Han sjunger så det berör en ända in i själens mörkaste gömmor. Thåström är en musikalisk trollkarl som trollar fram tankarna som gör att hela ens känsloliv helt plötsligt befinner sig i en sorgsen rytmisk känslogungning! Fantastiskt vad den människan kan beröra.

- Är det en liten fotbollsspelare du har där inne? frågar barnmorskan mig leende.
- Ja, jag tror det.
- Vad tror du att det blir? har du någon föraning? frågar hon mig.
- Jag tror det blir en kille svarar jag.
- Mm, jag ska hålla utkik i tidningen sedan för att se om mina aningar stämde, skrattar hon.

137slag/minut
Bebben sparkade så att hela magen rörde på sig när Bm skulle till att mäta magkurvan. Hon fick inte måtten att stämma så hon kallade in en annan Bm som kände på magen och då stämde det. En riktigt mönsterbebis du har sa de sedan. Ligger precis rätt i kurvan. Klart, det är ju ett IVF-barn tänkte jag då och log för mig själv.
Vågen visar att jag sedan inskrivningen gått upp 6kg totalt, vilket är alldeles normalt. Mitt blodtryck har återgått till 120/70 igen så det är ju jättebra.
Jag lämnade in ett nytt urinprov och det visade ingenting men hon ska ändå skicka in det för odling. För att vara på den säkra sidan.
Vi gick igenom alla papper som jag ska ha med mig till förlossningen. Jag fick även veta att jag troligtvis inte kan få Epiduralbedövningen eftersom det finns en risk för infektion i ryggen då jag har inopererat stålskenor i ryggen. Men Bm vet säkert när läkaren kollat på mina röntgenplåtar. Men jag ställer in mig på att jag inte kan välja Epidural som bedövningsalternativ. Ska läsa in mig lite mer på de andra alternativen så jag vet vad som finns. Vem vet ,kanske räcker det med lustgas.
Bm frågade mig lite angående min depression om jag ville komma och prata med deras psykolog. Lite svårt att säga själv, jag är ju lägre än jag varit de sista månaderna men ändå känns det som att jag blivit lite piggare och att mina hormoner kanske är den bakomliggande faktoren till att jag är extra gråtmild nu förtiden. Visst har jag mörka tankar emellanåt, men inte av samma slag som jag brukar när jag hamnar i djup depression. Inga självmordstankar utan mer en rädsla för att något ska hända med barnet. Jag slutar aldrig att oroa mig uppenbarligen. Vi bestämde att jag ska prata med en psykolog åtminstonde en gång innan förlossningen angående min depression eller risk för att hamna i en igen och om våldtäktens påverkan över förlossningen.

Vi tog upp min rädsla inför förlossningen och jag sa att jag inte vet vad jag är så rädd för. Jag tror inte det är för smärtan utan mer att jag inte har någon kontroll och där kommer ju våldtäktens påverkan in. (alltså våldtäkten som skedde för 3år sedan) Det kan ju vara bra för dem på förlossningen att veta om detta så att de tar lite extra hänsyn till min situation ansåg BM och jag håller med. Det vore nog skönt. Jag har ju möjligheten att prata med Auroragruppen men vi väntar och ser om det hjälper att prata med psykologen en gång först. För hoppningsvis så räcker det.

Jag fick en extra läkartid om två veckor för att kontrollera så att jag inte börjat öppna mig. Det är förvärkar jag får emellanåt och det var tydligen inte bra att få så här tidigt. Så jag kommer få gå på extra kontroller nu så att vi kan stoppa upp det isådana fall. Att jag får sammandragningar är ingen fara det är normalt. Så nu får jag ta det ännu lugnare.

Bm frågade om jag var helt sjukskriven nu och jag svarade att nej, jag har valt att arbeta 25%. Annars får jag psykbryt hemma av att inte göra någonting. Jag berättade att jag fått kryckor pågrund av min foglossning och hon tyckte jag var tuff som kämpade på så som jag gör. Efter läkarbesöket den 9/12 ska jag tillsammans med läkaren avgöra om jag ska bli helt sjukskriven. Jag kommer lyssna på deras ord inte vara helt uti i det blå och bara köra på som vanligt. Jag vet att de redan nu anser att jag borde söka havandeskapspenning och jag får väl ta mig ner till försäkringskassan och be dem hjälpa mig. Jag skulle aldrig någonsin riskera mitt barns liv där inne i magen. Det är det viktigaste i mitt liv nu att h*n mår bra.

Inatt drömde jag att bebisen sparkade och rörde sig såpass mycket att jag såg rörelserna tydligt utanför magen. Jag ser bebisens hand trycka sig ut och kramar om mitt ena finger. Vilken lyckokänsla det gav. Sedan så trycktes hela huvudet ut ur magen och en kvinna drog ut barnet för att jag skulle ta fram min mobilkamera och ta ett foto och skicka det till min älskling. Ha,ha så skumt. Sedan så drömde jag att jag höll bebisen som var en liten kille med mörkt tjockt hår och mörka markerande ögonbryn i min famn. Samma bebiskille som jag drömde om härom veckan. Jag undrar om det kommer att stämma in.
Efter ett tag så drömde jag att jag fick ännu ett barn med ljust lite tunnare hår och ljusgråa ögon som tittade upp mot mig. Man blir ju lite konfundersam över det här drömmeriet för enligt drömmen så kom den mörkhåriga bebisen för tidigt och med tanke på mina förvärkar och min mamma som fått för sig att bebisen kommer att komma den 15 januari istället för som beräknat den 10 februari blir jag ju lite orolig. Jag har ju fått sanndrömmar förut men då av de lite mer obehagligare slaget. Jag hoppas ,hoppas att dessa drömmar om en för tidig förlossning inte återkommer.
Att jag drömde om det inatt kan kanske bero på att jag var hemma hos Malin igår och vi fick en hel drös med kläder av henne i små storlekar. Hon visade även de pyttesmå kläderna i storlek 40 som hennes son hade när han föddes. Det var om honom jag hade den värsta sanndrömmen jag hittills haft i mitt liv. Usch! Det känns verkligen specielltt att hon låter oss få låna kläder som han skulle haft. Tanken slog mig att det kanske var lillkillens energier som finns kvar i kläderna som gör att jag drömmer dessa drömmar nu. Har skrivit till min mediala handledare för råd om hur jag ska till väga med alla dessa tankar, drömmar ,känslor som kommer till mig nu. Kanske inbillar jag mig bara...eller inte. Att händelser sätter sina spår i saker och ting är ju inget nytt och inget främmande. Jag har ju själv lärt mig att känna in föremål och få till mig information om ägaren till "saken". Det kallas för psykometri.

Livet är bra orättvist ibland. Vilken sorg att förlora sitt barn, jag vet inte hur jag skulle överleva det om det hände mig. Troligtvis så skulle jag inte det.

Från denna graviditetsvecka erbjuder MVC ofta kontroller varannan vecka. Förmodligen känns det nu som om alla organ trängs undan av magen och barnet. När du börjar närma dig slutet av din graviditet känns benen ofta tunga och trötta. Räkna med att du behöver extra mycket vila. Trycket på venerna som leder blodet från benen tillbaka till hjärtat kan ibland bli för hårt, och det kan leda till åderbråck. Många kvinnor börjar nu fundera på den förestående förlossningen. Skriv gärna ned dina tankar om att vänta och föda barn. Det är ett bra sätt att bearbeta det du har framför dig.

Barnets vikt är ca 1,4 kg och längden runt 26 cm från huvud till stjärt. Det fortsätter att lägga på hullet, samtidigt som hjärnan och de inre organen växer till sig. Nu finns det inte plats för akrobatik konster i livmodern längre, men barnet kan fortfarande sträcka ut sig och sparka. Barnets huvud står i proportion till den övriga kroppen. Hjärnan växer mycket snabbt och gör så att de mjuka skallbenen pressas utåt. Vindlingarna som är karakteristiska för hjärnans utseende, blir allt fler eftersom den blir snabbare och kraftfullare samt förbindelserna mellan nervcellerna ökar. Hjärnan kontrollerar nu andning och kroppstemperatur. I ögonhålorna rör sig ögonen och barnet börjar bli känsligt för ljus, ljud, smaker och lukter. Det kan också skilja på naturligt och artificiellt ljus genom livmoderväggen.

Källa: http://www.gravid.se/8_calendar/index.htm

Igår gick vi upp tidigt för att åka till Ullared. Jag, min älskling och min mamma. När vi kommer åkandes vid vägen utanför infarten till parkeringsplatsen vid Ullared så ser vi en kö som slingrar sig långt utanför ingången. Först tänkte vi eller snarare min sambo, att vi struntar i det här men Nej, nu var vi här och ingen brådska har vi. Vi får bita ihop , ha det goda humöret kvar och vänta. I 1,5 timme stod vi väntandes i kön innan vi väl kom in. Väl inne trängdes alla dessa köpgalna människor. Trots att det måste varit på bristningsgränsen av hur många människor som ryms där inne så gick det ganska bra där inne ändå. Men att tvingas köa för att komma in på toaletten som höggravid - det var ingen höjdare och till slut så var jag sååå trött i kropp och knopp att jag knappt kunde gå. Så jag orkade inte kolla efter allt jag ville igentligen. Men det viktigaste fick vi köpt iallafall.
Strumpbyxor, bodysar, byxor  och pyjamasar m.m till bebben. Tycker det var dåligt att de inte hade några heldressar. Jo, en i rosa fann vi men det kan vi ju inte köpa. Nåväl det ordnar sig väl. Vi har massor utav bebiskläder känns det som och allt är nu tvättat och ihopvikt i den nya byrån. Men vi upptäckte att vi inte hade så värst mycket kläder precis när bebben är nyfödd. Det hade inte varit roligt att klä h*n i tältstora kläder den första tiden. Vi har inte överdrivit klädinköpen, men nu inväntar vi bebben så vi kan köpa kläder beroende på om det blir en flicka eller pojke.

Jag och mamma kanske, kanske åker till Ullared mitt i veckan någon dag om det inte är nån kö vill säga. Detta får vi ju kolla upp INNAN vi åker.

Jag har börjat få sammandragningar och liknande förvärkar redan. Hoppas detta är normalt. Men häromdagen fick jag så ont att jag knappt visste var jag skulle ta vägen. Älsklingen försökte hjälpa till med massage så gott han kunde. Börjar bli lite orolig för att bebben bestämt sig för att komma ut mycket tidigare än beräknat. Jag kommer ta det extra lugnt nu. Vägde mig imorses och har nu gått upp sammanlagt 6kg. Men jag antar att jag kommer växa allt mer nu medans tiden tickar iväg. Benen svullnar lite grann på kvällarna och halsbrännan och de sura uppstötningarna blir allt värre. Jag MÅSTE inhandla mer novalucid. Emellanåt kan jag knappt gå ett steg utan att det känns som att hela mitt underliv ska till att sprängas i tusen bitar. Foglossningen är så jobbig och det känns pöligt att behöva gå med kryckor, så jag har slarvat med dem. Jag ska bättra mig med bäckenbältet och kryckorna. Jag orkar ialla fall inte ha samma höga tempo i min vardag som jag haft den sista tiden. Det blir mycket vila nu. Men snart kan jag knappt ligga på rygg utan det blir sidoläge för min del. Bebben sparkar loss ordentligt där inne och det är underbart. Jag längtar tills jag håller h*n i min famn.

Iförrgår var vi på första föräldrarutbildningen: avslappning. Där fick vi tips om hur vi ska andas (djupandning, mellanandning och snabbandning) vid krystvärkarna. Jag tror att jag kommer fixa den biten ganska lätt. Andningen alltså, för det påminner väldigt mycket om meditationstänket. Vi fick två övningar där vi skulle träna på att andas oss igenom smärtan. Den första var att vi (älsklingen & jag) satt mitt emot varandra och han nöp mig i innanlåret - hårdare och hårdare för att visualisera en värk och medan han nöp så försökte jag först och främst att hålla mig för skratt och sedan andas igenom nypet "värken" som varade upp till en minut. Älsklingen var nog snäll för det gjorde inte så ont. Den andra övningen fick både mannen och kvinnan krama tre isbitar hårt i ena näven under en minut och andas under tiden. Det däremot kändes. Tror jag föredrar nypövningarna framför isbitsmetoden. Killarna fick tips om hur de kunde hjälpa till under själva förlossningsarbetet med hjälp av massage osv.Sedan avslutade vi med en babymeditation där jag låg med ryggen mot älsklingens bröst och hans händer på min mage. Vi slöt våra ögon och hade en skön meditation tillsammans. Detta vill jag göra oftare. Det kändes jätteskönt att vara varandra så nära och tänka på barnet som växer sig stark inuti min kropp.
Underbart!

Jag har köpt en "upphängningsställning" till himmelsängen, så snart blir det dags att sy det. Kanske ikväll, vi får se hur mycket jag orkar med.

Tjingeling!

Jag har försökt få fram information angående min operation jag gjorde 19901128. Då opererades jag för skolios och blev stelopererad i en stor del av ryggen. Närmare bestämt Th IV - L I (vilket innebär att jag har två stag som rätar ut ryggraden och den längsta harringtonstaget är fäst på Th IV Vilket betyder bröstryggskotan 4 och slutar på L I vilket är ländryggskota 1.)
Nu återstår det att se om jag kan få epiduralbedövning vid förlossningen eller om jag ska börja förbereda mig på annan bedövning. Någonstans vid de ländryggskotorna sätts nämnligen nålen in vid EDA-bedövning. Vi har sänd efter röntgenbilder från den tiden för att vara på den säkra sidan.

När jag letade efter mina gamla läkarutlåtanden fann jag den här. Herregud! när jag läser igenom texten på hur det var då så ska väl en förlossning inte vara så jobbigt. Bör nämnas att på den tiden fick jag en korsett i hårdplast som sträckte sig enda från nacken ner till höft/rumpa. 
Eller vad tycks?





"Pat opererades 901128 med en större steloperation i länd- och bröstrygg och kommer att behandlas i styv plastkorsett i 1 år efter operation. Dom första 6 månaderna dygnet om. Hon får under dom första 3 månaderna endast sitta vid måltid och toalettbesök och behöver hjälp med av och påklädning samt avtvättning som bör ske i liggande. Får inte gå ut och bör ha skolundervisning i hemmet. Får ej åka bil. Sedan succesiv mobilisering så att hon efter 3 månader kan börja deltaga halvt i skolundervisningen och gå kortare sträckor under 500 meter men avtvättning skall fortfarande ska liggande. Efter 5 månader får hon duscha i stående, hon får åka buss och bil fritt med korsett på men det är först efter 9 månader som hon får sitta fritt i alla möbler och hon kan då också vara av med korsetten max 8 timmar per dag. Efter 12 månader avslutas korsettbehandlingen. Cykling och simning är tillåten men ej sport och gymnastik. "

Antar att jag aldrig kommer växa ifrån min kiss & bajshumor. Ha,ha,ha

Japp, så blev det. Jag ordinerades kryckor igår när jag var hos min sjukgymnast. Som hjälp när jag har som ondast. Vilket börjar bli allt oftare. Nu kan jag knappt sova på annat sätt än på sidan för det gör så fasligt ont i ryggslutet när jag försöker ligga på rygg. Foglossningen har blivit mycket värre och jag går som en gammal dam - framåtlutad och så har jag en hemsk svank att arbeta med. Ligamenten är de som orsakar den värsta smärtan och jag kan vakna av att det hugger till i sidorna. Men som jag förut poängterat, vad gör man inte. Det är värt all smärta i världen.

Jo, jag har även fått en sittpall till duschen. Ha,ha snacka om att jag verkligen känner mig som en fullblodad invalid nu. Det påminner mig lite om hur jag hade det när jag opererat min rygg för scolios. På den tiden hade jag många hjälpmedel för att klara av vardagsbestyren, det och en hop av envishet.

När jag var klar hos sjukgymnasten och skulle ta bilen där ifrån, upptäcker jag att jag fått en P-bot. Fasen också, tänkte jag. När jag kom fanns det inte en enda ledig parkeringsplats så jag var tvungen att ställa mig längst kanten och det var fler med mig som fick sig en "trevlig" överraskning. 450kr...men så upptäcker jag att de skrivit fel registreringsnr på boten. Ha,ha så den tänker inte jag betala, det blir ju helfel. Om jag ska betala en bot så vill jag åtminstonde få en med mitt reg nr på. Så jag ringde till dem och förklarade och han sa att jag skulle skicka boten till dem så skulle han höra av sig till mig. Synd bara att de tagit ett foto på hur jag stod annars hade jag nog sluppit betala den.

---

Fick ett sms från parkeringsbolaget nu och de skriver att de makulerar boten :D
Yes!

Picasso sniffade lite på igelkotten för att sedan gå loss på mattorna istället. Han älskar att flyga/kana omkring på alla våra mattor. Helgalen katt men underbar.

Kommer ni ihåg att jag skrev för några veckor sedan att jag köpt en stor igelkott på Ikea. Ja, så här ser den ut. Hålet där man skulle blåsa in luft var lika stort som en dammsugarslangsöppning. Så jag blåste upp den med hjälp av en hårblås. Ha,ha det luktade något bränt om blåsen efteråt. Det hade nog varit bra om jag kunde ställa in den på kallluft istället för varmluft. Så en ny hårblås borde införskaffas.

Jajamensan, på två dagar har jag lyckats med bedriften att sticka denna "tomtebobarnsmössan". Jag har inte stickat sedan jag var 19år. Så min älskade mamma har snällt och tåligt lärt mig på nytt. I två hela dagar nästan har hon hjälpt och stöttat mig med det här projektet. Tack mamsen, det har varit guld värt för mig.
Hon är så grymt duktig på att sticka, så hon har räknat ut hur många varv, räta, avi som ska stickas, utan henne hade jag aldrig rott det här projektet i land. Vi har haft två kvalitativa dagar tillsammans och det har verkligen kännts roligt att få umgås med henne.

Jag har stickat mössan åt en väns dotter på två år. Jag bestämde mig för att hitta på eget mönster då jag inte sett någon sådan här svampmössa innan. På min väns dotters dagis har de nämnligen temat Tomtebobarnen av elsa beskow ett helt år och hon är helt betagen av allt som har med den sagan att göra. Så jag tänkte överraska henne med mössan idag. Hoppas att hon blir glad för den. Det är min allra första egenstickade mössa. Jag trodde väl att jag skulle sticka till mitt eget barn men det får bli nästa projekt, när jag vet om det blir en pojke eller flicka.
Har letat som en galning efter en flugsvampsknapp, men det existerar inte några sådana i den här staden ialla fall, så jag sydde dit tre små röda knappar, som får symbolisera lingon istället. Mössan ska likna en flugsvamp.


I två dagar har jag alltså lyckats sitta still, stickningen får mig till att varva ner och ta det lugnt. Vilket jag verkligen är i behov utav. Särskillt nu sedan förlossningsbesöket i söndags. Med tanke på hur ont jag har emellanåt så är detta med stickning, nog en ny hobby jag får lägga till med. Visst jag har ju min målning men saken är ju den att jag får så fruktansvärt ont i nacken efter ett tag. Men jag ska ta tag i mina projekt där också. Först ska vi nu i helgen måla klart inne i barnrummet. Det ska bli sååå skönt när det väl är gjort.
Jag har alltså stickat, stickat, stickat tills jag fått kramp i mina fingrar och bett sambon massera dem så jag har kunnat fortsätta. När jag gjort mina felstickningar eller tappat en maska så har min mamma tålmodigt hjälpt mig..ha,ha det har blivit några gånger mamma..eller vad säger du?! ha,ha men jag fixade det till slut. 

Först stickar man resårstickning så att mössan sitter fast, sedan övergår man till vanlig rätstickning. Ganska lätt måste jag ändå säga. Jag stickade på rundstickor och i slutet blev det fyra stickor.
Efter att mössan blivit klar, så var det dags att brodera dit svampprickarna. Jag målade upp form och storlek på ett rutpapper för att sedan föra över det på mössan.

Så här blev den. Min egenstickade flugsvampsmössa. Jag ska nog göra några små sådana som prydnad att hänga på en krok brevid en av alla elsa beskows tavlor jag ska måla. Det blir jättemysigt ju :)


Jag vet, en jättesuddig bild, men den får duga.

Nu går du in i graviditetens sista tredjedel. Det är en spännande men också påfrestande tid, såväl psykiskt som fysiskt. En del kvinnor mår utmärkt under denna period, medan andra kan känna sig helt utmattade. Under dessa veckor kan du räkna med en viktuppgång på ca 4,5-5,5 kg, där barnet utgör ca 3-3,5 kg. Livmodern har under den senaste månaden växt ca 4cm och du kan känna ett tryck upp mot bröstkorgen. Detta kan ge en lätt obehagskänsla när de nedersta revbenen spänns ut.

Är du Rh-negativ görs en andra undersökning för att kontrollera om modern utvecklat antikroppar. Omkring dessa veckor görs ofta ett glukosbelastningstest, vilket innebär att man kontrolleras för att se ökad risk för graviditetsdiabetes. Även en kontroll av eventuell blodbrist görs.

Ditt barn är nu ca 25 cm långt från huvud till stjärt och vikten ca 1,2 kg. Det utvecklas och växer mycket snabbt nu. Lungorna är så pass färdigutvecklade att det klarar av att andas luft, men om barnet skulle födas så skulle hon eller han ändå behöva hjälp med andningen. Hos flickor är blygdläppar fortfarande små och täcker inte klitoris men under de sista veckorna växer de samman alltmer. Hos pojkar sjunker testiklarna ned i pungen. Fortsätt att prata med ditt barn för vid det här laget har det vant sig vid din röst. Den här sista tredjedelen av graviditeten kommer barnet framför allt att gå upp i vikt och enligt lag är barnet livsdugligt, vilket gör att det måste registreras om det föds.

källa: http://www.gravid.se/8_calendar/index.htm

Igår tilltog smärtorna på högersida om magen och bakåt i ryggen så pass mycket att jag var tvungen att åka till förlossningen för undersökning. Saken är den att jag i fredags hade feber, jag har kännt hur det liksom dragit till i urinröret igen. Sen igår läckte det ut lite vätska och Nej, jag kissade inte på mig. Det var helt genomskinligt och luktade ingenting. Jag (vi blev jätteoroliga att det blivit läckage på fostervattnet. Sen fick jag så ont till slut att jag knappt kunde stå upprätt och vankade fram som en gammal tant i slutskedet. Jag menar foglossningen i sig är smärtsam men är ingenting jämfört med den här smärtan.

När vi kom in till förlossningen så fick vi sitta ner i väntrummet en stund och då hörde jag en kvinna skrika AJ,AJ,AJ och genast förvärrades min förlossningsskräck. Herregud vad har jag gett mig inpå? Ja,ja det är ju en naturlig del av livet säger dem. Men tänk om jag inte kan få epiduralbedövningen!! Hur gör jag då?
Hm, det får lösa sig då...om tre månader. Jag ska koncentrera mig på att det kommer bli den mest fantastiska upplevelsen i mitt liv..oavsett smärta.

Efter en stund kom det in en sköterska och visade in oss till ett rum. Hon satte på två remmar runt min mage för att mäta bebisens hjärtljud samt om jag hade några sammandragningar. (STI-kurvor).
Innan dess lämnade jag in ännu ett urinprov. För de misstänkte först att det kunde vara urinvägsinfektion. Men stickan visade sig vara helt blank och det var ju bra. För det innebär att jag åtminstonde inte har fått ännu en urinvägsinfektion. STI-kurvan hoppade väldigt ojämt ett tag på bebisen och varierade mellan 33slag/min upp till 200slag/min. Måste varit nåt glapp för så kan det väl ändå inte vara?
Men i snitt så låg hjärtslagen mellan 137-153/min vilket är bra. Bebisen mår bra. En underbar känsla att få höra bebisens hjärtljud slå och det var första gången älsklingen fick höra dem ordentligt. Första gången han hörde dem var igår morses när han låg med sitt öra min mage. Då hörde och kände han bebisens puls. Ni skulle sett hans min. Så lycklig. Det kändes skönt att han kände bebisen för jag hade inte känt några sparkar alls på ett dygn..vilket är väldigt ovanligt då kickern där inuti sparkar starkat och ofta i vanliga fall. Så när STI-remmen satt fast runt min mage och bebisens hjärtslag visades så blev jag lugn inombords. Det viktigaste för mig är att h*n mår bra, att jag har ont spelar ingen roll. Det tar jag gärna.

Efter tre timmars väntan på att läkaren skulle komma in till oss kom hon äntligen. Hon kände på magen och det gjorde för j..la ont, hon slog försiktigt bak på ryggen och även där smärtar det på höger sida. Hon lyssnade på mina andetag och det lät bra. Mitt blodtryck har ökat och ligger nu på 120/80 (förra veckan låg det på 120/75 och veckan dessför innan 120/70) men det var normalt sa hon.
Febertempen visade 36.7 vilket låg lite under vad jag normalt brukar ha, men var väl ändå ganska okej.

Sen gick vi vidare till Ultraljudsrummet, där jag först undersöktes med ett V-ul (vaginalt ultra-ljud) då tittade läkaren om fostervatten läckt ut, men det såg bra ut. Barnet har vänt sig nedåt och täpper till utgångshålet så där kan det inte läcka ut nåt sa hon. Livmodertappsöppningen var 3cm, vilket också var bra. (Hon måste väl ha menat 3cm lång eller tjock, för den kan ju inte redan ha öppnat sig. Det gör det ju inte förrän det är dags för förlossningen.) Sen kollade hon så att det inte var blindtarmen, eller att det fanns några cystor. Hon kunde inte hitta något fel. Så vi bytte över till ett vanligt U-ljud. Hon drog med ultraljudet över magen och moderkakan såg tjock och fin ut, Den sitter numer fram på magen och brer ut sig på sidorna. På det stället jag har som ondast, där finns det ingen moderkaka som skyddar. Det är därför jag känner bebisens sparkar så tydligt just där. För den ligger med knäna och fötterna på det stället där jag har som ondast. Bebisen sparkar precis på det stället. Vilken busig liten krabat :)
Rumpan ligger åt höger och när läkaren tryckte på min mage på vänster sida kände hon hur en fot flyttade på sig...Helt fantastiskt!
Då barnet hunnit bli så stort och moderkakan så stor och tjock var det svårt att få en helbild på bebisen. Men vi fick se en snabbis av profilen och en och annan arm och ben syntes till.
Läkaren log och sa att det var en livlig en du har där inne.
Ja, tänkte jag och skrattade för mig själv.

Antagligen kan det vara så att det är ligamenten som gör så ont och eventuellt att barnet trycker på en nerv nu när den vänt sig nedåt. Foglossningen har ju förvärrats och så nu det här på den smärtan. Hur ska jag kunna göra iordning allt som ska hinnas med innan förlossningen? Även om vi nu är två så kommer jag inte kunna göra alls så mycket som jag vill. Jag är tacksam om jag kan gå upprätt och att jag får sova ut ordentligt utan att behöva vakna av att det värker.

Vi skickades hem, fortfarande i samma smärta men åtminstonde lugnade av vetskapen att bebisen mår bra. Om jag får feber igen eller om smärtorna tilltar ytterligare så ska jag återkomma.
Så idag blir det inte många knop gjorda för min del. Bara vila.

FARS DAG!
Igår var det ju fars dag och bebisen ville så klart uppvakta sin pappa. Han fick ett urgulligt kort där det står..."pappa, jag vet att jag är liten...............men jag älskar dig så HÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄR mycket" Sen fick han en tablettask med "Världens coolaste pappa-piller"i, en handduk där det står "världens bästa pappa + en tvål som luktar ljuvligt" och slutligen en dubbel cd han önskat sig. Älsklingen hade inte räknat med att få något på fars dag så han blev glatt överraskad och rörd tror jag allt :)
Jag frågade hur det kändes att bli uppvaktade på "Fars dag" eftersom det är något vi båda längtat efter och förut trott aldrig skulle inträffa, han sa att det kändes riktigt bra, roligt. Och om ni såg hans stolta min så skulle även ni se vad det betyder för honom att äntligen ,äntligen bli pappa. Nästa Fars dag ska bli ännu roligare, med frukost på sängen och farsdags pussar av bebben själv. :)



Nästa gång vi åker till förlossningen blir det för att föda, alltså om tre månader.
Jag kämpar på.

Såhär blev slutresultatet. Jag sågade till en ram och limmade fast den runt målningen på spjälsängen. Så nu ser det mer ut som om jag har satt fast en tavla på fotgaveln, fast att jag igentligen har målat direkt på. Man lurar ögat lite. Synd att jag inte målade bilden över hela gaveln. Men men det får duga så här.
Nu ska här målas fler Elsa Beskow motiv men i tavel form. Jag tror nog att det får räcka med den här bilden på spjälsängen. Annars kan det lätt bli för mycket.

Igår köpte jag ett jättefint tyg till gardinerna plus 8st ursöta nallebjörnsknappar. Jag ska visa dem när jag fotat dem. Jag valde ett ljust grönrutigt tyg, det kommer bli jättefint. Sen ska jag bara hitta på nåt fiffigt till sänghimmelen.

Idag fick jag en hel påsa med bebisprylar av Ulle. Vällingburkar från tupperware, nappflaskhållare, nappflaskor, kläder, babyleksaker och lite kläder. Hon har tydligen bestämt sig för att inte skaffa fler barn säger hon så då skänker hon allt till mig. Vi blev såklart jätteglade och är mer än tacksamma för allt. Vi var iväg idag och inhandlade färgen till barnrummet så nu är det igentligen bara att börja slipa väggar, tvätta och måla. Sedan kan vi börja bygga ihop alla möblerna som vi köpt. Gud vad roligt det ska bli.

Nåt som inte är lika spännande är att läkaren på mvc ville sjukskriva mig helt nu pågrund av min foglossning. Jag vägrade och gick med på att endast arbeta 25%. Jag måste få arbeta lite grann annars kommer jag bli heldeppig. Jag tycker om mitt jobb och tycker det känns skönt att göra lite nytta. Nu kan jag i och för sig knappt gå emellanåt men jag kan ju alltid prata ;) Jag kommer få ta en vecka i sänder, så får vi se hur länge jag fixar de få timmarna jag har kvar att arbeta. Jag får styra lite som jag vill med de timmarna jag ska vara på jobbet, för de tar in en på mitt schema istället för mig , så jag mer eller mindre kan komma och gå som jag vill, beroende på hur jag mår. Fasen vilken schysst chef jag har. Än en gång : jag måste ha en av de mest förstående chefen man kan önska sig. Sen är det inte säkert att jag kommer kunna få epiduralbedövning då jag är stelopererad för scolios. Jag har ju ett 30cm långt stag i ryggen och ärret slutar precis där de ska sticka in nålen . Så idag fick jag ringa till Sahlgrenska och be dem skicka min operationshistorik till läkaren på mvc. Sen får hon i sin tur tala med narkospersonalen på bb. Jag måste ju veta i för väg om jag kan få den bedövningen eller inte, så att jag kan förbereda mig mentalt på att kanske bli tvungen att föda utan bedövning. Fya mig. Men vad gör man inte. Ett kärt besvär ;)

Näeh , nu ska jag gå och lägga mig. Är svin trött.
God natt

Visst känns det jobbigt att behöva erkänna för sig själv att man inte mår bra. För innerst inne borde man ju vara huuur lycklig som helst hela tiden. Men verkligheten kommer ifatt en och jag tror att det är rätt vanligt bland oss ivfare att vi inte riktigt kan eller vågar njuta av vår graviditet. Så många extra krav som man sätter på sig själv för att man ska bli den perfekta mamman som verkligen förtjänar det här kommande barnet.
Man har ju redan hunnit utstaka hur man vill/önskar att livet ska bli, den dagen man äntligen blir mamma. Hela livet har jag gått och längtat efter den här tiden, att få vara gravid, att få bli förälder.

Sådan sorg kände jag under en lång lång period, när hoppet nästan övergett mig och jag i mina mörkaste tankar verkligen inte kunde tänka mig ett liv utan barn. Det var lika bra att ta livet av sig. Ja så tänkte jag ibland. Bitterheten tog övertaget och jag kunde knappt inte längre se meningen med mitt liv. Vad fyllde jag för funktion? igentligen. Var det att enbart glädjas åt andras lyckliga framgångar inom kärlek och familjelivet och var det att endast få passa andras ungar, köpa och göra presenter åt andras barn. Jag ville ju själv få vara med om allt det där. Jag intalade mig själv om att det inte fanns några genuint lyckliga par. Gick mitt liv ut på att stötta och bara hjälpa alla andra runt omkring mig, så att deras liv inte skulle falla isär. Var det meningen med mitt liv? att jag skulle fungera som en extra stöttepelare när livet gick hårt åt till andra alla.
Varför fanns ingen där för mig, på liknande sätt. Kanske för att jag aldrig tillät någon att komma mig så nära inpå livet. Eller var jag dömd att leva ensam? Jag har alltid varit tacksam för det jag haft, men saknaden av det som aldrig fyllde min själ..den saknaden blev ibland övermäktig.



Att befinna sig så långt nere i avgrunden att man inte längre ser något ljus...det är inte lätt att ta sig upp igen då.
Saken är den att man inte vill upp igen. Upp till vad?!
Till slut är det enklare att befinna sig i ett oändligt mörker än att lyckas ta sig upp ur hålet för att sedan riskera att falla ner igen. Det gör så ont att falla. Så jävla ont.

I mitt liv har jag gått igenom mycket och psykologen säger att jag är ett sk maskrosbarn. För er som läst om maskros barn så har man då en oförklarlig överlevnadskraft inom sig som gör att man reser sig gång på gång, trots det inträffande. Det fenomenet jämför jag med talesättet: "det som inte dödar ,härdar"...
Så tänker jag och jag försöker alltid tänka att allt sker av en mening.
För att överhuvudtaget ibland överleva mina egen mörka demoner. Jag skämtar bort min smärta, jag stänger in mig själv och låter ingen passera dörren in till min bubbla. Många skulle nog påstå att jag är en stark person. Men inom mig känner jag mig inte stark, utan ensam och svag. Liten. Ibland skulle jag bara vilja somna in och aldrig mer vakna. Det tröstar inte mig att andra har det värre. Vad är det för en klen tröst att ge till någon? När allt jag behöver är en tröstande famn som bara håller om mig och kanske kanske får mig att känna tilltro till livet igen. Övergiven, ensam och en obeskrivlig tomhet de känslorna har fyllt mig under hela mitt liv. Det spelar ingen roll att jag är omgiven av fantastiska vänner som jag älskar över allt annat, inte heller att jag har min trasiga familj bakom mig. För det är endast ett fåtal av dem som jag verkligen känner en riktigt gemenskap med. Min familj har alltid varit splittrad. Man har fått ta hand om sig själv, för det är ingen annan som gjort det åt en. Sånt ger en ett hårt skal. Det skalet vill jag inte ha, jag vill kunna känna mig älskad på riktigt. Jag hör att människor säger det till mig men jag känner det inte. Inte så som jag önskar att jag kunde göra. För då skulle den här eviga tomheten och saknaden försvinna. Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag lyckas ge mitt barn känslan av att h*n aldrig är ensam, att jag alltid kommer finnas där, att h*n alltid är älskad för den h*n är. 

 Idag är ingen sådan mörk dag. Men jag påminns om den tiden och den skrämmer skiten ur mig. Jag tänker inte tillåta mig själv att falla så djupt ner i en depression igen. Vissa dagar är jag bara så rädd att jag inte kommer räcka till. Så som jag önskar. Jag vill inte att den här känslan av oduglighet och tomhet ska föras vidare. Det får stanna här och nu. Vad mer kan jag göra än att älska mitt barn? Jag vill göra allt i mitt makt för att h*n ska få en så trygg och kärleksfull uppväxt. Jag önskar att mina själsliga ärr läks och att jag kan låta kärleken vara centrat i vårt liv.

Du fick mitt frusna hjärta att åter brinna av kärlek.
Tack!
 

 Sen jag träffade min älskling har mitt liv åter funnit hoppet. Han gav mig "livet" tillbaka, han hjälper mig att hålla borta mörkret, han får mig att vilja leva livet. Han fick mig att inse att sann kärlek faktist existerar. Hans kärlek läker en del inom mig som jag för länge sedan gett upp hoppet om att kunna laga. Han älskar mig för den jag är. Jag älskar honom av hela mitt hjärta och jag vill att det ska vara den kärleken som genomsyrar vårt liv tillsammans med vårt kommande barn.

Det är inte bara att skaffa barn, när man hunnit bli 34år innan det äntligen sker så hinner man lugna ner sig, få perspektiv till livet, inse vad det har för betydelse hur man är som förälder och det sätter krav på en. Kanske kanske sker det per automatik - föräldrarskapet eller så gör det inte det. Den perfekte föräldern finns inte och det är inte det jag eftersträvar. Men kraven inom mig är stora. Kraven på att lyckas förmedla kärleken och det vackra i livet och ge barnet hopp om en ljus framtid. Att barnet ska växa upp med ett starkt självförtroende och en stark självkänsla det är A & O för mig. Jag skulle önska att jag ibland bara kunde luta mig tillbaka och bara vara...men lika fort kommer känslorna tillbaka.
Hur ska jag lyckas förmedla något som jag inte alltid själv känner inom mig? Jag jobbar på det - dagligen. Men det är inget man kan skynda fram. Tomhetskänslan och ensamhetskänslan kanske alltid kommer finnas där. Även om jag idag har otroligt mycket att fylla den med.
Jag ska meditera mer och ge mig ut i naturen mer. Det läker min själ. Får mig att landa i mig själv igen. Jag vet att jag har det inom mig men när det blir för mycket turbulens runt omkring mig tappar jag fotfästet ibland och det är väl det som skett nu. Men jag är på väg...jag ger inte upp. Den lyckligaste tiden är nu och framför mig och jag älskar det. Jag känner stor tillförsikt och tacksamhet för det liv jag idag lever.
Mitt liv börjar nu! Nu har mitt liv fått en mening. Äntligen! Tänk vad kärleken kan göra!

Ja, då vaknade tydligen mjölkkossan till liv. Imorses när jag inspekterade mina bröst så upptäckte jag en droppe genomskinlig vätska på båda bröstvårtorna. Va?! Jag blev helt paff, visst jag har läst att det kan komma råmjölk nu men trodde väl inte att det skulle göra det på mig. Men skönt ändå, även om det är känns väl tidigt att få bröstmjölk tre månader innan jag ska föda. Men förhoppningsvis så funkar ammningen sen då och jag får mycket mjölk. Det suger till i brösten emellanåt - jag undrar om det är för att mjölken håller på att produceras eller mjölkkötlarna växer sig större.

Idag har jag varit i knalle med Katrin. Vi har, eller mer hon köpt lite julklappar. Jag gick mest och drömde mig bort bland alla bebiskläderna och Katrin fick stoppa mig ett flertal gånger från att köpa på mig mer bebiskläder. Men jag köpte en jättefin mammatröja till mig själv och ett par ursöta små strumpor till bebben. Dem kunde jag helt enkelt inte motstå. Igår var vi hos älsklingens mamma och hennes man. Det var jättekul att träffa dem igen. Nu var det ju ett tag sedan. Jag visste att de längtade efter att få se magen. Och till deras ära så sparkade h*n mer än vanligt. Det syntes tom utanpå magen när vissa sparkar kom. Både svärmor och kommande "farfar" fick känna på magen när det kickade loss. Ni skulle sett deras ögon, som de lyste upp. Givetvis så hade de köpt presenter till henom. (För svärmor kallar bebben för Henom tills vi vet könet och svärfar kallar bebben enbart för Erik. Inget snack där inte. Klart att det är en Erik där inne...)
En babypläd i fårskinn och en jättesöt liten dress. Ska fota dem och visa upp det sen.

På vägen hem fick jag ett meddelande från Lindis att vi kunde få köpa deras andningsalarm för endast 400kr, det hade kostat dem 1600kr när de köpte den. Super snällt. Tack vännen!
Så nu tror jag att det är dags att inhandla färgen och badbaljan så är det också klart. Gud vad glad jag är att vi delat upp inköpen nu under en lång tid. För det kostar att bli förälder och det här är bara början. :)

Näeh nu måste jag gå och laga färdigt käket, magen skriker efter MAT!!
Idag blir det falukorv i ugn med hemmagjort potatismos - smaskens.

Allahelgondagen infördes på 800-talet för att alla helgon skulle firas, även de som inte hade en egen dag. Man bestämde att detta skulle firas den 1 november.

I Sverige tänder man lyktor och ljus på kyrkogårdarna under allahelgona helgen. Det är en fin tradition att pryda sina nära och käras gravar med en krans och ett ljus och tänka lita extra på dem som gått bort.

---

Igår satte vi ljus på min älsklings pappas grav, han ligger i en familjegrav och  förutom honom ligger även hans farfar, farmor, gammelfarfar (Erik) och gammelfarmor. Vi tände givetvis ljus för dem med.
På den kyrkogården ligger även min farmor och farfar så vi stannade till även där och tände ljus.


Sedan åkte vi vidare till den stora kyrkogården där vi båda har många nära och kära som bligger begravda både i en grav och i minneslunden. Jag tänker inte rabbla upp dem alla, dem som vi igår satte ljus på var min bror och i minneslunden för bland annat Merja. Igår var det svinkallt och foglossningen satte stopp för att vi skulle ta den sedvanliga långa turen förbi min kusin, faster m.m.

Efter att vi tänt ljusen på min brors grav tog jag ett foto och skickade den till min mamma. Hon uppmärksammade någon extra på fotot. Jag tittade efter och javisst. Det är helskumt. Men visst ser det ut som ett ansikte. Titta på skenet i mitten av alla ljusen. Det syns ju hur tydligt som helst och saken är den att förutom gravstenen så finns det inget annat där. Kan det vara så att jag lyckades fånga ytterligare ett möte. Spännande. Eller vad tror ni? Ser ni ansiktet. Jag kan få det till två olika ansikten. Den ena är ett liknande häxansikte med en jättestor näsa, den andra bilden lilla fotot ser man ett barnansikte.


Ser ni ansiktet i mitten?! Helskumt.


Zoom av ansiktsbilden.