Torsdagen den 25 Juni 2009
Den här dagen kan bli en alldeles alldeles underbar dag. Men även precis tvärtom. Nervositet, förväntan är bara några av alla förnamn vi idag bär. Idag ska vi på vårt första ultraljud sedan vårat positiva graviditetstest för några veckor sedan. Av hela mitt hjärta och hela min själ önskar jag att vi idag får se dig lilla barn och se ditt hjärta slå. Du skulle uppfylla alla våra innersta önskningar om du bestämt dig för att stanna kvar hos oss nu. Det finns ingenting i hela den här världen som kan beskriva hur mycket vi längtat efter dig vårt kärleksbarn.

---

YES!! Allt ser jättebra ut. Bebisen är beräknad att komma runt den 10 Feb. Jag fyller 35år den 8:e...vilken fest!
Nu kan jag ärligt säga att den bästa tiden i mitt liv är nu och jag har aldrig varit lyckligare. Lars Nilsson, våran läkare på Ivfkliniken på Sahlgrenska sa att nu behöver ni inte gå och oroa er tills ni är i 12:e veckan. I en vanlig graviditet så har man inte dessa kontroller och jag kan redan nu säga att allt ser jättebra ut och nu har ni 94% chans att allt går som det ska. Jag är i 7:e veckan och hjärtat på det lilla fostret - herregud så fort det slår. Både jag och älsklingen kunde knappt tro att det var sant när vi fick se ultraljudsbilden. Glädjetårarna låg täta under ögonlocken hela tiden - det kan jag lova er. :)

Här är våran ultraljudsbíld.


Våran lilla bebbe ligger där inne. Kan inte fatta att det här händer oss. Så som vi har kämpat för den här dagen och som vi har längtat...Nu ska jag ta kontakt med mödravården och då är det väl dags att lägga till en ny kategori här på bloggen. Nämnligen kategorin: GRAVID.

23 Juni 2009

Känner mig otroligt trött, illamående och har svårt att ta in att jag faktist är gravid. Borde jag inte vara upprymd och känna mig överlycklig. Näeh, det går inte. Inte än ännu kan mycket gå fel och med våran otur vågar jag inget ta ut i förväg. Vi ska på U-ljud nu på torsdag, vi hoppas på att det finns ett litet hjärta som slår där inne och att allt ser bra ut. Först då kommer vi våga tro på det här.
Alla runt omkring frågar och försöker på alla sätt ta reda på om vi tagit gravtestet eller inte. Men vi säger inget mer än att vi ingenting vet ännu. En vit lögn men samtidigt - innan torsdag så vet vi faktist inte så mycket mer än att jag åtminstonde är gravid på stickorna. Jag blir nästan irriterad över att de inte kan låta oss få lite andrum från alla närgångna frågor. Förstår de inte att det inte är som en vanlig graviditet, inte för oss som tvingats gå igenom två ivf-behandlingar med allt vad det innebär. Förstår de inte att vi inte vill säga något förrän vi själva förstått och vågar känna oss gravida. Smärtan skulle bli olidligt stor om vi gick ut nu och talade om att vi väntar barn och så skulle något inträffa. Jag fixar inte det. Vi säger när vi är redo. Så enkelt är det. Vi hemlighåller inte på det här för att vara taskiga utan för att överleva...

LÖRDAG 13 Juni 2009



Behöver jag säga mer!! TITTA!!
POSITIVT..........................JAG ÄR NU GRAVID. Det här är den bästa dagen i mitt liv.

Natten var orolig och jag har vridit och vänt på mig. Vi bestämde att vi skulle ta gravtestet så som idag. Så när jag vaknade kissnödig så fanns det ingen återvändo. Jag sa till min älskling med en lågmäld röst att
- nu tar jag testet då.
-Ja, okej svarade han lite tyst tillbaka. (Jag antar att han var minst lika nervös inför det här som jag.)
 Med nervösa steg gick jag till toaletten tog fram den första stickan. Jag kissade i en mugg - ovanligt. Det har jag inte gjort innan men nu så gjorde jag det. Höll stickan i 5sekunder och redan innan jag hunnit lägga ner testet på golvet så var krysset där. Jag blev stum och slet fram det andra testet. Kunde det verkligen stämma? Jag stoppade ner det digitala gravtestet i urinet och efter 20sekunder så står det klart och tydligt GRAVID i fönstret. JAG ÄR GRAVID. Oh ,my god.
Jag började gråta. Glädjetårar, jag fullkomligt skakade i hela kroppen. Jag tog kort på stickorna med mobilen för att föreviga den här stunden. Sen tog jag båda testen och gick hulkande in till sovrummet. Älsklingen hörde bara mig hulka av gråt och han sa besviket
- Inte?
- Jo ,älskling du ska bli pappa! sa jag och grät hejdlöst i hans famn.
Han sträckte upp armarna i en segerpose och ropade:
 -YES!
Där låg vi nu tätt tätt ihop, och jag sa:
 - det här är den bästa dagen i mitt liv.
-Ja, det här har du väntat på älskling jätte länge, sa älsklingen.
-Ja, sedan jag var 19år. :) Och du som inte trodde du skulle få några barn sa jag till älsklingen.
-Nej, jag hade börjat inse att jag inte skulle få bli det svarade han, men nu ska jag bli pappa sa han lyckligt.
- Så som vi har kämpat för den här dagen, sa jag. Med alla dessa behandlingar.
-Ja, svarade han.
Han klappar mig ömt på magen och säger min bebbe!
Vi tittar på varandra och jag ser en gnista som jag aldrig förr sett hos han. Han är lycklig ända in i själen och jag med. Äntligen!

Nu blir det hysch hysch fram tills dess att det har gått 3 månader och den kritiska missfallsrisken försvunnit.

Vill bara meddela att jag mår bra, mensen har inte kommit ännu. Mer kan jag inte säga i dags läget. Fortfarande mensvärk, hoppas ,hoppas knodden inte lämnar mig.

Ska till psykologen på IVF på torsdag igen. Det ska bli skönt. Så mycket oro och stress inom mig. Jag önskar att det var att bara slappna av men det är verkligen inte lätt. Jag får verkligen anstränga mig för att ta det lugnt och inte utsätta mig för stressiga situationer. Men det finns ju stress överallt. Så hur gör man?
 På onsdag ska jag på ännu en begravning. Min vän Merja Korpis begravning. Usch! jag kan inte fatta att det har hänt, att hon bara är borta. Känns helt overkligt. Som så mycket annat just nu. Det blir till att ta med extra paket med näsdukar. Jag ska gå själv. Men det gör jag så gärna, visst hade det kännts bättre att ha någon att luta sig mot när känslorna svämmar över. Med alla dessa hormoner i kroppen så förstärks alla känslorna har jag märkt. Men jag tänker ära och visa min respekt för vår vänskap och lyckönska henne till sin fortsatta resa.

Vilken sömnlös natt. Jag har sprungit på toa minst två gånger, varit uppe och skällt på katten en gång, vaknat utan anledning och inte kunnat somna om....Nu är jag sååå trött men jag ska snart iväg med mamma på nån rea. Jag får helt enkelt vila i eftermiddag en timme eller två innan jag börjar jobba. Jag var på väg att ta testet imorses men älsklingen stoppade mig. Han ville inte att jag skulle ta den nu utifall det skulle bli ett negativt svar. Han vill inte lämna mig ensam isåfall. Så idag var inte rätt dag. Så det får bli till att vänta ett tag till.

Biverkningar Progesteron

Exempel på biverkningar kan vara:
Viktökning
Nedstämdhet
Huvudvärk
Bröstspänningar
Illamående
Oregelbunden blödning
Smärtsamma menstruationer
Vätskeansamling i kroppen


Mindre vanliga biverkningar är:
Minskad sexuell lust
Acne
Håravfall
Påverkan på leverfunktionen.

---

Ännu en anledning till att inte ta gravtestet nu då. De flesta av mina gravidsymptom kan lika gärna vara biverkningar från Progestronet :(....
Näeh, jag väntar och ser vad som händer. Kommer mensen så kommer den. Om inte..Ja det märker ni.

Usch!
Nej jag vågade inte göra gravtestet idag. molande mensvärk till och från hela tiden. Lika bra att vänta ut mensen känns det som. Eller? Jag har beslutsångest. Jag orkar inte få ett negativt svar vet inte hur jag kommer att fixa ett till sådant... Så jag skjuter det framför mig hela tiden. Jag menar vad är oddsen för att vi skulle lyckas den här gången? Vi har ju inte haft annat än otur.

Kan inte fatta att tiden gick så här fort. Jag som tyckt att det var en evighet till jag ska ta grav-testet men imorgon är det alltså dags. Men jag vet ärligt talat inte om jag vågar. För varje gång jag gjort testet så har stickan ilsket visat ett negativt svar. Det känns som om det för otur med sig. Jag vet att jag är ute och cyklar med den inställningen men känslan är att jag kan känna mig gravid men så fort jag kissat på stickan så dör det ....Usch!
Näeh, jag tror jag inväntar och ser om mensen kommer eller inte kommer, istället. Jag tror inte att jag vågar testa. Eller ska jag? Jag ska iallafall åka till apoteket och inhandla gravtest för jag har bara ett kvar. Och skulle det visa sig att stickan blev positiv så skulle jag inte våga tro på det innan jag gjort typ 10st tester och fått se en u-ljuds bild med ett bultande litet hjärta. Åh, gud vad jag önskar att det har tagit sig nu men jag vågar inte tro något. jag vågar inte. Det här tar kål på mig snart.
Förra gången hade inte min mens kommit när det var dags att testa sig men svaret blev negativt och mensen kom efter en vecka. Nu har jag gått längre än förra gången och mensen har inte kommit ännu. Men det kan ju bero på progestronet. Men i och försig, mina bröst har redan blivit enorma, det är sant. De var stora innan men nu är de svullna och ömma. Jag mår illa emellanåt och temperaturen skiftar, jag har fått finnar i hela ansiktet (suck, hoppas vidf gudarna att det är graviditet som orsakar dem), jag kissar ideligen och så har jag ju den här molande mensvärken som är såååå jobbig att känna hela tiden. Den kommer och går och varje toalettbesök är nervöst. Har fått en huvudvärk som inte släpper - känns nästan som bakrus h-värk. Men jag försöker att dricka mycket vatten utifall det skulle bero på vätskebrist men jag tror inte att det beror på det.

I vilket fall som helst så tror jag inte att jag tar testet som planerat imorgon. Om jag nu skulle ta testet den här veckan så tar jag det på vår årsdag på onsdag. Det vore ju en underbar gåva till oss om det visar positivt. Om det nu skulle ha tagit sig så har jag räknat ut att bebben skulle komma samma vecka som jag fyller 35år. Kan man önska sig något vackrare?

Då jag nu är så överstressad så tog jag ju ut några extra semesterdagar för att lugna ner mig på. Jag har under den tiden befunnit mig mestadels i stugan i Glommen. Jag skulle behöva åka ner dit nu igen för tiden räckte tydligen inte till...hm, fortfarande lika stressad.

Men nu måste jag arbeta och jag trivs ju jättebra med mitt arbete och det kan vara ett bra sätt att skingra tankarna på. Första dagen tillbaka på jobbet var igår. Började lite lätt med personalmöte. Det var bara det att jag satt med lätt hjärtklappning under hela mötet och dessutom kände mig yr och illamående. Men jag har bestämt mig för att försöka ialla fall. Blir det värre eller om jag inte blir bättre så måste jag sjukskriva mig. Jag trodde aldrig att det skulle gå så här långt. Men nu är det som det är och det är väl bara till att försöka.

Jag ska försöka sätta mig ner idag och skriva mitt schema som psykologen på Ivf sa åt mig. Men det känns jobbigt att behöva göra det. Men jag antar att det är ett måste.

Igår träffade jag mina darlingar M & L med alla barn. Det kändes skönt att äntligen träffa dem men jag blev faktist ledsen. Ledsen över hur sällan jag träffar dem och hur mycket jag saknar det sociala livet som vi haft förut. Ibland känner jag mig nästan utanför när man hör allt roligt som de hittar på tillsammans men det är ju som sagt mitt eget fel. Jag har inte varit vidare social de senaste åren. Inte sen den senaste bilolyckan som skedde -02. Sedan dess har minnet och värken påverkat mig såpass att jag inte längre haft orken att umgås. Jag vet att jag är välkommen men de har väl tröttnat på att fråga om jag vill vara med när jag tackat nej så många gånger. Det är upp till mig att ändra på det och det tänker jag göra jag ska bara få tillbaka minnet och orken först. Men det värsta var ändå när det gick upp för mig att jag missat Ms 35-årsdag. Usch! känner mig som största boven. Men jag vet att hon förstår och de är båda två väl medvetna om att mitt minne inte fungerar för tillfället. Men när jag väl kom hem så ringde jag till M för att åter be om ursäkt. Jag var uppriktigt ledsen och tårarna rann. Hur kan hela mitt liv och de personer som jag bryr mig mest om i hela världen plötsligt bara försvinna ur minnet. Jag förstår inte och det gör mig så deprimerad. Hoppas verkligen att jag blir normal igen. Jag kan inte sova ut på mornarna längre. Vaknar alldeles för tidigt. Antar att det är den jäkla stressens fel. Samtidigt som det ibland är skönt att vakna tidigt, men inte när jag ska jobba kväll. Ja,ja nu är jag iallafall uppe och har så varit ett tag. Jag ska försöka hinna vila lite innan jag börjar jobba.

Tänkte jag skulle visa några vackra foton från min rekreations tid nere vid havet. Det här fotona tog jag en morgon när jag vaknade vid fem-tiden och bestämde mig för att ta en promenad. Det var alldeles öde, inte en kotte var ute och havet låg alldeles stilla. Så skönt. Då njöt jag i fulla drag.


Just me myself & i. och så havet förståss.


Alldeles ensam, inte en kotte syns till. Så skönt då kan jag ju välja solplats först. ha,ha


Jag ritade lite i sanden.


Havet känns lite kallare än ljummet...lite mer sol och det går att bada.


Och sol fanns det gott om den här morgonen.

---

Här kommer lite foton från när jag och min katt varit ute och promenerat. Han är som en hund. Går jättebra i koppel på höger sida till och med. Ordning och reda. Men jag har ju redan från start haft med mig Picasso ut på promenader och överallt jag åkt. Det är jag jätte glad för nu. Se så vacker han är min lille katt.



Picasso njuter. Vi tog en liten rast från bilkörandet på väg ner till stugan och då hamnade vi rätt in i det här vita vackra havet av vitsippor.




Se så duktigt han går brevid mig. Min stolthet. Jag ser däremot ut som värsta jätten. ha,ha

---

Jag har haft många fina dagar nere i stugan senaste  veckorna. Det har varit skönt att bara vara samtidigt som det är frustrerande när jag inte kan göra nåt. Jag blir så rastlös. Är ju van vid att klippa gräset, plantera, gräva i landen m.m. Men nu är det inga tunga lyft som gäller och jag riskerar ingenting, så det är bara att lugna ner sig på den fronten. Jag upptäckte dessutom att jag nu när jag tvingats att fråga hjälp när det kommer till tunga lyft och liknande så har min whiplash förbättrats något. Jag har inte haft lika ont i axlar och huvud som jag brukar. Jag måste verkligen fortsätta fråga om hjälp men jag är så van att sköta allt själv och då vet jag att det blir gjort. Hm, jag måste lära mig, så är det bara.


Jag har agerat livräddare. En liten svalunge damp ner från taket rätt framför mig. Jag kunde inte lämna den där till sitt öde, den levde ju så jag bestämde mig för att försöka få upp den till boet igen. Fram med stegen och med fågeln i spaden försökte jag då att putta tillbaka den där jag trodde att deras bo var. Svalmamman och svalpappan hade full koll på vad jag gjorde. När fågeln väl var på plats så klättrade jag ner igen men då ramlar den ut på nytt så det var bara att göra om hela proceduren men den här gången täppte jag till ena kanten så att ungen inte skulle trilla ut igen. Jag hoppas att föräldrarna matar den nu. Usch jag har så ont av att se små djur lida. Kunde inte släppa tanken på den lilla fågelungen på hela den dagen och dan efter det.

Det är många ungar ute på vift nu. En annan dag när jag  min katt Picasso, min svärmor och hennes lilla hundvalp Neo,var ute på promenad fann vi den här Råken sittandes på en mur. Den såg så vilsen och förvirrad ut den stackaren. Men igentligen så tycker jag direkt illa om just de fåglarna för de finns i hundratal i skogsdungen som ligger precis vid stugan och de lever djävul dagarna i ända. Så tröttsamt. skiter överallt gör de också.

---

Det har varit vackert och rejält varmt men vissa dagar så har det verkligen ösregnat och stormat. En sådan dag åkte jag och min svärmor till Glommen för att kolla in de höga vågorna. Herregud vad det blåste. Jag försökte gå nära strankanten för att ta ett fint foto när det plötsligt skriker till i mitt öra. Ett högt pipigt skrik. Det var en Skräntärna som attackerade mig . Den försökte skydda sitt bo som tydligen låg där bland stenarna. Det visste jag inte. Fågeljäveln flyger tillbaka igen och dyker ner mot mitt huvud. Med ynka 5cm kom jag undan. Men några foton tog jag ändå.




Platsen där Skräntärnan attackerade mig.


Fyren i Glommen.


Det fanns ju givetvis gott om stora fiskmåsar. Det såg nästan ut som om dem stod helt stilla där mitt i stormen.


Helt plötsligt dyker solen upp mitt i blåsten.

---

Häromdagen så sken solen starkt och det var VARMT. Bästa platsen att förvara sin varma kropp blev då stranden. Jag gick ner där i omgångar först med min älskling sen med min svärmor.


Glommen.


Vi (min svärmor och jag) föredrar skuggfoton på oss själva.

/ Tjingeling

Nu sitter jag här och väntar på att åka till Sahlgrenska för att tala med psykologen på ivf-mottagningen. Det ska bli skönt och jag behöver det verkligen. Men ändå känns det lite tungt och jag har en klump i magen. Det är för att jag vet att jag kommer bli ledsen. Tårarna ligger så nära hela tiden och den ständiga oron inom mig håller på att ta kål på mig. Jag oroar mig för allt tom saker som är näst intill ömöjliga att ske. Usch! Jag måste sluta stressa upp mig. Så ett samtal där är väl på sin plats, kanske lättar oron och alla funderingar ett tag då. Hoppas på det.

Än så länge så har ingen mens kommit och mina bröst känns ömma, häromdagen kände jag ett stick i livmodern, jag hoppas att det var att embryot borrade in sig i livmoderväggen. Har mått lite illa till och från, till och med lite yrsel. Jag har fått en massa finnar i hela ansiktet och det brukar jag inte ha, så det hör väl i hop med en hormonförändring. Molande mensvärk till och från,det är jobbigt ,även om jag vet att det kan kännas så även när man är gravid. Men jag fasar ju för att det är den riktiga mensen som ska komma. Vågar knappt gå på toaletten för att jag är rädd för att vattnet plötsligt ska färgas rött. Det får det inte göra. NU SKA JAG BEHÅLLA DEN HÄR KNODDEN!!
Jag ser till att äta alla nödvändiga vitaminer med extra folsyra, bidrottninggelé, nattljusolja m.m, tar progestron vagiatorerna tre gånger om dagen. Jag lyfter inga tunga lyft och jag försöker ta det lugnt och inte stressa upp mig. Vilket är svårt men jag anstränger mig verkligen för att inte stressa.

Min mamma följer med mig till Su idag så att jag slipper åka dit själv, min sambo arbetar ju. Efter att vi varit där så ska vi åka till Liseberg och bara gå och strosa.Inte åka några karuseller inte men vi ska ta en himla massa lotter. Det är viktigt att splittra alla jobbiga tankar med något roligt.

Ni bara MÅSTE läsa det här inlägget ; " Det mest osannolika"

http://hoppetslaga.blogspot.com/

Så fruktansvärt, att jag inte hittar ord för det. Stackare. Det finns ju inget som kan gottgöra allt det som de stackarna nu fått genomlida. Allt tid, allt man utsatt sin kropp för ,ekonomin, alla förväntningar och vem vet hur nästa behandling blir..man kan ju aldrig veta det. Det är våra kommande barn som de förvarar på kliniken, hur ersätter de alla de embryon som dött. Det går ju inte. Sånt här får ju bara inte inträffa. Skandal!
Samma dag dessutom som vi fick vårat embryo tillbaka. Det kunde lika gärna varit vi. Efter att jag läste det inlägget så börjar mina tankar att rulla. Tänk om det var på grund av fel på ugnen som våra fyra embryon inte klarade upptiningen. Läkarna kunde ju inte förklara vad som hänt den gången och det tyckte att det var ytterst konstigt. Sen tänker jag tillbaka på hur insättningen gick till den första gången. Då höll de ett U-ljud på magen så att vi fick se när de sprutade in embryot i livmodern. Men nu den här gången så använde läkaren inget U-ljud alls. Tänk om hon bara fejkade att de satte tillbaka ett. För att det inte skulle komma ut att det blivit ännu ett fel....Min sambo tycker att jag är löjlig som tänker så här. Att de aldrig skulle kunna göra något sådant. Men i  mitt huvud så finns tanken redan där och den är väldigt svår att släppa. Jag hoppas att psykologen lugnar mig idag.

---

Sådär nu är jag hemma igen efter att ha varit på samtal hos psykologen på ivf-mottagningen och på Liseberg med min mamma efteråt. Där vann vi båda direkt på lotterierna. Vi hade inte ens hunnir vara inne i en halvtimme förrän jag stod där med två första vinster och mamma två stycken hon med. Det var verkligen skönt att bara gå omkring där och bara njuta av det fina vädret och skingra tankarna.

Psykologsamtalet................Tja vad ska jag säga. Hon talade om för mig att jag gått över min kritiska stressgräns och nu MÅSTE jag varva ner. Hur då? är den stora frågan. Jo jag ska börja föra scheman över hela veckan. Gärna tillsammans med min sambo. Varje vaken timme varje dag ska jag ha planerat in vad jag ska göra och när. För att få struktur på mitt liv. Jag måste börja tänka tvärtom mot vad jag gjort. Istället för att tänka på vad jag måste göra för att må bra så ska jag istället bara planera in små saker som ett 2-timmars pass med dvd - film. 30minuters vila, 1timmes promenad, 1,5timmes bokläsning , veckoschema på middagsmat, inhandlingstid, samt matlagning etc..etc.
Det är när jag tänker att jag måste varva ner och istället tänka på att ta det lugnt inte göra någonting, som det blir fel. Det blir ännu en stressfaktor i mitt liv. Jag blir ju ännu mer stressad av att inte göra någonting så då är det bra med sådana här triviala aktiviteter sa psykologen till mig. Det är ju bara under en väldigt koncentrerad tid som du måste tänka såhär. Boka inte in möten och träffar med vänner eller andra roliga aktiviteter som kräver planering, under den här tiden. Det blir en stressfaktor för dig att ta dig till dessa ställen, samt att komma ihåg dem...
Så långt har det alltså gått nu. Suck! Men det första jag gjorde när jag gick därifrån var att boka in en träff med mina bästisar imorgon. Jag behöver träffa dem även om det innebär att jag får stressa direkt från mötet på jobbet och åka ut till L. Men det är värt det. Jag har försummat dem länge nog nu. Men det var som jag sa till psykologen att just de här vännerna vet jag ändå kommer finnas kvar även om jag försvinner ett tag. För de känner mig och vet varför jag är som jag är. Och jag är så tacksam för den vänskapen.
Jag har skrivit kom ihåg lappar, plus att jag skrivit in det som en påminnelse med alarm i mobilen och talat om det för min sambo så att han kan påminna mig att jag ska ut till L efter jobbet. Hoppas nu att jag kommer ihåg att jag ska jobba dag imorgon nu med. Suck! Känner mig helt slut i knoppen. 

Så nu blir det in i den lugna lunken...JAG MÅSTE JU IN I LUGNET!! JAG MÅSTE!

Den här väntan och kollen på klockan var 30:onde sekund höll på att ta knäcken på både mig och min sambo.
Vi gick fram och tillbaka...fram och tillbaka och nötte på trägolvet.
Minnet var allt för klart från när de ringde 10:55 förra gången och meddelade att inget av våra embryon klarade upptiningen. Så jag förväntade mig nästan att de skulle ringa nu med och säga att det inte blev nåt.

Men, det blev det. Tjohoo! Resan ner till GBG och SU gick fort. Nu äntligen skulle det ske. Andra försöket gillt, hoppas vi på. Natten till igår drömde jag att vi fick 8befruktade ägg. Men det visade sig att vi fick 6st men endast 3st av dem var av bästa kvalité. Ett embryo fick vi tillbaka och två stycken gick till frysen. Vilket tydligen är bra. Den här andra behandlingen har gått mycket smidigare än den första, då allt var så nytt och skrämmande, nu visste man vad som skulle ske och det gav en ett inre lugn förutom när jag blandade ihop allt mitt i förvirringen häromdagen. (ägglossningssprutan).
Själva återsättningen skedde igår av av en kvinna, just nu står det still och jag kommer inte ihåg hennes namn. Hon och Lars Nilsson arbetade på lite olika sätt upptäckte vi. Lars använde sig av U-ljud på magen så att vi kunde se när embryot placerades in i livmodern, Igår var det inget U-ljud men det funkade bra ändå. Det bästa av allt själva ingreppet känns inte ens, så för er som ska gå igenom det för första gången vill jag bara säga att du behöver inte vara rädd för detta ingrepp. En stor skillnad som tillkommit nu sedan svininfluensan kom, är att alla inklusive paret spritar sina händer innan man går in till "verkstan".
Det borde man alltid gjort kan ju tyckas.

(Läkaren berättade att hon mindes min U-ljuds bild klart och tydligt ,hon skrattade och sa att hon oftast minns u-ljudsbilderna mer än patienternas ansikten,ha,ha) Hon mindes vätskan som var där mina stora äggblåsor förut suttit och hon sa att de tyckte det var konstigt att de släppt av sig själv sådär men det hade absolut ingenting att göra med att jag klantade till det med sprutorna, det skulle snarare ha fördröjt själva ägglossningen. Det känns fantastiskt skönt att veta, annars hade jag aldrig kunnat förlåta mig själv.

Nu när jag tänker på det så blev resultatet vid andra ivf: Innan ägglossning 16äggblåsor, (varav några stora sedan lossnade och försvann av sig själv), efter ägglossning plockades 12 äggblåsor ut varav 6 stycken blev befruktade och efter utsållningen så blev det alltså ett embryo tillbaka in i livmodern och två till frysen.
Jämfört med första ivf-behandlingen där jag blev överstimulerad  (även den gången med låg dos fast lite högre dos än nu.); Där hittade de 25äggblåsor, plockade ut 22 ( Läkaren lämnade kvar tre stycken på grund av min smärta vid utplocket) har för mig att 16stycken blev befruktade och efter utstållning fick vi ett tillbaka och fyra stycken till frysen.

Varken jag eller min sambo känner någon större tilltro till att något av våra två embryon som är i frysen kommer klara en uppvärmning. Läkarna säger att det var ytterst konstigt att inget av våra fyra klarade sig och de kan inte förklara varför eller har ens någon teori annat än att vi hade max oflyt den gången. Men nu säger det att vi har ca 50% chans att embryot sätter sig och vi får uppleva en graviditet. Vid första ivf-behandlingen hade vi ca 25% chans, andra 50% och vid en tredje ivf-behandling är det ca 70%.
Men nu håller vi tummarna för att detta lilla liv vill stanna inne hos sin mamma.
Jag vågar knappt känna någon lycka eller ha några förhoppningar och inte heller min sambo så vi firade inte insättningen utan väntar till vi ska göra graviditettstestet. Vi är mycket mer försiktigare nu med vad vi utsätter oss för. Efter insättningen åkte vi hem, lagade käk, myste lite i soffan sen åkte älsklingen till jobbet och jag åkte ner för att titta på Vivis vackra egensydda balklänning. Vad duktig hon är alltså, jag är imponerad. Sen efter det så åkte jag hem och la mig i högläge. Ha,ha,ha jag vet att det inte spelar någon roll men man kniper lite extra och vill inte gärna hoppa och studsa den här dagen. När natten kom kände jag mig spyfärdig och var tvungen att gå upp och halvspy, det slutade med att jag tog med mig en hink och lade mig på soffan. Det kan ju inte redan bero på graviditet (eller?) nu mår jag lite bättre iallafall. Det måste ha varit något jag ätit.

För tidig ägglossning på vissa av de stora äggen. Ingen förstod någonting. Det borde varit tvärtom då jag fördröjde hela Ägglossningen med en 30minuter samt att vi fick komma in på ÄP en halvtimma tidigare på grund av ett försenat par som annars skulle varit före oss. Jag fick en lugnande tablett ca 45minuter innan jag skulle in på utplocket. Älsklingen fick följa med mig in på toaletten för jag blev alldeles yr och fnittrig den här gången av tabl. En mötande sköterska log och tittade på mig sen frågade hon min sambo om jag fått lustgas. Men icke. Jag blev konstigt nog sån ändå. Antar att det finns många spänningar som i sitt upplösningstillfälle tar sig uttryck på olika sätt. Det här sättet föredrar jag.

Natten till Äp lyckades jag sova mina väl behövda timmar och det gör ju skillnad på smärtgräns och liknande och jag kände mig lugnare inför hela ingreppet. Nu visste jag att jag skulle få mycket smärtlindring från start den här gången. Väl på plats i gyn stolen så gav de mig två sprutor med lugnande och smärtstillande, samt två bedövningssprutor inne i livmodersväggen. Dem kändes knappt. Men sen trost alla smärtlindring så gjorde de så grymt ont att jag trodde jag skulle svimma. Inte lika farligt som den första gången men smärta väl över min gräns de gav mig ännu mer smärtlindrande samt att jag fick ha lustgasmasken på mig under hela ingreppet. Jag frågade hur det kan komma sig att vissa kvinnor går igenom den här proceduren näst intill smärtfritt medans jag får så fruktansvärt ont och BM sa att vissa har mer bakomliggande äggstockar vilket gör att det gör ondare vid ett sånt här ingrepp, tydligen har jag det. Tja, varför ska jag vara som alla andra? Suck.


Min sambo berättade efteråt att han blev förbannad där inne.
-Varför då? undrade jag.
-För att de hade lovat att det inte skulle göra ont på dig den här gången och så gjorde det det ändå.
Han är ju för söt min älskling.

12 ägg blev det, de stora hade redan lossnat ,konstigt nog. Där de förut satt var det endast  vätska kvar. Konstigt. Men jag har åtminstonde inte fått en fullständig ägglossning för tidigt för då hade det inte funnits några ägg kvar att plocka. Så tur i oturen. Efter att ha inväntat spermaprovsresultatet från labb så att allt var okej så åkte vi hem. Den här gången tog allt med inskrivning, ingrepp, vila ca 3,5 timma. Och jag mår fantastiskt bra idag ,känner knappt av att de varit inne. Igår mådde jag också mycket bättre och bara efter någon timme i soffan med värmekudden på magen så gick jag upp och lagade mat. Men efter det så vilade jag  så gott som hela dagen och kvällen.

Nu väntar en nervös tid inför fredagens eventuella ET, hoppas vid gudarna nu att äggen ser bra ut och att de delat på sig så att det blir en återinsättning. Om det skulle visa sig att inget av våra ägg ser bra ut så ringer de mellan klockan 11 - 11.30 på fredagen. Jag vill inte ha ett samtal till med negativt innehåll. Så håll tummarna för oss nu att det lyckas den här gången.

På eftermiddagen ringde psykologen från IVF och vi bestämde en tid för samtal. Det känns bra och jag behöver verkligen prata om allt det här för det tar knäcken på mig.

Ärligt talat!
I natt har jag inte sovit bra, knappt ingenting alls. Min hjärna har slutat att fungera och fast att jag tittat i almenackan och på planeringsschemat ett hundratal gånger, så blev det ändå fel.
Jag börjar bli orolig för mig själv - riktigt ordentligt nu.

Igår trodde jag först att det var sista dagen för Gonal-F sprutan och hela tiden har jag varit införstådd med att det är min "vilodag" idag. Men ändå sprayar jag morgon och kväll med Synarelan fast att jag endast skulle spraya på morgonen, dessutom tar jag som vanligt Gonal-F sprutan kl 20.00.
 Inget mer med det.....tills min sambo kommer hem och påminner mig om att jag ska ta Pregnyl (ägglossningsprutan) klockan 22.00.
Herregud! Klockan var då 21.50 och där stod jag med facit i hand att jag tagit både spray och spruta fast att jag endast skulle sprayat på morgonen och ENDAST ta Pregnylsprutan.
 Paniken uppstod inuti mig, hur skulle jag göra nu? Hade jag förstört alltihop nu? Vad händer nu? Hur ska jag göra?
Min kropp hamnade nog i ett chocktillstånd för jag började frysa hysteriskt och skakade i hela kroppen där jag satt mitt på hallgolvet med tårarna fullkomligt sprutande ut och pregnylsprutan med alla tillbehör radade där framför mig.

Jag ringde till Sahlgrenska och de kopplade mig till kvinnokliniken och där fick jag tala med en kvinna som i sin tur skulle återkomma till mig när hon talat med läkarna. Panik -tiden gick och en halvtimme efter det att jag igentligen skulle ha tagit sprutan så ringer hon tillbaka. Jo - jag skulle ändå ta Pregnylsprutan och sedan ringa till Ivf  nu på morgonen. Fortfarande inget svar på om jag förstört hela behandlingen  och med skräcken inom mig försökte jag meka ihop ampullerna med vätska och pulver. En ampull sprack så vi fick försöka fixa ut den söndriga ampulldelen ut ur plastbehållaren som man ska använda när man bryter itu ampullerna. Jag tänkte att jag kan inte och min  sambo vågade inte försöka en gång till. Jag ringde helt förstörd till min syster och frågade om hon visste hur man skulle göra för det stod helt still och jag skakade som ett asplöv. Inte lätt att blanda ihop blandningen då och byta sprutspetsar och hela köret. Kände mig som värsta pundaren när jag satt där helt hysterisk. Men ,men syrran visste inte hur man gjorde så jag försökte själv igen och då lyckades det. 
Tillslut 33minuter senare efter tidsbestämd klockslag injecerade jag då ägglossningssprutan i magen.
 
Jag tittade med skuld in i min sambos ögon och skämdes över att jag gjort allt fel. Han tröstade mig och sa att det inte var någon fara. Han bäddade ner mig i soffan med täcket och smekte mitt ben - allt för att lugna ner mig. Men natten har varit hemsk ochde mest hemska tankarna har flugit genom mitt huvud. Tänk..tänk om..tänk om jag förstört våra chanser att få ett barn nu?...tänk om...Åååååååååååååååhhhhh! jag orkar inte mer, känner mig som ett nervvrak redo för att läggas in på psyk.

Imorses ringde jag till IVF och fick prata med BM som i sin tur pratade med överläkaren Lars Nilsson. Svaret blev att jag inte sabbat något mer än att jag riskerar att bli överstimulerad igen. Visst det var inte bra att jag tagit Gonal-F samtidigt som Pregnyl sprutan men det förstör inte kvalitéen på äggblåsorna...Gud vad lättad jag känner mig nu. Att jag sprayat två ggr istl för bara en med Synarelan spelade inte så stor roll. Så vi ska fortsätta som planerat med ÄP imorgon, med ett litet undantag att det kan bli en förskjutning på 30 minuter. Med tanke på min halvtimmes försening med Pregnylsprutan.
Vet inte hur mycket mer jag pallar nu  - ärligt talat.
Den här stressen tar död på mig. Det känns som att jag är redo för att bli inlagd på psyket snart.

---

R.I.P
Maj-Lis Andréasson
12nov 1941 - 1 Maj 2009

Som om inte nattens och gårrdagskvällens helvete varit nog påfrestande så har jag även fullständigt fullproppad av hormoner precis kommit hem ifrån en begravning. Jag har nästan lyckats med bedriften att förbruka ett helt pappersnäsdukspaket. Så mycket tårar. Det var min farbrors fru som begravdes idag. En vacker begravning med massor av rosor, liljekonvaljer och en fantastisk kvinnlig präst. När jag dör så vill jag ha henne som präst.
Bästa prästen jag jag någonsin lyssnat på faktist. Det är så sorgligt vackert med en begravning. ETt avslut på detta jordeliv och en nystart på ett annat. Nu vilar hon med sin son.


Nu är jag helt tömd på tårar för ett tag så jag ska passa på att vila lite nu. 

Jag tror att jag lätt skulle kunna drunkna i mina egna tårar. De tårar som ryms inuti min själ. De tårar som ingen ser men kanske anar finns där. Du kan se det på mig. Det är det blanka i mina ögon - min själs spegel. Mitt hjärtas innerligaste önskan. Om du är uppmärksam kan du se hur jag sakta försvinner under ytan. Allt djupare ner, faller jag i min sorgs tårfyllda hav. Ett hav utan botten, om du inte tröstar mig snart.
Min livlina mitt hjärtas högsta önskan. Ett barn. Du!
Ibland svämmar havets vågor över och mina kinder dränks med salta tårar. Ibland vill jag bara svepas med under ytan, få slut på all sorg och smärta. Men Livet har bestämt sig för att hålla mig kvar. Kärleken är stark ovanför vattenytan, där finns F min vackra livskamrat, din far. Om du bara visste vad vi längtar efter dig, vårt kärleksbarn. Om du bara såg hur länge vi väntat på att du ska komma, om du bara visste hur mycket vi redan älskar dig - fast att du inte finns här - ännu. Om du bara visste - skulle du komma till oss då? Låta oss bli dina föräldrar. Låta oss älska dig.

// M

Fortsatt dos på 75 med Gonal - F i 3dagar till sen är det dags för ägglossningssprutan. Den här gången fick jag injektion Pregnyl. Det innebär att jag själv måste blanda ihop 2st torrampuller  á5.000IU med 1st ampull lösningsmedel. Lite krångligare men jag känner mig inte så orolig för det......ännu iafl. Tänk att JAG säger så...jag som varit så spruträdd men nu är jag inte det minsta rädd längre. Värre är det inför ÄP (20/5).

Vi var ju på SU idag och gjorde U-ljudet för att kolla tillväxten på mina äggblåsor och trots att jag fått den näst lägsta dosenheten på Gonal-F så har jag ändå lyckats få 12stora äggblåsor + en del små som kanske hinner växa till sig något innan det är dags att suga ut dem. Så ca 15st kanske fler. Jag har väldigt lätt för att bilda äggblåsor tydligen och det är ju bra men till vilken nytta om de ändå inte överlever upptiningen.
Vi tog upp just den frågan - varför våra embryon inte klarade sig, berodde det på att jag var överstimulerad eller på att jag och min sambo kanske inte är kompitibla för varandra. Men Läkaren sa att vi passar jättebra ihop och under förra ivf-omgången så lyckades vi få till många riktigt fina embryon och det berodde inte på att jag var överstimulerad att det inte tog sig utan vi hade bara OTUR.
Jag tog även upp frågan om att sätta tillbaka två stycken embryon nu vid ET men överläkaren sa att på grund av socialstyrelsens bestämmelser så får vi endast ett embryo tillbaka. Undantagen är om man är 40år fyllda eller har något medicinskt fel eller ibland vid sista ivf-behandlingen. För att risken för flerbörd är så stor. OCH!!? Det är mina ägg och min sambos spermier och det är min kropp och jag har hellre tvillingar än inga barn alls.
Men nej, tyvärr så går det inte till. Hon frågade huruvida vi tar det här psykiskt sett och då brast det för mig. Jag började gråta och de tyckte att jag skulle ha kontakt med deras psykolog där på IVF-kliniken för hon är tydligen bäst med just såna här saker. Jag nickade och min sambo tycker att jag ska gå till henne och jag med. Jag försöker vara stark men det är så svårt att hålla sig positiv i tanken när rädslan för att oturen ska slå till igen är så stor. Jag vet inte hur mycket mer jag klarar av. Men ,men jag biter ihop och gör det jag är tillsagd att göra så får vi väl se hur långt det räcker. Jag vågar inte hoppas på att det ska lyckas den här gången...jag vågar helt enkelt inte.

Inför ÄP så lovade BM att jag ska få full smärtlindring från start den här gången med tanke på förra ÄP. Tur det , skulle behöva sömntabletter natten innan också så att jag får lite sömn
Så ligger det till ialla fall. Nästa vecka blir intensiv för min del. På tisdag är det begravning på onsdag är det ÄP, på torsdag fyller brorsan tjej 30år, på fredag är det ET och bal. Hm, jag får nog ta en sak i taget nu om jag inte ska kollapsa. Jag fortsätter ruva mina ägg. Hoppas de är guldägg. Nu börjar magen svullna upp lite men inte alls så som förra gången.


Snälla änglar hjälp oss nu att få vårat efterlängtade barn!! Ge oss styrkan att orka fortsätta kämpa.

Ringde till vårdcentralen angående min böld i bakhuvudet, hon tyckte att det lät som en inflammerad talgkörtel..När hon frågade efter mitt personnummer mindes jag helt plötsligt inte det. Vad är det som händer? Efter ett tag så kom det tillbaka. Nu börjar det bli riktigt obehagligt med dessa minnesluckor.
Nu ska jag åka ner till dem och kolla upp bölden och förkylningen. Återkommer.

---

Har nu varit på vårdcentralen och lämnat blodprover vilket visade sig vara helt normala, det känns skönt. Om jag hade haft streptokocker Halsfluss så hade det nog varit mer kritiskt för själva ÄP och ET. Nu har jag åkt på en virusinfektion och det finns inget annat att göra än att vila ut den, dricka varmt och ta några panodil. Jag ska ju ner till SU för U-ljud imorgon så jag ska höra hur det blir med allt nu då man är sjuk. Hoppas att man ändå fortsätter som planerat.

Min "böld" i bakhuvudet visade sig vara en inflammerad talgkörtel. Jag skulle vänta några dagar tills den har växt färdigt, sen kan jag antingen om jag gör det själv (i mitt fall får det bli syrran), eller om jag kommer tillbaka till dem och de tömmer den i nästa vecka. Men jag skulle låta den vara nu så länge. Inatt kunde jag ju knappt sova på rygg på grund av att det gör så jäkla ont att ligga på den. Skönt att det inte var nåt värre iallafall. Hormonella rubbningar, virusinfektioner kan leda till inflammerade talgkötlar. Så antagligen är det en kombination av viruset och IVF-behandlingen.
Nice!
Det vore väl tråkigt om allt kunde flyta på.....utan komplikationer :/  hm.
 Tjingeling! Nu ska jag vila.

Det var som jag befarade, jag har dragit på mig en förkylning. Värker i hela kroppen, feber, halsont och snorig. Nice!
Det var ju inte riktigt så här jag hade föreställt mig att min "semester" skulle inledas, då kunde jag ju lika gärna varit sjukskriven men ja,ja nu är det som det är. Måste se till att bli frisk snabbt för jag hinner inte vara sjuk , jag har ju viktiga saker som väntar. Dessutom ska jag på begravning den 19/5. Min farbrors fru har dött. Det kan bli som så att jag missar begravningen om den inträffar med ÄP/ET. Men Hon skulle förstå det vet jag för hennes geen som har gått igenom samma procedur som jag och min sambo nu gör. Fast i deras fall så resulterade det i en bebis efter första försöket. Vilket det verkar som att det gör på de flesta jag träffar. Bara enstaka fall som sitter i samma situation som vi. Nu vet jag ju att det inte är så och det är väl jätteroligt för dem att allt funkar. Men det får mig bara att känna mig om än odugligare. Varför blir inte vi gravida när det inte finns något fel. Jag förstår det inte.

Kanske finns en mening med det här eländet...men ingen jag kan se eller förstå nu ialla fall.

---

Åkte till Apoteket för att inhandla mer Panodil och på vägen dit upptäcker jag en stor öm knöl/böld i bakhuvudet. Den fanns inte där igår då den har kommir på bara några timmar. Jag blev ju jättenervös och tänkte att det kanske kunde höra ihop med att jag kännt mig illamående, varit yr och fått feber. KÄnde mig som värsta hypokondriken. Väl inne på Apoteket så visar jag upp bölden för en apotekare och då sa hon att hon fått en precis likadan härom dagen men att hennes nu blivit ännu större. Jag fick se den och den såg alldeles varig ut och var stor som en enkrona ungefär. Hon hade också fått feber och nu hade hon ingen hörsel på vänstra sidan men hon hade inte lyckats få en tid hos vårdcentralen ännu. Vad är det här för nåt? Vilket sammanträffande.
Jag fick panik och måste bli frisk tills nästa vecka, jag orkar verkligen inte med fler överraskningar nu.
Vårdcentralen hade hunnit stänga så eftersom jag redan var på Lasarettet gick jag in till akuten för att rådfråga dem. Jag visade upp den och sjuksköterskan sa att det ser ut som en kvissla, liten finne. Jag skämdes lite över att rusa in med något så obetydligt men förklarade att jag genomgår en provrörsbehandling och är väl lite extra orolig just nu. Hon förstod och sa att om det dyker upp fler eller om den ökar i omfång så ska jag återkomma och om jag fortfarande har halsont imorgon så ska jag ta kontakt med vårdcentralen. Det kommer jag nog att göra för att vara på den säkra sidan. Jag ringde till min stora syster som fick komma och kolla upp bölden. Hon tyckte också att det såg ut som en finne så hon tömde den på var och vätska. Vi fick sticka hål på den med en nål. Tyvärr fick vi inte ut allt och vi vågade inte greja för mycket med den. Efter att vi tömt den på var så blev den ju givetvis mindre men nu är den lika stor igen. Suck! och den värker som satan. Jag läste på Gonal-F bipackssedel och där står det att man kan i ovanliga fall få utslag m.m. Vore ju typist om jag nu skulle fått nåt sånt. Imorgon ska jag ta reda på vad som händer med min kropp.

Usch! Jag orkar inte mer nu. Snälla ge mig kraft och energi så jag fixar det här.

Mår så illa...jag undrar varför? Värk i hela kroppen, halsont hm, jag håller på att bli sjuk, inte bra. jag måste vara frisk till nästa vecka då ÄP och ET sker. Kanske är det kroppens sätt att tala om för mig att jag verkligen borde ta det lite lugnt nu. Så för första gången i mitt liv så har jag lyssnat på vad min kropp säger åt mig. Jag har tagit ledigt från jobbet. Hela nio dagar som i mitt fall innebär hela tre veckor ledigt. Hade först tänkt ta ut ledigheten nästa vecka men med tanke på hur jag mår idag och hur min hjärna totalt kolapsar och vägrar minnas saker och ting så ringde jag till chefen och är ledig från och med imorgon. Börjar bli allvarligt orolig för var det ska sluta. Jag skriver upp i min almenacka, sätter in det i min telefon med påminnelse, skriver kom ihåg lappar och nu har även min sambo fått börja skriva in i sin almenacka, sakerna som jag ska på ,så att han kan påminna mig. Är det så här det är att bli dement? Jag vet att stressen skapar minnesluckor och att whiplasharna också spelar in men ärligt....kanske är det nåt annat som är galet i hjärnan på mig. Jag hoppas att lite ledighet ska bättra på minnet och att den yttre/inre stressen kommer att lägga sig. För så här kan det inte fortgå.



Så nu blir det semester - Ska bli skönt men nu måste jag klara av tristessen med att inte göra någonting och hur ska det gå. Funderar på om jag ska åka ner till stugan och bara vara där. Men det klarar jag inte, det låter så himla bra men jag sliter som ett djur där nere, heeeela tiden. Jag kan inte sitta still, för jag tycker det är så roligt. Rent psykiskt är det semester för mig att gräva i landen men för min kropp är det slitsamt. Ett dilemma jag måste fundera över. Jag har en del beställningsjobb att göra klart samt måla en del till kommande födelsedagar. Känns lite konstigt att människor vill ha min konst på sina väggar. Men jag är smickrad.


Ska ringa till SU idag och höra hur mina Östradiolvärden ligger till och vilken dos jag ska fortsätta med. Antar att jag får veta U-ljuds datum, planerad ÄP och ET då med. Ringde innan men de har telefontid först kl 13.30. Så jag får ringa från jobbet.

I kväll ska jag och min mamma gå på Workshop i grafisk design på Borås konstmuseum. Det ska bli kul. HOppas att jag mår bättre tills då.

Jag är såååå trött, vill bara sova. Den här blandningen ivf och pollenallergiker är ingen hit. Har legat däckad i soffan ända sedan jag kom hem ifrån labb tidigt imorses. Jag var och lämnade det andra Östradioltestet, imorgon ska jag ringa till SU för vidare dosbestämmelser. Hoppas att allt ser bra ut nu. Jag mår mycket bättre än förra gången. Inte alls lika svullen och inte lika ont. Visst känns det att något händer på äggstockarna men jag går inte under av smärta och det känns fantastiskt. Men samtidigt oroar jag mig för om det blir några äggblåsor alls. Suck, jag önskar verkligen att den här oron kunde släppa nån gång. Tankar som att jag kanske aldrig kommer bli gravid smyger sig på och jag försöker att mota bort dem. Men hur gör man det? När just den tanken är min största fasa just nu.

Ikväll ska jag gå på seans - det ser jag fram emot. Nåt annat att vila tankarna på, en stund.

Det blev ingen seans för min del ikväll. Jag orkade helt enkelt inte. Jag är helt slut och får bli vilande i soffan hela dagen/kvällen istället. Inte lika roligt men jag har inget val.