
Älsklingen blev arg på mig och sa att
- det är ju typist att du ska envisas med att åka hem när du har så ont. Nu åker vi upp igen.
Men jag hade sååå ont att jag var osäker på om jag ens skulle kunna ta mig ner till bilen igen. Efter mycket pöl så var vi än en gång på väg upp till förlossningen. 02:10
Nu grät jag av smärta oavbrutet, samtidigt som jag skakade av smärtan som värken gav mig. Vi fick ett rum och en ny ctg-kurva sattes. Men jag hade fortfarande inte öppnat mig mer än 1 centimeter. Givetvis så var det personalbyte när vi kom men den underbara barnmorskan som vi fick tidigare sa att hon gett över ärendet till en alldeles speciell barnmorska. Karin hette hon. En underbart empatisk människa och jag kände genast mig lugnare. Jag tror att hon hör till aurorabarnmorskorna.  
Hon gav mig en morfinspruta (10mg/ml) i skinkan och Bricanyl injektion (05mg/ml för att dämpa värkarbetet något så att jag skulle kunna sova lite. Då detta inte hjälpte så satte Karin (BM) 6st sterila vattenkvaddlar s.c i troskantslinjen. De hjälpte faktist och gjorde inte alls så ont att ta. Nu för tiden sätter de dem djupare och blir på så vis inte lika smärtsamma. Jag rekommenderar kvaddlarna!!
När jag sedan mitt i natten gick på toalettan så kom det en liten blödning vilket troligtvis var en sk teckenblödning. Jag fick äntligen sova i några timmar om än inte många. Men under den korta tiden fram till 07:30 hade jag öppnat upp mig 3-4 cm, huvudet var 2cm ovanför spinae. det sätts in en ny ctg-kurva som hela tiden varnade att barnets hjärtljud gick ner. Säkert en 6-7 ggr kommer de in och tittade undrande på apparaten.
Bm säger att eftersom du redan öppnats såpass mycket på så kort tid så tycker jag att vi sticker hål på hinnan och sätter igång förlossningen. Jag ringde dit älsklingen som kom på en gång. Klockan är nu 07:55.

Vi förflyttar oss in till förlossningssalen och där sätts en nål i handen på mig och jag får amniotomi och symtocinondropp i värkförstärkande syfte. Bm tar hål på hinnan och jag känner hur vattnet rinner ut. Värkarna kom allt tätare och intensivare och vid varje värk tog jag djupa andetag av lustgasen. Det sattes en elektrod på barnets huvud så att vi kunde ha kontroll på baranet hjärtljud. Älsklingen satt vid min högra sida och baddade min panna med kalla handdukar. Han hjälpte mig med att serva med dricka; energidricka, lingondricka och nyponsoppa. Allt för att jag skulle orka. Jag hann inte ens dricka upp allt innan det vart över :)
Han hjälpte mig även med att komma ihåg att andas och höll mig i handen när det gjorde som ondast. Allt som jag skrivit och önskat mig pi förlossningsplanen blev sågott som uppfyllt. Jag önskade ett rum utan lysrörsljus, jag önskade mig musik och väl där inne så ville jag lyssna på radion, så den var på under hela förlossningen. Men fråga mig inte vad de sa eller vad som spelades för jag har inte en susning. ha,ha
Jag låg till en början under öppningsskedet på högersida. Bm masserade hela tiden min slutrygg med cirkulerande rörelser. Pratade lugnt och berättade sakligt om hur allt låg till. Jag hade noll koll på vad tiden var och hur långt tid jag legat där, jag gick helt in i mig själv och på min uppgift.
Enligt min kära sambo var jag vid det här laget helt väck..ha,ha konstigt! Lustgas kallas det.
Jag tyckte att bm nynnade en melodi i mitt öra så jag frågade lite sluddrigt.
-sjöng du i mitt öta Karin? och så nynnade jag melodin som jag tyckte hon sjungt.
Men det hade hon tydligen inte gjort. Men däremot så gick hon omkring i rummet och småsjöng lite då och då.

Värkarna ändrade karaktär och jag sa att det känns som att jag vill krysta.
-Jamen då ska du göra det sa bm, och det vände mig på rygg och satte upp förlossningsben på sängen med handtag som jag kunde hålla i och hjälpa till under utpressningsskedet.
Det gick tydligen väldigt fort alltihop för helt plötsligt så sa Bm till undersköterskan att hon skulle hämta in barnmorskan Maud som skulle sätta västerviken på mig.
-Jag har valt den allra bästa att göra det på dig, sa hon lugnande. När hon kom in och satte bedövningen på mig svamlade jag rejält och sa att jag kände igen henne och dessutom kostade jag på mig att försöka vara lustig där mitt i krystvärkarna. De frågade om bedövningen hjälpte och jag svarade att:
-jag vet inte det..men vad är väl föda barn jämfört med att vara riktigt förkyld? Ha,ha så jäkla sjukt att börja svamla reklamslogans mitt under förlossningen. Så typist mig att försöka skämta bort det jobbiga.
Bm frågade om jag ville ha fler kvaddlar och jag tackade ja. Bm tappade ut urinet som fanns kvar.
Krystvärkarna blev allt längre och starkare och jag skrek först ut när de kom..rätt in i lustgasmasken. Tur det annars hade jag väl väckt hela lasarettet. ha,ha
Men sedan koncentrerade jag istället på att tyst krysta så hårt som möjligt. Min barnmorska Karin visade vart någonstans det skulle kännas när jag krystade och jag tog i för kung och fosterland. Min enda tanke var att jag visualiserade hur huvudet föddes fram. Det gjorde så ont och jag tänkte att nej, jag kommer krysta ut varenda organ i kroppen eller så får de klippa upp mig. Bara bebisen kommer ut. Älsklingen fick ta komandot över lustgasen och han läste av mig perfekt.
Plötsligt säger bm till min sambo att titta här, nu ser man huvudet. Bebisen har mycket hår.
Sen krystade jag, och krystade och bm hällde olivolja på barnets huvud och runt öppningen. Sen när nästa krystvärk kom tog jag i allt jag kunde och Maud den andra barnmorskan hjälpte till med yttre press under de sista krystarna. Alltså hon tryckte på min mage för att barnet inte skulle åka tillbaka in. Och då kom hon ut. Äntligen! kl: 11:31 förlossningen tog 3,5 timme. De lade upp henne på mitt bröst. Jag kunde knappt tro det var sant. Jag öppnade mina ögon som jag hållt så gott som helt stängda i 3,5 timme och bara tittade på det lilla miraklet som låg där på mig.
-Men vad blev det då? frågade jag.
- Det vet vi inte ännu, svarade de och lyfte på henne och sa EN FLICKA!
- Va?! en flicka åh, så fin jag tittade på älsklingen och den här stunden förändrade något hos oss båda. Den här stunden kommer vi för alltid bära med oss i våra hjärtan. Älsklingen klippte navelsträngen och jag krystade ut moderkakan. Bm höll upp den för oss och visade att den såg hel och fin ut. Jag förlorade 300ml blod vilket i sig int eär så mycket. Jag sprack lite grann (en liten bristning i perineum samt på labia bil)jag sydde 3 stygn inuti och fyra stycken utanpå. Det kändes inte alls. Barnmorskan Karin sa att
-du ska tacka gud för att du fått en sådan kropp som du har.
Jag antar att jag annars hade spruckigt betydligt mer , med tanke på hur fort allt gick.
Efter att vi fått legat där och bara insupit allt så vägde och mätte de henne.
Sen fick vi den berömda fikan efteråt. Det var gott.

Sen var det dags för mig att duscha och kissa. Vilket är väldigt viktigt att man gör efter en förlossning. När allt var klart och vi fått våra nummerarmband 313 så kom det en kvinna från BB och hämtade oss i en rullstol fördes vi sedan vidare till vårt rum på BB. Även här fick jag min önskan om ett eget rum uppfylld.

3120gr och 50 cm lång och en kopia av sin far :)
Lilla Alva har kommit till oss och jag älskar henne av hela mitt hjärta.


Vi stannade på BB till den 15 februari. Det kändes skönt att vi fick vara där såpass länge. De tog alla prover samt kollade upp Alva lite extra då jag behandlats för GBS. Vi hann kolla hennes hörsel, vilket fungerade prima. Efter två dygn hade Alva gått ner till 2955gr vilket inte var så mycket nedgång. Tredje dagen ökade hennes vikt igen och det beror väl på att mjölken kommit igång. Jag har så mycket mjölk att när jag ammar lillan med det ena bröstet så rinner det från det andra samtidigt, Jag har vid ett flertal gånger fått pumpa ur lite mjölk för att det inte ska rinna till så mycket på en gång.

Alvas kläder i st 50 är tom för stora. Ja det finns några av de minsta kläderna som passar men se här t ex på fleecedressen hon hade på sig när vi skulle åka hem. Den är i st 56. Hon fullkomligt badar i den.


Och så här inbäddad låg hon när vi var på väg till hennes första bilfärd. Det var iskallt ute den dagen men vackert. Kolla in vårt lilla troll. ha,ha hon syns knappt inte. Vi har inte för vana att packa in henne i för varma kläder. Man ska ju klä bebisarna utefter hur man klär sig själv. Men på det här kortet så kan man tro att hon svettes ihjäl där under. Men så är inte falletalltså. Bara så ni vet. ;)


Idag var vår BM från BVC hemma hos oss och vi vägde henne och nu så har hon ökat till 3315gr, vilket är jätte positivt. Hon har dock magknip ofta så de senaste dygnen har det inte blivit så mycket sömn för oss. Vi ger henne nu Minifom innan varje ammning. Minifom gör att gasbubblorna minskar. Det har hjälpt lite grann men Alva har ett enormt sugbehov och jag tycker inte att jag gör annat än sitter och ammar det lilla miraklet. Vad gör man inte?
Jag känner mig som en levande zombie och dag tre hamnade jag i det berömda babybluestillståndet. Ett tillstånd då man bara gråter. Det är fullt normalt. Fast att jag är jättelycklig så gråter jag. Det är för alla hormonerna spelar en ett spratt och sen så har vi ju gått igenom så mycket för att komma dit vi är idag. Det blir överväldigande på nåt sätt. Sen är det otroligt frustrerande när hon blir så ledsen och man inte kan göra nåt för att hjälpa henne. Förutom magknipen emellanåt så är hon hur snäll och go som helst. Nu gäller det för mig bara att få lite sömn så att jag orkar.
Att det tar på en på alla möjliga sätt när man ammar har jag märkt även på vågen. Direkt efter förlossningen gick jag ner 5 kg och bara 10 dagar senare hade jag gått ner tio kg. Det är ju himla skönt, nu har jag bara 3 kg kvar att gå ner av mina gravid kilon och det är ju ingenting. :)

Tänk nu är jag äntligen mamma och älsklingen min han är pappa. På riktigt!!
UNDERBART!!

En underbar tid är här. Jag ska berätta allt om hur förlossningen gick till lite senare för jag är sååå trött just nu. Vi kom hem från BB igår så det här är vår första heldag på hemmaplan. UNDERBART!

Två dagar över tiden (12/2) och efter 1,5 dygns pinvärkar och en förlossning som tog 3,5 timme kom h*n ut.
klockan stod på 11:31.
H*n blev en underbar liten flicka på 3120gr och 50cm lång. Alva ska hon heta.
Hon är helt perfekt!
Jag tror aldrig att jag har älskat någon så här mycket förut. Just nu ligger hon i min bärsjal och sover sött. Igentligen borde jag också gå och vila för jag är helt slut. Jag ska göra det också men ville bara visa er hur ett mirakel kan se ut. Vårat efterlängtade mirakel :)
Så många förändringar i min kropp och i mitt liv, det tar tid att hitta rytmen i det här nya livet vi fått. Det liv vi så länge har trånat efter och längtat efter. Men nu äntligen är det här.


Alva, nyfödd och underbar. knappt 3 timmar gammal.


Alva, vårat efterlängtade kärleksbarn. Jag ÄLSKAR dig min vackra lilla dotter.

Inatt körde det igång, har haft regelbundna värkar sen 24-tiden. Första tre timmarna kom de med en halvtimmes mellanrum, sen blev det runt 15minuter mellan värkarna ända fram till kl 8. Då klingade det av igen och kom inte förrän efter 40minuter. Nu är det ca 30minuters intervaller och så här kan det väl hålla på ett tag vad jag förstår.
Slemproppen med färskt och levrat blod gick vid 00.30 ungefär. Jag ringde upp och pratade med förlossningen och där fick jag tala med en jättesnäll kvinna.
Hon sa - vänta lite det står OBS! OBS! på din journalsida - Läs noggrant igenom hennes förlossningsplan.
Då berättade jag att det beror på att jag varit utsatt för våldtäkt för tre år sedan och det har satt sina spår. Jag sa att jag klarar inte av när det blir för stressigt och när någon behandlar mig illa. Sen berättade jag även om den urbota läkaren vi fick träffade sist. Hon visste vem hon var och hon lät inte förvånad. Jag frågade om den läkaren arbetade där inatt men det gjorde hon inte. Hoppas verkligen att hon håller sig borta från förlossningsområdet det närmaste dygnet.
Sen berättade jag även om att jag behandlats för både urinvägsinfektion samt GBS under graviditeten. Hon sa att det står i journalen men det är bra om jag säger det en extra gång när jag kommer upp så att jag får antibiotikan. Det räcker tydligen med två timmar för antibiotikan att gå igenom kroppen. Skönt det, jag trodde det var fyra timmar.
Vi bestämde att jag åker upp när det är fem minuter mellan värkarna eller när det gör så ont att jag inte står ut längre. Visst gör det ont. Herregud, det känns mer och mer men jag måste ändå säga att jag klarar mig ganska långt på att bara andas rätt. Barnmorskans röst ekar: För varje sammandragning kommer du närmare ditt barn. :) Så även om det känns som att hela jag ska spricka och gå sönder så är det värt varenda värk.

Nu ska jag försöka vila lite innan nästa värk sätter igång.

Igår fyllde jag 35år. Jag hade på förhand bestämt mig för att fira den mer sen. Igår kom delar av min familj och vi firade i lugnt tempo. Jag hade bestämt mig för att fira den mer sen när bebben har kommit till världen. Det blir roligare då och lättare när jag kan röra mig.

Jag vaknade kl 05 på morgonen för sen kunde jag inte sova mer. Det tryckte på så i magen samt att mina två liggställningar ömmade ordentligt. Jag försökte somna om i två timmars tid, sen gick jag upp och la mig i soffan. Älsklingen min skulle ju jobba hela dagen och kvällen så jag ville inte väcka honom hela tiden med mitt vridande i sängen.


Vid 8tiden kommer han med frukost på soffan, sjöng tom för mig..ja,det ni det är inte illa. :)
Sen fick jag jättefina smycken av honom. Titta så här ser de ut:


När han gått till jobbet så tog jag fram dammsugaren och dammsög hela lägenheten samt dammade lite och efter städningen som jagtrodde skulle ta dö på mig så ställde jag mig och bakade en äppelkaka på långplåt och mjuk pepparkaka, resten av fikat stod min kära vän M för. Han hade bakat flera olika sorters kakor till oss. Det finns tom kvar till dem som inte kunde komma igår. Om nu inte min sambo till kakmonster hunnit äta upp dem vill säga. ha,ha

Telefonen ringde i ett under dagen och gratulationerna haglade in...känns helt fantastiskt att så många kom ihåg mig. Blir rörd faktist! Jag brukar ju strunta i mina egna födelsedagar men nu när man ändå fyllde 35 så var det roligt att bli lite extra uppvaktad. Fler hade gärna kommit hem men jag hade aldrig orkat med det. När pappa kom utbrast han att oj vad stor du har blivit! Magen har ju vuxit jättemkt sedan vi sågs sist och det var ju inte många dagar sedan. Näeh, jag vet jag känner det, men barnet växer i genomsnitt 40gr per dag nu så det är ju inte konstigt. Min kroppshydda går inte av för hackor - det vill jag lova. ha,ha.
På kalaset satt jag emellanåt med sammandragningar och skulle samtidigt vara en god värdinna. Älsklingen min jobbade ju så han kunde ju inte hjälpa mig. Men då var det skönt att det var familjen som var där för de hjälpte till hela kvällen. Syrran mfl plockade bort allt, diskade och sopade t o m golvet innan de gav sig av hemåt igen. Vilken lyx! Så borde man ju alltid bli behandlad på sin födelsedag.
Igentligen borde födelsedag bytas ut mot fördelsdag....

Jag fick jättefina presenter och en av dem följer med till BB för vidare instruktioner. Jag fick en babybärsjal av brorsan och hans fästmö. Precis en sådan som de instruerar på BB så om jag tar med mig min dit så kan de visa hur vi ska bära och knyta den. Kanon! Min systers döttrar hade tagit med sig deras babyfiltar för de tyckte att våran bebbe skulle ha dem. Så sött! Sen fick jag mer fina presenter..se här:


När alla hade gått och jag föll ihop som ett utsketet äpple i soffan, då fick jag ett sms från min vän som skulle få bebis samma dag som jag. Hon hade fått en flicka igår...så roligt och vad skönt för henne att slippa den här plågsamma väntan. För egen del tänkte jag att nu så...nu borde bebben komma efter dagens ansträngning. Men icke sa nicke! Visst magen spände ordentligt och jag har haft jätteont av just spänningen och att barnet rört sig väldigt livfullt där inne, trots det trånga utrymmet. Jag mådde lite illa och blev andfådd och yr emellanåt. Men inga värkar satte igång.
Jag lär nog få gå tiden ut och kanske t o m längre än så.

Jag var hos barnmorskan idag. (eller jag och min sambo, han får ju valla mig dit och tillbaka ;))
När hon såg mig log hon åt mig och tittade medlidsamt.
- Åh, jag har tittat och tittat på datan om de tagit in dig men inte då. Säger hon. Världens gulligaste barnmorska har jag.
Mitt blodtryck: 120/70
Barnets hjärtljud 145 slag/minut
Fundusmåttet låg på 35,5. Vilket innebär att jag ligger bra till enligt kurvan igen. Skönt det.
Vikt: - 1kg sen förra veckan. Konstigt med tanke på att barnet vuxit och hela jag svullnat men det kanske har försvunnit annat från min kropp. Fast att det inte syns just nu.
Vi pratade lite om mina förutsättningar för att bli igångsatt. Bm ska prata med överläkaren den 11 alltså på torsdag om ingenting skett innan dess. Med tanke på min gång och min värk så ska jag uinte behöva gå hur länge som helst. Sen poängterade hon att det kan ju göra mer ont att bli igångsatt än om man väntar ut det. Men i mitt fall så spelar nog inte den värken någon större roll om man jämför med hur ont jag har av foglossningen. Bättre att bli av med den snabbare än att gå och pinas i flera dagar till. Spännande att se vad de kommer fram till och om det kommer bli nödvändigt eller om bebben faktist bestämmer sig för att komma på planerad tid.
Bm pratade med älsklingen om hur viktigt det är att han säger ifrån i mitt läge utifall vi nu skulle råka få samma läkare som vi mötte häromdagen på spec. Viktigt att han läser mina signaler och poängterar att jag absolut inte klarar av någon stress för det förvärrar bara situationen i mitt fall. Då kommer jag aldrig kunna slappna av och allt kommer bli så mycket jobbigare och smärtsammare. Jag frågade om det var möjligt att jag kan få något lugnande så jag lättare kan slappna av när det är dags, men bm var säker på att det beror på vilken personal jag får. Hon tror inte jag kommer behöva lugnande om de behandlar mig varsamt. Det tror inte jag heller att jag kommer behöva isåfall. Det har gått jättebra innan när de varit lugnare mot mig och förklarat vad de ska göra. Bm hade ringt upp till förlossningen och pratat med chefen där om hur de behandlat mig och att de måste läsa igenom min förlossningsplan noga när jag väl kommer in. Det är viktigt att "rätt" personer tar hand om mig då jag varit utsatt för våldtäkten för tre år sedan. Det har satt sina spår!
Jag sa att det hade varit bättre om de kunde förlösa mig på barnmorskeavdelningen istället, det hade kännt mycket tryggare. Min bm har arbetat uppe på förlossningen förut, synd att hon inte gör det nu. Jag sa att jag tyckte hon kunde jobba extra den här gången. :) ha,ha


Ikväll är det dags för en ny medial kväll. Jag undrar jag om jag vågar eller orkar gå på den.
Dagens ämne är psykometri. Vi ska öva på det idag och det är något som jag verkar ha ganska lätt för. Det är så roligt och givande. Men det är svårt att hamna i en djup meditation med full koncentration just nu, i det här läget. Jag får se hur jag gör. Men jag tror nog att jag får stanna hemma kväll. Nu börjar det dessutom att snöa igen. Riktigt ordentligt dessutom. Typist, ni ska se att vi kommer få ge oss ut i värsta snökaoset när bebben väl bestämt sig för att komma ut.

Ojdå vad klockan går. Måste öka tempot lite, ska gå ner till tvättstugan. Jag vet att älsklingen ska tvätta imorgon men jag tänkte ta lite granna idag, kan vara bra med lite trappgång, kanske sätter det fart på bebben.

Efter tvätten ska jag tona håret. Nåt kul måste jag ju underhålla mig med. Kanske att jag t o m slutför tavlan sen.

Inatt har ingenting hänt. Verkar som att allt har stannat upp igen. Hm, såååå tröttsamt jag vill att det ska ske nu. Dagarna känns som år. Det är inte det att jag längtar efter smärtan men att få hålla det lilla miraklet i min famn och pussa och beundra. Åh, gud vad jag längtar.

Idag var jag iväg med min syster på Ica, tänkte att det kanske kunde få lite fart på bebben där inne som knappt rört på sig idag. Knappt inte en enda sammandragning heller för den delen. Känns jätteskumt. Våran lilla runda som inte ens fyllde en hel påse tog mig 2 timmar. Ha,ha så sakta har jag nog aldrig gått förut. Det gick nog t o m fortare när jag tog mina första stapplande steg, skulle jag tro ;)

Efter den trippen vilade jag lite grann men kände att jag fortfarande hade ork och energi kvar och jag hade ju glömt en tredje del av det jag skulle handlat tidigare så jag tvingade ut min stackars sambo på en ny runda. Till coop den här gången. Det tog inga 2 timmar där inte men det gick väl inte så vidare fort där heller. ha,ha

Jag fyller ju som sagt 35år imorgon och har fått för mig att jag om jag nu inte ligger på BB ska baka en äppelpaj utifall jag nu skulle orka ta emot lite besök. Har inte bjudit in någon direkt, vet bara att några från la familja kanske dyker upp. Man är ju inte så smidig och social just nu. Känns bättre att fira sen när bebben anlänt. Inte för att man är så värst mkt piggare då kanske men åtminstonde rörligare.

I morses när jag vaknade och tittade mig själv i spegeln såg jag att jag förvandlats till en livs levande blåsfisk. Mina ögonlock är stora som mogna fikon, min näsa stor som en sötpotatis, mina läppar stora som fylliga afro läppar. Jag gick in till älsklingen och sa att ..titta nu är det nära, jag har ju svullnat ännu mer.
- Nej, då svarar han. Du ser precis ut som förut. Hm, karlar ibland borde de få sig en omgång. ;) stryk alltså. ha,ha
Jag tittar på honom och säger att om jag så skulle vaknat upp helt vithårig så hade du svarat lika dant. Han vägrar erkänna att han ser förändringen för han tror nämnligen att jag bara kan bestämma mig för när bebben ska komma. Ha,ha om ändå!!
Han säger till bebben att h*n ska hålla sig inne till den 10:e eller lite längre för han känner sig inte redo ännu.
Ha,ha jag ler mot honom och säger att det kommer du inte göra då heller, det är nog så här det känns oavsett när bebben kommer.
Min älskling är så nervös, så. Jag med men jag på ett annat sätt.
Nej, nu ska jag ta mig en dusch så jag är ren och fräsch lagom tills jag ska svetta ner mig igen. Vem vet? kanske är det här lugnet före stormen. Det kanske händer inatt. Kanske är det därför jag fått sådan energi. Om inte annat så behöver jag kyla ner min varma kropp, känns som att varenda del är som en het ungsbakad falukorv.

Tjingeling!

Igår kväll hade jag under ett par timmars tid regelbundna värkar som höll i ungefär i 1,5minut och kom var 27minut. Vi klockade dem för att ha lite koll. När det var dags att gå och lägga sig så klingade sammandragningarna av efter ett tag och byttes istället ut till en mer smärtsam värk som koncentrerade sig på den nedre delen. Kändes som kraftig mensvärk samtidigt som det kändes som att hela mitt underliv höll på att gå sönder. Särskillt baken, där är trycket som störst. Jag tog två panodil, värmde åter vetekudden och försökte få lite vila. Men det har varit svårt, jag har fått vrida och vända på mig så gott som hela natten. Den värken sitter fortfarande i men något mildare. Men fortfarande inga nya sammandragningar, åtminstonde inga regelbundna. Så nu ska jag försöka bädda rent, städa lite granna och sedan äta och sova. För vem vet vad som händer och sker ikväll/inatt..kanske ,kanske eller så håller det väl på så här i några dagar till. Jag undrar om latensfasen är till ända och det är öppningsskedet kvar. Det känns så men jag vet ju inte hur det ska kännas. Har ju aldrig varit i den här situationen förut.

Nu är du inne i den vecka då du förväntas föda, men i själva verket är det bara ca 5 procent av alla barn som föds på den beräknade nedkomstdagen. Du får räkna med plus/minus två veckor och de flesta föder efter det beräknade datumet. Om du går in i vecka 41, fortsätter du dina kontroller hos MVC som vanligt och i vecka 42 görs en extra kontroll på sjukhus med ultraljud för att kontrollera att både mor och barn mår bra. Ibland kan det behövas hjälp med att sätta igång förlossningen, då sköts det på förlossningen/BB. Din kropp är förberedd med en uppmjukad och delvis öppnad livmoderhals och snart kommer barnet att vara i dina armar.

Ditt barn är nu ca 38 cm långt från huvud till stjärt och ungefär 50 cm från topp till tå. Det är nu redo att lämna sin trygga tillvaro i livmodern och börja sitt nya liv utanför. Det kommer att behöva all din kärlek och omvårdnad. Barnet är utrustat med över sjuttio olika reflexer, nästan allt fosterfett är borta och 15 procent av kroppen består av fett. Moderkakan lossnar från livmoderväggen vid födseln och navelsträngen slutar fungera samtidigt som barnet tar sina första andetag. När dessa första andetag tas, utlöser det vissa förändringar i hjärta och artärer som gör att blod leds till lungorna. Dina graviditetshormoner kan påverka det nyfödda barnet. Både pojkar och flickor kan ha svullna bröstvårtor och det kan till och med innehålla små mängder mjölk. Även könsorganen kan vara påverkade - blygdläpparna hos flickor och pungen hos pojkar kan vara förstorade. Det är normala avvikelser och försvinner efter ett kort tag. Det lilla barnet har vid födseln inte mindre än 300 ben i kroppen, medan vuxna har 206. Det beror på att vissa ben växer samman när barnet blir större.

Var på mvc idag och tog prover för att kolla så att allt ser bra ut med tanke på senaste dagarnas yrselattacker. Träffade även min underbara barnmorska. Det är ju synd att det inte är den personalen som är där uppe som förlöser en. Då hade jag varit lugn och trygg och vet att jag fått bästa hjälpen. 

Idag var min kära sambo tvungen att följa med mig, för nu har jag redigt svårt att gå. Det trycker på som bara den plus att jag är konstant yr och illamående. Mina prover var bara bra. Blodsockret låg på 4,2
blodtrycket på 120/80 och de andra proverna var också de bra. Skönt att veta, då beror all yrsel, kräkattacker och svimmningskänsla på att barnet nu borrar ner sig i kanalen. Bm tror att bebben kommer inatt eller till helgen. Att det är på gång med tanke på att jag inatt fick kraftiga sammandragningar "ganska" regelbundet i 3-4 timmar ungefär. Sen klingade de av igen. Har knappt sovit en blund och jaghar verkligen försökt. Jag har legat i soffan, suttit i soffan, suttit i fåtöljen vridit och vändt på mig men illamåendet och värken har hela tiden stoppat John Blund från att komma... Det känns som att jag är konstant bajsenödig. Springer på toaletten hela tiden och småkissar och försöker bajsa men det kommer ingenting. Det är barnet som trycker på så att det känns som att jag skulle ha ätit en hel trerättersmeny. ha,ha
Bebbens hjärtljud låg på 157slag/minuten. Jag skrattade och sa att h*n kanske bytt kön och blivit en liten flicka. Under hela graviditeten så har hjärtljuden pekat på att det kommer bli en pojke och jag tror att det blir det också. Vet inte varför - en känsla bara. Som kan visa sig helt missvisande. Men det gör ingenting. Jag vill ha både och. :)
Att hjärtljuden ökat kan bero på att det är dags för den lille krabaten att ta sig ut. Ett förlossningsförlopp kan ju aldrig ske utan minsta stresspåverkan på barnet. Det vore ju konstigt.

Min bm skulle ringa upp till förlossningen och prata med dem också, att de ska läsa igenom min förlossningsplan ordentligt och visa mig lit extra hänsyn med tanke på vad jag blivit utsatt för (våldtäkten, 3år sedan). Bm har pratat med sin överordnade angående deras bemötande mot mig (oss), för så får det inte gå till. Huvudsaken för mig är att jag inte får någon av de surkartarna när vi kommer dit nästa gång. Då vänder jag i dörren.
Jag skulle känna mig mer trygg att föda barnet hemma ensam än tillsammans med dem. Det är ju för jävligt! Jag ber till gudarna att vi får de underbara barnmorskorna som vi hört talas om men aldrig sett röken av där uppe.

När älsklingen min kom hem efter jobbet så lade vi oss och försökte sova lite grann, jag tog lite otrivin och "WHY?!" varför har jag inte gjort det tidigare? Nu kunde jag t o m andas genom näsan. Så skönt. Har hela tiden tänkt att det bara skulle vara inbillning att nässpray skulle kunna hjälpa mot min nästäppa. Men det gjorde den. Så efter att jag legat och vridit på mig lite smått illamående så smeker älsklingen mig i håret tills jag blir tillräckligt avslappnad och faktist somnar en stund. Så skönt och behövligt. Det var inte en jättelång vila men jag känner mig betydligt mycket mer allert nu. Kanske kan jag somna skönt inatt också, kanske ,kanske. Jag vaknade av en kraftig liknande mensvärk och sammandragningarna satte igång. Jag kanade mig upp från sängen och gick ut i köket och tog två panodil och värmde min underbara vetekudde, sen gick jag tillbaka till sängen och lade mig en stund till. Det känns så skönt att bara ligga ner där och prata om hur vi känner inför det kommande och om allmänna ting som kommer ske efter förlossningen. Sånt som jobb, pappadagar, föräldrarledigt m.m. Igentligen kretsar det bara en enda tanke i bådas våra huvuden: När kommer bebisen? Inatt, imorgon, i helgen?
Jag tror i helgen, det känns att något är på gång. Hela kroppen skvallrar om att det är nåt STORT på gång.

Oj,oj nu börjar sammandragningarna köra igång igen. Jag får ta en paus här.
Ha en jättetrevlig fredagkväll.

Tjingeling.

Vilken mardrömsnatt, jag är helt slut. Mitt i natten vaknade jag av att det kändes som om jag höll på att kvävas och upptäcker att jag håller på att kräkas. Med hela munnen full av spya tar jag mig på vingliga ben  till toaletten och kräks ett antal gånger. Kallsvettig, yr och redigt rädd undrade jag vad som hände. Där satt jag i skräddarställning med toaholken framför mig och kräks upp ren magsyra. Ingen mat utan helt genomskinlig vätska. Det kändes som om det frätte i hela halsen. Det var fruktansvärt. Jag blev jätterädd och tänkte att nu är det något som är fel. Jag tar tempen för att kolla så att den inte höjts, den visade 36,5 så det är väl ingen feber ialla fall. Jag bestämmer mig för att ringa och rådfråga på förlossningen. Där svarar HON...hon barnmorskan som jag inte längre trodde existerade. Den omtänksamma, empatiska människan. Henne fick jag prata med. Hon frågade om jag legat på rygg och sovit när detta inträffade och jag svarade att jag trodde det, för det har jag gjort mestadels under hela graviditeten. Då förklarar hon att om man sover på rygg när man är höggravid gör att livmodern (med innehåll) tynger på ryggen, tarmarna och inferior vena cava (venen som transporterar blod från nederdelen av kroppen till hjärtat). Vilket ofta leder till yrsel och illamåendekänslor. Man ska alltså inte sova ryggläge när man är i slutet på graviditeten. Bäst är sidoläge.
Hon poängterade också att om jag hade fått magsjuka så hade det funnits mat med i spyan vilket det inte gjorde. Hon frågade om jag druckigt något och ätit ordentligt under dagen som var och jag svarade att jadå det hade jag ju gjort.
- Vad dricker du nu då? frågar hon.
- Vatten, svarade jag.
- Men varför tar du inte och dricker ett glas mjölk eller jouice så tar jag fram din journal så länge. Så hinner du få upp blodsockret lite granna.
Jag gjorde som hon sa jag tog ett glas mjölk.
Hon frågade på nytt.
- Vad dricker du nu?
- Mjölk.
- Bra hur känns det nu då?
- Lite bättre svarade jag inte lika yr längre.
- Det var bra det, sa hon och sedan förklarade hon det som den urbota läkaren tidigare på dagen struntat i. Att allt såg bra ut, mina värden och blodtrycket ja hon gick igenom allt för att lugna mig. Hon sa även att det var bra att jag ringde och att jag även fick ringa igen om det skulle inträffa igen.

Med lättade steg och en något lugnare sambo försökte jag mig sen på att sova igen. Men det var stört omöjligt! Så fort jag lade ner huvudet så blev jag yr och illamående. Jag försökte sitta upp och sova men det gick inte heller. Sen lyckades jag med bedriften att sträcka ryggen på höger sida så nu har jag svinont på hela den sidan och har svårt att ligga på den sidan och att överhuvudtaget använda mig av den armen. Suck! Jag tror jag lyckades sträcka mig när jag satt och kräktes framför holken. Sammanlagt har jag kanske fått 2timmars sömn, jag måste verkligen försöka sova under dagen. Jag kommer aldrig orka med en förlossning om jag är så här slut i kropp och knopp. Jag ska hasa mig ut till köket och värma en vetekudde sen blir det vänsterläge i soffan. Behöver jag säga att jag längtar tills det här är över?

Nu har jag kommit hem igen efter tillväxtkontrollen på specialistmödravården.
Det är fullt upp inne på förlossningen, kvinnor som kom för att sättas igång fick sina tider framskjutna med några timmar för att komma tillbaka senare då det kanske hade hunnit jobba undan lite...(deras egna ord)
Själv fick vi vänta på vår tur och givetvis med en tidsöverskridning från vår bokade tid. Vad annars?
En utländs kvinnlig läkare kommer och ropar upp oss. Hon verkar ha hiskeligt bråttom , jag hann knappt resa mig upp från väntestolen innan hon var inne i undersökningsrummet. Vad tror hon att jag kan gå lika snabbt som hon eller? Suck!
Väl där inne får min sambo hjälpa mig ner på britsen.
- ja lägg dig ner så ska vi kolla, stressar hon.
Jag försökte så fort som möjligt göra henne till lags.
Hon kletar på gelen och kollar och kollar och försöker hitta bra mått. Men det är svårt när barnet är så stort och man är så långt gången som jag är.Jag ställer några frågor men hon svarar inte. Vet inte ens om hon hörde mig eller om hon bara ignoreradei mig. Jag och sambon tittade på varandra och skakade på huvudet. Vilken otrevlig typ. Finns det ingen där som beter sig humant?! Jag bara undrar.
Hon frågar när det är beräknat och jag svarar den 10feb men att jag redan nu har sammandragningar och att det var lite blod i trosan i morses.
-jahapp, svarade hon kort.
En annan läkare knackar på dörren.
-10sekunder, sen är jag klar här ,vänder sig läkaren om och säger till den intittande sköterskan. Sen kastar hon till mig en handduk och jag hinner inte ens torka av min mage innan hon manar på att jag ska skynda mig upp och därifrån. När Älsklingen lyft upp mig från britsen och jag med yra steg och tårar i ögonen pågrund av foglossningssmärtorna väl kommer ut i rummet är hon som bortblåst. Vi finner henne sittandes i ett rum två dörrar fram.
-Kom med här, säger hon barskt åt oss, så ska vi se varför du blödit. Hon går med raska steg vidare in till förlossningssidan och snabbt in i ett undersökningsrum.
-Sådär ta av dig dina kläder ,säger hon åt mig och försvinner sedan ut genom dörren.
Jag klär av mig och står sedan och väntar på att hon ska behaga komma tillbaka in. När hon kommer så pekar hon att jag ska hoppa upp i gynstolen. Kvinnan kan ju aldrig ha haft foglossning tänker jag eller så är hon dum i huvudet. På helspänn ligger jag nu där med benen i vädret. Läkaren är hårdhänt mot mig och utan förvarning kör hon in ett verktyg. Det går knappt, jag är så spänd och det väcker sådana hemska minnen till liv. Minnena från när jag blev våldtagen (för 3år sedan). Samma känsla att bara bli utsatt för något mot min vilja. Jag menar andra gynläkare jag haft har försökt lugna ner mig innan de påbörjat undersökningen men den här kvinnan suckar lite och säger att det är hopplöst att undersöka gravida kvinnor för de är så känsliga.
Vad faan vet hon om vad jag blivit utsatt för. Kärringjävel! Jag stålsätter mig för att inte låta tårarna komma och jag försöker verkligen slappna av men hon drar och sliter i mig, det gör ont sen tar hon ut verktygen och kör in den vaginala ultraljudsstaven utan att förbereda mig speciellt. På någon minut var hon klar. Hon konstaterade att
-ja din livmoderhals är bara 2cm och normalt är den på 4cm så det är nog något på gång. Du kan bli förlöst imorgon eller om 10dagar vad vet jag säger hon. Sen går hon mot dörren och säger att hon är klar.
-Tillväxten visar -9 och det är normalt så allt ser bra ut. Du kan klä på dig sen gå ut genom förlossningsdörren. Min sambo påpekar att jamen våra jackor hänger ju inne hos er.
- Ja då får ni gå runt och in från andra hållet och hämta dem. Sen försvann hon.

Helt paffa stod vi där, älsklingen hjälpte mig på med kläderna och så fort vi steg ut ur rummet stod det ett annat par och väntade på att få gå in.

När vi kom till bilen började jag gråta.
Vad är det här? Här på det här stället med sådan här stressad och otrevlig personal, ska jag förlösas.
Det gör ont också efter att hon varit så hårdhänt mot mig. Usch! hur ska jag fixa att någon ska kunna undersöka mig på det här viset igen. Det känns som ett nytt jävla övergrepp. Var finns alla de gulliga ömsinta människorna? Jag funderar på att ringa till min barnmorska och berätta om hur hon betedde sig mot mig. Jag vill inte ha en sådan läkare igen.

Vad händer om vi inte kommer ut med någon av våra bilar? Som i morses då vi fick gräva fram bilarna och be grannen om hjälp att pötta ut den ena. Tänk om det den viktigaste dagen av dem alla bara fullkomligt slirar och det inte går att rucka på någon av dem? Usch, så nervöst. Såååå mycket snö har det kommit nu och mer flingor faller ner från skyn. Jättevackert och jag älskar det men inte just nu. Jag kan väl få föda i lugn och ro först utan att behöva oroa mig för att inte ens komma fram till förlossningen i tid. Jag har hört att taxi helst inte kör gravida kvinnor i sina bilar för att de kan söla ner sätena om vattnet skulle gå. Det verkar ju helt absurt om så är fallet. Vilken diskriminering iså fall. Jag menar ska vi behöva ringa efter en ambulans då om ingen annan kan köra oss dit vill säga? Åh, nu blir jag hel nojig. Jag vänder mig om och tittar ut..ja men visst ännu mera snö. Hur ska det här sluta?

Vår super schyssta granne var inte sen med att hjälp till, trots att han hade en hel uppfart själv att skotta.


Efter att vi så äntligen fått iväg sambon till jobbet så gjorde jag några tappra försök att skotta fram min bil. Jo jag hittade bilen under 30 cm tjockt snötäcke och lyckades även med bedriften att backa ut ca 2meter sen slirade jag fast. Suck, ut och försöka skotta fram underlaget. Tungt, och väldigt påfrestande just nu med 7 dagar kvar till förlossningen. Sammandragningarna var inte sena med att svara på mina små ansträngningsförsök. Då kom grannen tillbaka och hjälpte mig att skotta fram lite plant underlag så att jag åtminstonde får en chans att kunna ta lite fart innan sluttningen uppåt börjar. Frågan är ju ändå..om jag väl kommer fram till vägen hur ska jag lyckas komma över den snövall som plogbilen så snällt lämnat kvar mitt framför våran infart. Vi var inte ensamma över att svära över dem imorses. Nej jag tror vi får ta sambons bil upp till specialistmödravården idag. Vi måste tacka vår granne på nåt fint sätt för all hans hjälp. Vilka underbara människor det finns i den här världen!!

Alldeles nyss upptäckte jag att det kommit en pytteliten blödning i trosan. Kan det vara slemproppen som är på väg att lossna eller är det bara en vanlig blödning? Antar att vi snart får svaret på det. Klockan 11.30 ska vi på tillväxtkontrollen, känner mig lite orolig inför den men hoppas och tror inte att något är galet utan helt enkelt beror på bebisens läge inuti min mage. Annars kanske jag blir igångsatt redan idag. Jag har ställt fram BB-väskan så den åker med i bilen upp utifall att...
Vaknade inatt och var helt genom svettig, fast att fönstret stod öppet och kall luft strömmade in. Bebben knör och har sig så att jag tappar andan emellanåt. Vårat lilla mirakel, snart så. Äntligen!

I flera nätter har jag drömt att bebisen tryckt sin hand mot min med sina små små fingrar och kramat om mitt finger genom magen. Tänk att något så litet kan vara så stort och betydelsefullt.

Ja nu har jag precis kommit hem från barnmorskan.
Mitt blodtryck: 120/75
Viktuppgång: ca 1kg sen sista besöket. sammanlagd viktuppgång under graviditeten är nu 11,8kg.
Bebbens hjärtslag: 148slag/minut

Men så var det fundusmåttet då, som inte vill stämma. Nu sjönk kurvan rejält och det kan bero på två saker. Antingen ligger bebisen såpass långt ner nu så att det dragit ner måttet eller så har bebisen inte växt som den ska. Hm, alltid är det nåt. Fick en tid till specialistmödravården imorgon kl 12.30 för en ny kontroll. Känns nervöst!
Samtidigt inte, för jag tror att bebben har sjunkt och att det beror på det, plus att h*n ligger på sidan. För man känner tydliget fötterna på vänster sida av magen och rumpan på höger sida. Men när min BM (barnmorska) och en annan bm kände igenom magen så kände de inte huvudet utan troligtvis var det axlarna de kände. Det innebär ju att barnet borrat ner sig såpass långt att man inte kan känna huvudet längre. Det skulle stämma med att jag känner det här ökade trycket nedåt och att mina sammandragningar känns annorlunda nu jämfört med tidigare. De är starkare nu.
Bm tyckte att jag skulle åka upp till förlossningen om jag inte kan sova på nätterna nu på grund av sammandragningarna, då kan de ge mig en spruta eller kortison så att det hinner lugna ner sig lite och jag får lite sömn så jag hinner återhämta mig lite innan det är dags för "maratonloppet". Åh, tänk bara att få sova en hel natt utan att behöva springa på toaletten eller vakna av starka sammandragningar och förvärkar.

Kanske blir det som älsklingen tror: en förlossning till helgen eller tidigare. Vi får väl se. Min Bm tror att jag kommer hinna få innan nästa vecka. Vi får väl se :) Det lär nog int ebli någon storslagen 35-årsfest för min del iallafall.
Jag hoppas bara att barnet mår väl och att jag hinner tillfriskna innan det är dags. Behöver alla krafter jag kan få, så nu ska jag bara vila tills det är dags. Inga fler utflykter eller ommöbleringar för min del.
Nu ska jag ta mig nåt att äta sen vila, känner mig jättetrött och helt utslagen nu när jag varit iväg. Tänk att det kan vara så uttröttande att köra bil och gå några ynka metrar.

Still growing!

Känner mig som en sprickfärdig zombie :)

Efter gårddagens idiotryck med ommöblering av hela vardagsrummet fick jag snällt ta emot bebisens svar på min ansträngning. Vaknade i natt av otroliga sammandragningar och förvärk. Så pass starka att jag tvingades stå på alla fyra för att lindra värken något. Värken släppte inte förrän efter någon minut, detta hände några ggr under natten och morgonen.
 Strax efter kl 7 i morses gick jag upp och tog en varm dusch för att slappna av lite. Nu har det lugnat ner sig igen och idag ska jag ta det allmännt lugnt. Jag lovar :)
Jag ska till barnmorskan i dag, bara det är ju en kraftansträngning nu för tiden. Det innebär att jag ska krångla in stooora magen i bilen och det är ingen lätt sak att göra nu för tiden. Förkylningen sitter kvar och igår kväll så fick jag åter feber. Men snoret har iallafall bytts ut från rinnsnuva till en något tjockare karaktär. Då vet jag att det går åt rätt håll iallafall. Jag hinner kanske bli frisk innan det är dags för förlossningen ändå. Hoppas nu bara att jag inte smittat ner min kära sambo.
Igår kväll fick jag äntligen tummen ur och började måla på tavlan som jag tjatat om nu i någon veckas tid. Hann grunda den , idag ska jag försöka göra klart alla djuren på den iallafall. Jag har ju tagit motivet från Elsa Beskows bok "tomtebobarnen", där i finns det en jättefin bild på ugglemamman där hon sitter och undervisar barnen och alla djuren. Den bilden målar jag men tänker göra om den något , lägga till lite extra ljusreflekter då jag har tänkt ha tavlan snett under månlampan som vi inhandlat. Det blir mer effektfullt då om det ser ut som att det är månens ljus som lyser in på tavlan, sen gör jag den något bredare vilket innebär att jag får måla dit lite extra bakgrund. Hoppas nu att det blir bra. Jag ska sätta ut foto på den när den är klar.

Nej, nu ska jag göra mig iordning och gå ut och skrapa fram bilen.
Ha det gott så länge.

Tjingeling!

Jag har blivit genomförkyld nu. Feber, snor,värk i lederna och retningar i halsen. Det kommer verkligen inte passande, vill ju vara frisk när vi ska till förlossningen och att min sambo håller sig frisk också. Det kanske hinner försvinna på en vecka, vi får hoppas på det.

Idag ska vi städa och jag ska försöka hjälpa till så gott jag kan. Vill ha det rent och snyggt här hemma. Vet inte hur jag ska göra med min 35års dag som är på måndag. Alltså 2 dagar innan beräknad förlossning. Orkar jag ens bjuda på kaffe? kommer jag hinna bli frisk till dess? Antar att jag får ta det lite som det kommer.

Jag sitter/ligger här hemma som ett kolli och glor i vägg och tak dagarna i ända. Jag är så fruktansvärt trött på att inte kunna röra mig. Blir ju deprimerad och det hjälper inte att sitta och glo på tv eller en massa filmer när man näst intill har fått liggsår av allt stillasittande. Snart så är det över, jag försöker tänka så. Snart så kan jag börja röra på mig igen. Jag ska inte klaga, det finns de som har det mycket sämre än jag just nu. Alla de ivf-are och andra ofrivilligt barnlösa som fortfarande inte fått sitt efterlängtade + på stickan t ex. Jag ska vara tacksam för det jag har, vad spelar det för roll om jag är genomförkyld eller inte. Ingenting kan ta bort den största lyckan. Snart ska vi bli föräldrar: på riktigt!
Om lite mer än en vecka bara om jag nu inte tvingas gå över tiden förståss. Samtidigt som jag känner mig otroligt tacksam och lycklig över att jag blev gravid, så finns tankarna kvar hos dem som fortfarande väntar. Jag vet hur ont det gör att höra om andra pars lycka när det kommer till bebissnack. Så jag är väldigt försiktig nu för tiden med hur jag säger vissa saker och fasar samtidigt lite för att berätta den dagen när bebisen anlänt till dem som fortfarande inte lyckats. Det gör ont i mig och jag vill inte bre på deras smärta. Samtidigt som jag vet att de människorna som jag tänker på verkligen blir glada för våran skull, men jag VET hur taggen känns oavsett. Jag har varit där själv alldeles för många gånger. Jag hoppas av hela mitt hjärta att ni som fortfarande väntar på erat + att det här året blir det år då era drömmar också slår in.

Du kan känna dig tung och trött och ha kraftiga förvärkar. Livmoderhalsen mognar för förlossningen. Livmodern tar nu upp all plats i bäckenet och en stor del av buken. Den trycker mot bröstkorgen, och det kan hända att du känner dig riktigt besvärad av graviditeten nu. Har du blivit rödflammig i ansiktet, så beror det på att hjärtat och blodomloppet arbetar hårdare än någonsin med. Förmodligen börjar din vikt plana ut och vissa kvinnor går till och med ned i vikt den sista veckan före förlossningen. Oroar du dig för något! - Vad som helst, så ta upp saken när du är på kontroll hos din barnmorska.

Barnet väger nu ca 3,5 kg och är omkring 37 cm långt från huvud till stjärt. Fostervätskan förnyas var tredje timme och det mesta av lanugohåret har fallit av när födseln nu är nära. Barnet sväljer hårstråna tillsammans med andra utsöndringar och allt hamnar i matsmältningsapparaten. Det kommer ut som barnbeck vid första tarmtömningen. I lungorna ökar produktionen av ytaktivt medel ytterligare, samt lungmognaden. Navelsträngen är omkring 51cm lång och är ungefär lika lång som ditt barn från topp till tå. Nu kan det vara svårt att märka barnets alla rörelser.

Källa: http://www.gravid.se/8_calendar/index.htm

Den här gången visade labbsvaret att det inte fanns något tecken på vare sig urinvägsinfektion eller GBS. Skönt det, men vad var det då som gjorde utslag på urinstickan? Hm, skumt.
Barnmorskan kollade upp om det står något om att de tänker sätta in antibiotika vid förlossningen och det gör det. Det är tydligen väldigt vanligt att de sätter in det när man behandlats för gbs under sin graviditet. Nu vet jag att de kommer hålla ett extra öga på mig och bebisen under hela förloppet och även efteråt och det känns tryggt.

Värken i magen och i slutryggen har lagt sig något och har istället bytts ut mot feber,lite halsont
och småvärk i lederna istället. Givetvis så har jag gått och blivit förkyld lagom till förlossningen. Jag som knappt träffat några människor under den sista tiden i husarresten. Det måste vara min kära sambo som dragit med sig nåt hem. Min vän L sa att kroppen känner av att jag inte är tillräckligt stark och frisk nu för att en förlossning ska sättas igång, kanske var det därför förvärkarna avtog. För som det kändes igår så trodde jag nämnligen att det skulle starta igång under kommande natt men det gjorde det inte. Det avtog och jag fick lite undertemp istället. Och så svampinfektion såklart. Åtminstonde trodde BM det så nu blir det Pevaryl så det ryker om det. Hoppas verkligen att det underlättar, sprringer fortfarande var och varannan minut på toaletten. Inatt vaknade jag av att jag kallsvettades och ett tag blev jag alldeles svimfärdig. Riktigt obehagligt faktist. Men nu är det inte långt kvar.

Jag följde med älsklingen till stan igår eftermiddags och inhandlade present till min systerdotter som fyller 9år i dag, och så en vända till apoteket sedan var jag helt slut. Jag vankade fram i 1km i timmen ungefär och pustade och stånkade. Ha,ha människorna som gick förbi oss måste ha trott att jag var på väg att föda..där på plats.

Hade tänkt orka greja lite idag men känner mig jättehängig. Det får nog bara bli en snabbrunda till affären med älsklingen. Sedan back to bed.

Givetvis! Snöstorm på väg in och nu känns det ordentligt i hela magen. Men inga värkar ännu, skönt det. Det känns som en kraftig mensvärk både fram och baktill i ryggen.
Men har hört av andra att det kan kännas så här i upp till 10dagar innan det är dags. Men jag undrar det ja. Det känns som att det skulle kunna sätta igång vilken sekund som helst nu.
Har varit vaken sedan 4 i morses, det gick inte att sova. Jag har mått små illa hela natten.
Nej, nu måste jag bege mig ut i snökaoset innan det fullständigt bryter ut. Jag måste hinna med några ärenden till innan bebben får komma. Så jag återkommer, nu ska jag ut och skrapa fram bilen för min sista egenkörda biltur. Sedan vågar jag inte köra ensam mer.

Ja, hej så länge!