Japp då var det dags igen. Pratade i eftermiddags med BM (barnmorskan) angående min vidare behandling. Mitt Östradiolprov var bra nere på 0,10 och det var tydligen ett bra resultat så då var det dags att starta med sprutorna samtidigt som jag ska fortsätta spraya med Synarelan fast endast 2ggr per dag istl för 3ggr. Min Gonal-F startdos ligger på 112,5 i tre dagar sen går jag ner till 75 i två dagar innan det är dags för ett nytt Östradiol prov för att se hur mina värden ligger till och bestämma vidare dos.
Till skillnad från förra IVF-behandlingen så har jag nu en mycket lägre dos med Gonal-F. Efter som jag blev kraftigt överstimulerad sist, så startar vi med en lägre dos redan från sprutdag nr ett.

Många tankar flyger genom huvudet nu....kommer dosen räcka till och blir det några äggblåsor med så låg dos?...kommer jag bli överstimulerad igen?....kommer nåra äggblåsor bli befruktade och blir det några fina? hamnar några i frysen och om nödvändigt - kommer de i sin tur överleva en upptining?.... Innan jag genomgått försöket med ett färskt embryo så oroar jag mig redan för att det inte kommer funka med de frusna....suck! Jag är så less på den här oron hela tiden. Jag undrar om de sätter in två embryon nu istället förendast ett då våra embryon kanske inte klarar frysen? Kan man kräva det?

Jag har tagit ut två veckors semester från och med ÄP (äggutplock) och ET(Embryo tillbaka). Så att jag hinner komma ner i varv innan uttaget och bara ta det lugnt efter ET. Jag vill inte att stressen ska påverka mig den här gången. Nu ska jag tänka på mig själv, att bara ta det lugnt. Ingen stress, varken inre eller yttre.
Bara vara. Så skönt.
Mina chefer har båda två sagt att jag kan ta ut mina extra semesterdagar som jag fått för avklarad högskolautbildning (16 extra dagar) redan imorgon om jag skulle vilja det. De stöttar oss till fullo i det här barnprojektet. Men jag känner att jag vill ta det närmare själva ingreppet. Just nu är det bara bra för mig att slippa tänka så mycket på det som komma skall.

Klockan 20.00 var det så dags för den första injektionen i magen. Kändes lite nervöst faktist. Minnet sviktade och helt plötsligt kom jag inte ihåg vart jag skulle ta sprutan om det var vid sidan av naveln eller lite under. Men det ordnade sig så snart jag tagit några djupa lugnande andetag. Själva sticket kändes inte ens och jag känner mig faktist lite stolt över mig själv. :)

Då var det bekräftat. Jag blev sån som jag aldrig trodde att jag skulle bli. Nämnligen en argsint Klimakteriekossa, en vidrig argbigga som bara häver ur sig den ena svordomen och elakheten efter vartannat. Usch! Jag skäms över mig själv. Ena stunden gråtmild, kärleksfull och total snurrig för att sedan förvandlas till en dam från helvetet med svettningar. Inte förrän svettningarna övergår till Nordpolisk frossa, svalkas humöret ner. Kvar ligger jag i full klädesmundering under både täcke och filt och skäms. Som sig bör efter att ha betett mig som jag gjort.
Pratade med min syster igår och hon påminde mig om att jag blev så här hemsk förra gången också. Stackars min sambo för det är han som får ta den största smällen. Jag har bett om ursäkt och förklarat att jag inte riktigt kan rå för mina plötsliga humörsvängningar och att jag inte ens menar det jag slänger ur mig och han måste vara den mest underbaraste människan på den här planeten för han fortsätter att älska mig och viker inte av från min sida. Han förstår, säger han iallafall. Frågan är ju om han bara sääger så för att hålla mig lugn:/..
Men jag tror nog att han är mer förstående än vad jag hade varit i hans kläder.

Förutom min sambo så har jag tagit ut en del aggressioner på min chef....tom slått han( Nåja, en liten dask på låret bara..inte en käftsmäll...ha,ha). Usch, nu kan jag skratta åt det och han förstår också. Han säger dessutom att om det är någon han verkligen önskar ska få bli mamma så är det jag. Kanske är det för att han vet hur mycket vi kämpar för att få bli föräldrar och hur långt vi är villiga att gå med behandlingar och allt. Eller ,kan det vara att han önskar att jag ska bli mamma så att jag stannar hemma ett år..Ni ser så här växlar mina tankegångar Heeeeela tiden. Det är jätte jobbigt. I vanliga fall är jag inte så här labil, men idag, just nu i mitten på behandlingen så vacklar självförtroendet. Jag har förvanat mina kollegor för mig själv, sagt att jag kommer befinna mig i klimakteriet nu ett tag så att de är förberedda på monstret som kanske dyker upp från helvetes portar rätt som det är. Eller kanske den vandrande vattenpölen som kommer gåendes med tårarna sprutande ut från tårkanalerna.
När jag har suttit där och tänkt (innan igår alltså) på hur jag blev under förra ivf-behandlingen så har jag i min enfald tänkt att nja, det var inte så farligt en eller två plötsliga humörsattacker och lite svettningar men mest huvudvärk - annars kände jag väl inget. Det är först nu sanningen kommer fram och gudarna ska veta att jag behövde höra den. Så att jag skärper till mig. Jag var likadan förra gången och än värre. Men ingen har vågat yttra detta för mig, kanske var de rädda att jag då skulle gå i taket ocxh säga upp bekanskapen med de oförstående typerna som hade mage att ytttra sig så där korkat....till mig. Lilla söta ,rara och beskedliga jag. Inte kunde väl jag varit sådär hemsk inte...Ha,ha MOOaa  jo,jo argbiggan is still alive.  Nu skäms jag och tänker på hur och med vem jag har pratat med de sista veckorna...Finns det kanske ytterligare någon som väntar på en ursäkt. Minnet sviktar och det kanske är tur det.

Utifall jag nu sårat någon som läser det här inlägget så vill jag bara be om ursäkt. Jag menar inte att vara så elak, det bara blir så....Jag är snart tillbaka till mitt något mjukare sida. Stå ut med mig. Klimakteriefasen är snart till ända. Börjar med sprutorna imorgon och då förvandlas klimakteriekossan till fru Lipsill istället.
Bara så ni vet.

TJINGELING, NU SKA JAG GÖRA MIG IORDNING FÖR ATT GÅ TILL JOBBET. PÅ MED MUNKAVELN OCH TVÅNGSTRÖJAN.

Såååååååååååå TRÖTT!! Hela tiden. och totalsnurrig. Har absolut ingen koll på vad och när jag ska göra saker. Jag kör helfel och hamnar helt åt helskutta fel, glömmer vad jag ska handla. Växlar ihop dagarna. Går till jobbet på min lediga dag och får veta av chefen att det var igår jag skulle ha jobbat. Tur att han är så förstående :)
Glömmer ta Synarelan i tid och har noll koll på om jag lovat att träffa någon. Glömmer av min minutenkod som jag haft sedan jag var 13år, det har aldrig hänt förut. Men nu, nu händer allt konstigt. Min sambo påminde mig nyss om att jag var lika dan förra gången jag var i "kärringstadiet" hans ord...Det kanske jag var men det minns jag inte. Ha,ha enda positiva isåfall med all den här förvirringen. Huvudvärken sitter fortfarande i. Frusen som få, ligger med filt, täcke och tröja, strumpor...

Jag var och tog Östradiolprovet tidigt i morses och skickade det sedan till SU (Sahlgrenska). Hoppas nu att jag blivit helt nollställd så att jag kan inleda sprutfasen. Gudarna ska veta att jag känner mig helt totalt NOLLSTÄLLD iallafall!
Tiden går fort nu och snart är vecka 21 här. Snart är den fruktade Äggutplockningen här. USCH!! FY, vill bort, vill inte vara med om det en gång till.
Känner mig ledsen och konstig och kroppen känns svag. Hur ska det här sluta, när jag startar med sprutorna så blir man ju ännu mer sentimental och känslig för allt och inget. Det här tär på mig. Men det är värt det i slutänden om allt går som planerat. Jag förklarade för min chef hur allt står till just nu och att jag behöver ta några dagar ledigt snart för att orka genomgå allt som händer i mitt liv just nu. Ivf-behandlingen, Min farbrors fru dog 1 Maj, på arbetet händer det saker hela tiden;  alkohol, droger, langning, misshandlar, stölder, rån, inbrott, vapen (skottlossningar), socialanmälningar, möten med polisen. Vad  händer? Fritidsledaryrket har förvandlats till ett ihopakok av polis, fältassistent, fritidsledare, pedagog, sjuksyster, social...... Det är ett kanonyrke men just nu är det tufft att behöva ta itu med dessa tunga bitar som smugit sig in i vardagen... Jag behöver en brejk - ifrån mitt liv. Så jag kan samla mina krafter och fortsätta kämpa och fortsätta leva.

Vilken pärs de sista dagarna har varit. Lika underbara som dagarna i solen vid havet varit lika helvetisk har min huvudvärk varit. Ingenting har hjälpt. Visst, det kan vara all stressen på jobbet som påverkade att den blomstrade ut och visst det kan vara min whiplash. Men de symptomen känner jag igen och nu var det mer liknande början på migränhuvudvärk. I fyra hela dagar har den hållt i. Inga huvudvärkstabletter fungerar och jag får inte ta något starkare än panodil. Jag fuskade lite och köpte treo. Tog bara två enstaka tabletter. Så att illamåendet åtminstonde släppte. Hela vänster sida har varit väck. Idag känns det lite bättre - skönt det. Jag kommer ihåg att jag under förra Synarela perioden hade en grym huvudvärk i i två veckors tid men den var mer fördelad över hela huvudet inte som det varit den här gången.
Förutom h-värken så har jag blivit alldeles snurrig i skallen. Förvirrad är nog rätt ord. Glömmer av saker, namn och kör helt galet fel....fast att jag kört vägen massor av gånger förut. Antar och hoppas att det har att göra med ivf-behandlingen. Nu är snart klimakteriefasen till ända. Imorgon ska jag ta Östradiol prov och skicka det till SU. Sen startar jag med Gonal - F sprutorna på torsdag och då blir jag lite mer "kvinna" ;) igen och superkänslig och gråtmild antagligen. Det blev jag sist, hoppas nu verkligen att allt flyter på som det ska och att jag slipper bli överstimulerad som förra gången.

Börjar känna av lite rädsla inför äggutplockningen...den här gången ska jag ha full dos från start med bedövning och lugnande annars fixar jag inte det här. Fy satan vad ont det gjorde, jag bävar. Men inför sprutorna är jag lugn - de känns knappt. Skönt att slippa vara så orolig inför den fasen av behandlingen.

Jag undrar om de sätter tillbaka två embryon den här gången. Jag vågar inte förlita mig på att om vi får några ägg till frysen och att de sen kommer klara en upptining. Vi har ju verkligen haft otur men nu känner jag mig mer redo än någonsin.

Jag får ta en dag i sänder och försöka göra den till en så bra dag som möjligt. Jag orkar inte oroa mig. Därför har jag i helgen grävt i rabatterna, planterat, klippt gräset, målat ytterdörren, storstädat stugan (golv, tak, väggar) skruvat loss handtaget av mässing och putsat upp den, smörjt in låsen och slipat dörrens innersida och oljat in den. Jag har haft fullt upp heeeela tiden. Allt för att inte tänka - bara låta hjärnan få vara i viloläge. Det har varit skönt.

Nu ska jag slänga mig i soffan lite och invänta min älskling.
Tjingeling.

Ibland chockar verkligheten och det är som att råka ut för en rekordelig käftsmäll. Plötsligt är det uppenbart hur illa det står till i ens närmaste omkrets. När våldet tagit överhand och vapen helt plötsligt anses normalt att förvara i hem där småbarn bor.  Hur väl känner du dem som är i din närmaste omkrets kanske tom finns i din familjs närhet..
Hur väl känner du till deras förflutna och hur mycket har du blundat för vad som helt plötsligt blivit så uppenbart att det ej längre går att blunda för sanningen som radats upp där mitt framför näsan på dig. Hur mycket klarar du av utan att börja blunda för verkligheten och de val du nu måste klara av att ta. Att ta ställning för vad som är rätt och vad som är fel. Hur långt får en människa gå...innan någon ingriper.
Jag tillåter inte narkotika, vapen och misshandel!! Nu får det vara nog!

Sen när blev det en normal handling att misshandla en annan människa? Sen när blev det till ett "normalt" beteende att bruka och langa narkotika till småbarn eller till någon överhuvudtaget. Sen när blev det lagligt att stjäla det man inte har råd att köpa? Sen när går idiotin före barns rättighet till en trygg uppväxt och tidig uppfostran i vad som är rätt & fel. Lite vanligt folkvett borde vara på sin plats men nu för tiden vet människor inte längre vad det uttrycket längre betyder och står för. Rättigheter och utnyttjandet av samhället är en "normal" och eftertraktad vardag för allt för många. Att stjäla har blivit till deras jobb. Att genom hot skaffa sig det man vill ha. Det är inte längre så "farligt" att skjuta någon i benet om de inte gör som du säger. Det är det nya sverige. Det nya Sverige där lagar och förordningar inte längre följs, den svarta marknaden är allt för tillgänglig för att man ska orka gå den lagliga vägen med ett hederligt arbete och där man låter moral, etik och lagarna lyda.

Är det en mardröm vi vaknat i eller hur kan vuxna människor låta det här fortlöpa som en böldpest?! Jag förstår inte vart tog förnuftet vägen och vart tog alla människors lika värde vägen? Vart?
Varför stänger människor av och blundar för det uppenbara? Vi måste stå emot, agera för våra rättigheter till att kunna leva i ett fritt och tryggt land! Där alla nationaliteter lever i fred med varandra och där vi respekterar våra olikheter. Där hatet inte längre gror, där kärleken för sin medmänniska är något vi alla månar om. Det behöver inte vara en utopi. Om vi var fler som tror på att kärleken och friheten är starkare och mäktigare än hatet som våldet föder och som narkotikan bidrar till. Om vi ändå var fler som agerade och som visar att : NEJ, NU FÅR DET VARA NOG!!

Idag funderar jag på om jag ens ska fortsätta med min ivf-behandling. Här kämpar vi och kämpar för att få föda ett litet barn till den här världen. Allt medans andra "föräldrar" missbrukar sitt föräldrarskap. Kanske är det meningen att vi ska hjälpa alla dessa utstötta barn istället för att skaffa världen nya. Vi kanske ska ta hand om dem som redan finns. Vad är rätt och vad är fel i det avseendet. Ingen föds ond. Tänk om alla vuxna människor kunde ha ett nyfött barn oförstörda syn på människan och världen.

Så vacker världen hade varit då.

Åh, fy för klimakteriet säger jag bara. Känns som om jag kokar inuti. Svetten rinner och jag känner mig smått lättirriterad och sömnsvårighet + huvudvärk. En veckas sprayning med Synarelan snart och jag måste säga att det gått ganska bra hittills. Känner mig dock något svullen nu och det är inte roligt när jag precis hade gått ner extrakilona från förra ivf-behandlingen. Ja,ja det är inget att grina över - bara att ta tag i det efteråt, jag menar jag blir ju inte smalare av att sitta och tycka synd om mig själv och dessutom vill jag ju ha en stor gravidmage...
kanske, kanske vågar inte riktigt hoppas på nåt för fallet blir så tungt om det misslyckas ännu en gång.

Jobbade till sent igårkväll - stupade i säng vid 01-tiden. Vaknar lite innan kl 8 i morses av att de håller på att gräva upp gräsmattan...suck ingen vila här inte. Så det var ju bara att gå upp och passa på att slänga in lite tvätt i tvättmaskinen. Känns som att jag inte gör annat den här helgen. Jobbar, tvättar, städar.....jag vill också slappa vid havet. Imorgon ska jag dessutom fortsätta slitaget av min kropp med att flytta på alla mina grejer (möbler och antika gamla saker) från min lillebrors källarförråd, för han ska flytta. Frågan är vart jag ska göra av allt? Jag kan ju inte göra mig av med en vacker gammal spinnrock, en brandsläckare från förr, ett dockhus som min morfar gjort osv, osv...det går ju bara inte.


Herregud vad varmt det är nu!! men det kan snabbt växla över till ett mer frossliknande tillstånd. Det svänger här i klimakteriet. Som en riktigt snabb hormondans - inuti. Stackars dem som går igenom klimakteriet i flera år. Nu vet jag vad jag har att vänta mig. Nu är jag tillfälligt inne i det för andra gången i mitt liv och det kommer minst bli en gång till. The grand finale...den låååånga klimakteriefasen - usch! 
Nej , nu lägger jag ner skrivandet, jag måste ta en kall dusch och kyla ner mig.
// Klimakteriekossan

Skutsade min sambo till jobbet för mig tidigt i morses....(7.30) Hans bil vägrar starta - nåt fel igen....hm, suck dags att skrot eländet om du frågar mig men älsklingen ska promt ha den kvar tills han hittar en ny. Varför inte bara köpa en cykel så länge vi har ju ändå min bil. Eller så får jag köpa en cykel så får han ta min bil så länge. Spelar inte mig så stor roll igentligen. Men det är ju jag som har hand om all mathandling och det är liiiite svårt att få plats med alla kassar i en cykelkorg eller en pakethållare...Ja,ja det blir säkert bra - nån dag.

När jag lämnat av han på jobbet så for jag vidare upp till Kypesjön och gick en promenad i skogen. Det var kallt men skönt att gå så tidigt. Känner att jag inte får tappa motionerandet nu, särskillt inte nu när jag kör IVF-behandlingen. Det är ju dessvärre ganska vanligt att man ökar några kilon under en behandling. Jag gjorde i alla fall det första gången. Nu har jag gått ner allt det och tänker banne mig inte gå upp innan jag för hoppningsvis blir gravid. Gravidkilon har jag ingenting emot. Jag mötte en gravid tjej i motionsspåret idag. Hon gick där med sin stora mage. Åh, vad jag önskade att det var jag som var i hennes kläder just då....Suck! inte deppa nu! Det kommer...det kommer...det MÅSTE komma....En dag. Sjön var så vacker där på Kype idag. Solen lyste med sina varma strålar på skogen som avspeglade sig i det stilla vattnet. Jag önskar att jag hade haft mobilen med mig så jag kunde ta kort på det, men idag var det alldeles för tidigt för min hjärna att hinna tänka så långt. Det får bli en annan gång.

Idag ska jag försöka mig på en ordentlig vårstädning här hemma eller om jag kanske skulle ta det på lördag innan jobbet. Min sambo tar med sig katten ner till stugan över helgen och då kan jag städa utan att skrämma ihjäl Picasso med dammsugaren. Så tomt det kommer bli här hemma. Kanske kommer bli skönt. ha,ha .Ensam tid är inte att förakta. Kanske får jag mycket gjort i helgen förutom att arbeta.

Synarelan har redan torkat ut mina slemhinnor i näsan och redan första dagen var den konstiga huvudvärken tillbaka. Det kliar i hela kroppen emellanåt och irritationen, frustrationen kommer sakta smygandes. Jag försöker tänka förbi de känslorna och lossas som om allt skulle vara precis som vanligt. Då kanske klimakteriefasen inte blir så påtaglig.
Inatt sov jag på soffan för det hettade i hela mig och risken för svettattacker var överhängande och jag ville inte riskera att väcka min sambo under mina sömnlösa timmar. Lite hänsyn måste jag ju visa. Han får ju trots allt stå ut med mig "klimakteriekossan" nu i några veckor. Med allt vad det nu innebär.

Ringde till BM på SU idag för att planera in min andra ivf-behandling. Som tur var så fick jag en tid för ÄP två veckor tidigare än beräknat. Skönt att jag slipper spraya 4veckor innan sprutfasen inleds. Det innebär två veckor mindre klimakterie. Till skillnad från första ivf-behandlingen så¨kommer jag den här gången få mycket lägre dos med Gonal-F. Då risken är väldigt stor för min del att bli överstimulerad. Vi var ju med i Crinonestudien förra gången men den här gången kommer jag efter ET  ta Progestron mic apl vag 400mg. Vilket innebär att istället för att endast en gång om dagen spruta in gelen så kör man in en vagiator tre gånger om dagen. Kanske lite krångligare men det bryr jag mig inte om. Huvudsaken den fyller sin uppgift.

Jag drar en lättnads suck över att behandlingen blir två veckor kortare, kanske har vi flyt den här gången.... Kanske. Planeringen lyder än så länge såhär...

---

Nedreglering:
Mensdatum: 21/4
Start: Spray Synarela   datum: 21/4   dos: 1x3

Blodprov (Ö) datum: 5/5

Bokad telstart med BM, datum: 7/5   kl: 13.30 - 14.30
Inj Gonal-F start, datum: (7/5)

Läkarbesök med U-ljud, datum:

Ägglossningspruta Pregnyl injsubst i+ii 5000ie, datum:

Vilodag, datum:

Preliminär ÄP + ET vecka: 21

---

Då var det dags igen då. För en ny behandling. Börjar med Synarelan imorgon bitti. Mensen har kommit men inte riktigt helt ännu så det får bli imorgon starten blir. Vet inte hur jag känner inför det här men jag kör på.
Vad har jag att förlora förutom min livslust då förståss?!
Jag känner så här; jag LÄNGTAR sååååå efter att få bli gravid och få föda ett välskapt litet barn till livet. Den önskan är så stor inuti mig att den nästan överskuggar alla tvivel. Men inte riktigt - rädslan för ännu ett misslyckande får mig stundtals att hysteriskt brista ut i gråt och känslan av att vara totalt oduglig och misslyckad blir nästan oumbärlig...
Men lugnet jag känner inombords växer sig starkare och det är därför jag väljer att inleda fas 2..
Även fast att jag fasar för ÄP och alla emotionella gråtattacker och svettningar på nätter på grund av att jag ännu en gång  måste hamna i klimateriet. Sprutfasen skrämmer mig inte alls. Första ivf.behandlingen var det sprutfasen jag nästan fick panikångest av,  bara genom att tänka på det. Nu vet jag att det är en smärtfri procedur. (ja, nästan iallafall)
Jag hoppas vid gudarna att jag slipper bli överstimulerad den här gången och att allt kommer gå precis som det ska. Jag orkar inte med mer negativa överraskningar - det får vara bra nu!

Samtidigt som jag vet att jag troligtvis måste gå igenom en till ivf-behandling ,så vill jag inte behöva genomgå allt det här en gång till. Det tär på krafterna både psykiskt och fysiskt. Dessutom så får jag ta Synarelan två veckor extra för att de är så fullbokade på SU. Men jag biter ihop och kör på. Vad annat kan jag göra?

Jag gräver ner mina händer i den mörka frodiga jorden. Jag sluter mina ögon och slutar för ett ögonblick att känna och tänka. Jag befinner mig inom mig själv där är det lugnt och stilla. Inga sorger når mig nu, inte i tanken, inte runt omkring mig. Jag befinner mig just nu och just här. Min kropp värker av allt hårt arbete men jag fortsätter ändå. För det ger mig lindring. Lindring i själen. Jag gräver djupare för att jorda mig själv. Jag sår frön som ska komma bli till praktfulla blommor. Jag planterar om buskar och blommor. Gör nya land och gräver ut de som redan finns. Jag sorterar växterna så att landet följer årets skiftningar. Jag är noga med vilka blommor som sätts var. Det finns en medveten tanke bakom varje omplantering och bakom varje litet frös plantering. Jag vill att det ska blomma vackert hela året. Vårblommor, sommarblommor och höstblommor. Försöker tänka långsiktigt och inte ha för bråttom. Jag rensar ut mycket ogräs och annat som inte har i rabatterna att göra.  

Det här skulle kunna vara mitt eget liv som jag planterar nya frön i och rensar bort det som inte längre ska vara kvar. Men skillnaden hittills är, att jag åtminstonde klarar av att ge liv åt rabatten - de frön jag nu sår där, kommer med tiden, omvårdnad och solens värmande kärlek gro sig stora och vackert starka.

Hela denna helg och även förra helgen så har jag dykt ner i rabatterna. Mina händer är alldeles såriga och långa rivmärken av rosenbuskarna pryder nu mina armar. Men det gör ingenting. För det är som terapi för mig. Så länge jag gräver och planterar så kopplas mina egna "planteringstankar" bort. Jag får ro inuti mig själv. Jag slutar tänka och smärtan, oron känns långt borta. Tänk om det ändå vore lika enkelt att bli gravid och blomstra ut till en vacker mamma, som det är att så ett frö till en vacker blomma.

Min kropp är redo...jag är redo....min själ är redo...Snälla lilla barn kom till mig nu, låt mig älska dig!!

Den här helgen har varit helt fantastisk. Det har varit så skönt att bara komma iväg. Vi har nu öppnat upp stugan. Jag och älsklingen var nere alldeles själva. Det behövde vi, vi har grejat och donat i trädgården hela helgen. Mina händer är helt såriga nu. Jag har börjat förbereda för utbyggnaden av lillstugan med att gräva upp och plantera om alla växterna som var på kortsidan av stugan. Det var jobbigt....Men nu är det gjort. Sedan så hann jag även med att färdigställa mittenlandet, planterade om och satte alla växterna i grupperingar  runt om den stora rosenbusken, istället för att ha dem lite var stan. Jag var tom så noga så att när jag tömde det ena landet, så grävde jag upp ett fyrtital vårlökar och planterade dem i en kruka. En efter en. Vilket jobb men det blev fint :)
De ska i landet senare när utbyggnaden är klar. Vilket kan ta månader...Hoppas att det kan komma igång lite fortare än så.
Vi har tagit morgonpromenader runt olofsbo och ner till stranden. Så vackert. På kvällarna har vi myst med lite öl och grillat. På påskaftons kväll var vi i Glommen och tittade på den enorma påskbrasan. Det var den största Påskbrasa jag sett. Vilken underbar syn, samtidigt som brasan växer vilt så ser man solen gå ner i havet. Kan det bli bättre än så här? Jag längtar tills vi får barn så att de kan få uppleva allt det här...Här kommer lite foton från påskhelgen.


Solen sken hela helgen.......:)


2 timmar kvar tills påskbrasan skulle tändas.


På långt håll kunde man se när brasan brann.


Elden spred sig snabbt men brandkåren var där och hade full koll. Några busiga barn gick och  slängde på gräs så att det skulle brinna mer medans brandmännen släckte ...ha,ha kids.


Den magnifika påskbrasan i Glommen.


Solnedgången i havet...precis brevid elden.



Vild och vacker...


Morgonpromenad.......stranden  i Olofsbo.


Det är lyx att kunna se det här varje dag när man är i stugan. Bra för själen.

Igår kväll förberedde jag mig inför idag med en chakrameditation och imorses gick jag ut och promenerade innan vi skulle åka till SU för ET(embryo tillbaka).
Imorses vaknade jag av att telefonen ringde och med hjärtat i halsgropen svarade jag, som tur var var det från vårdcentralen och inte från SU. De skulle ju höra av sig innan klockan 11 idag utifall inget av våra embryon klarade uppvärmningen. Men vi skulle tydligen ha goda förutsättningar att så inte skulle ske. Det är ju ändå 75 - 80% chans att emryot klara av en uppvärmning. Och vi hade som sagt fyra stycken i frysen.
Jag har kännt ett lugn inom mig hela tiden och när jag var ute på promenaden så ringer telefonen.
Dolt nummer. Det var Sahlgrenska. Inget av våra fyra embryon klarade upptiningen. INTE ETT ENDA!! - SÅ TYVÄRR DET BLEV INGEN ET FÖR OSS IDAG.
Tårarna forsade fram och jag tänker på kvinnan med det ofödda barnet (min guide) hon kom alltså för att hämta barnet ifrån mig..Varför??
Vad har jag gjort för ont? Varför funkar det inte. Varför klarade inget av embryona sig? Hur kan vi ha sån här otur. Jag berättade för min sambo och han blev ledsen han med. Vi tröstade varandra och jag ringde åter till SU för att fråga om vidare planering. Vilket nu innebär att jag måste gå igenom IVF-behandling nr 2. Samma helvete en gång till. Jag orkar snart inte mer, har tappat tron om att någonsin få bli förälder. Kan någon ge mig mitt hopp tillbaka för jag har tappat det?! Jag känner mig såååå misslyckad, så tom, så värdelös. Smärtan är olidlig och sorgen kan jag inte längre beskriva för den är så djup...
Vad händer nu? tänk om nästa behandling misslyckas lika totalt som den här? vad händer hur går vi vidare...frågorna hopar sig. Tanken över att behöva gå igenom den vidriga äggutplockningen en gång till - vilken mardröm! Få förhoppningar som sedan slås i spillror. Känna liv - känna död.
Vi, försöker tänka framåt nu...inte tappa greppet helt totalt. Försöka komma in i rätt spår igen. Men hur? Allt liv som kommer från mig dör ju. Ändå är det inget fel på vare sig mig eller min sambo. Hur kan det då inte fungera. Livet är så jävla orättvist. Människor ploppar ur sig den ena ungen efter den andra och tar inte ens hand om dem eller de som använder abort som preventivmedel. Det är sjukt hur orättvist livet kan vara. Vi önskar oss inget hellre än att få ett barn. Tänk om vi aldrig får det....Hur överlever vi då? Hur överlever jag?
Går det?

Vi har inga barn men vi har våran kärlek til varandra sa min älskling till mig och det är sant, Vi har ialla fall varandra och nu ska vi vara extra rädda om våran kärlek.

Skrivet 6/4 - 2009

Nu har jag precis gjort en chackrameditation och fortfarande sååå mycket tårar som kommer. Det finns mycket att hela inuti min kropp. Men det känns bättre och bättre för varje meditation. Imorgon är en viktig dag för mig och min sambo. Jag hoppas vid gudarna att det hjälper till med meditationen och att jag lyckats få bort de blockeringarna som stått ivägen för en graviditet. Imorgon klockan 13 sker ET. Första försöket nu med ett fruset embryo. Hoppas att något av våra fyra ägg klarar en uppvärmning. Ja det var allt för stunden. Håll tummarna.

skrivet: 4/4-09

Jaha! Då sitter jag här på en lördag, den dagen då jag inte kan nå fram till IVF- personalen. Äl kom givetvis idag av alla dagar. Hur gör vi nu? Jag menar då ska ju ET ske på måndag och vi måste meddela ivfpresonalen detta i tid. Hur hinner vi det. Är det okej att ringa samma dag som det ska ske? Känns ju ändå skönt att det från och med ägglossningsdagen ska gå två dagar innan insättning. Eftersom embryot är två dagar gammalt.
Varför måste det krångla hela tiden?
Jag ska återkomma till SUs växel så det kan söka IVF-jourläkaren mellan klockan 12-16 idag. Sen återstår och se vad som händer - antar jag. Hm,typist.

Nu har jag talat med jourläkaren på ivf och hon lugnade mig och sa att när ÄL omslag skett är det tre dagar tills dess att man gör ett ET. Så på tisdag ska det alltså ske. Jag ska ringa till ivf - mottagningen på måndag och meddela.

Fortfarande ingen ÄL, vad konstigt jag undrar varför den är så försenad. Kan det vara så att jag kanske inte får någon överhuvudtaget? Näeh, den visar ju ändå halva stickan blå men ingen stegring sker ju. Hur många dagar ska det ta. Det blir ingen ET på fredag i alla fall. hm, skumt.
Jag funderar mycket på gårdagens mediala utbildning. Där en av mina guider var en ängel som kom med en bebis. Vill hon lämna tillbaka den eller tar hon den ifrån mig? Eftersom det var glädjetårar hon fällde så antar jag att hon ger tillbaka den till mig. Kanske är den ofödda bebisen vårat embryo som väntar på att bli tillbaka satt. hoppas, hoppas.

Nu har jag börjat med ÄL -testen igår visade det ingen stegring, idag har jag inte testet ännu. Så nu är det igång igen. Efter att ÄL visats sig så är det dags att åka till SU för ett ET efter två dagar. Alltså nu i veckan. Känns overkligt. Jag kan inte riktigt förklara hur jag tänker eller känner för jag vet inte. Det får gå som det går liksom jag har absolut inga förväntningar på att det ska ta sig den här gången heller. Jag försöker emellanåt att visualisera mig med stor gravid mage och även att bebisen ligger i min famn. Men jag vågar inte trissa upp några förväntningar för fallet blir så hårt då och det blir det iallafall utan alla hopp.

Vi har verkligen hållit det här hemligt den här gången. Allt för att minimera riskerna av att bli utfrågad om resultatet. Det är fruktansvärt att få frågan när det gått åt pipsvängen. Vi hoppas att vi kan lämna ett positivt svar till dem istället om tre månader och göra det som en överraskning. Vi har bara talat om det för våra chefer så att de vet varför vi blir borta nån dag. Men sen är det tyst som gäller.

Jag vet inte om jag har förträngt att vi ska gå igenom det här nu en gång till för jag känner ingenting. Kanske vågar jag inte känna efter. Antagligen är det så det ligger till . Jag har helt ägnat mig till att gå ner i vikt istället och på att komma igång med träningen. Må gott i själen liksom. Det kanske ger resultat vem vet. Det känns lite konstigt att inte kunna lägga ut detta inlägg samma dag jag skriver det, men eftersom många vänner till mig oh familjemedlemmar läser min blogg så får jag hålla på mina innersta tankar och känslor tills vi vet resultatet. Det är ju tur att man kan skriva och spara det som utkast. Så jag får ur mig allt iallafall.

Nu ska jag äta frukost och sen åka och träna.

Vilken underbar söndag jag har haft, Jag åkte ut till Carina och följde med henne ut och red. Helt underbart. Jag red på "Svarten" en stor underbar lugn häst med en fantastisk galopp. Jag har aldrig ridit en häst som hoppar så högt i galoppen. Vi tog det ändå ganska varsamt då det var mellan 15-18 år sedan jag red senast. Jag red jättemycket när jag var yngre men efter att jag opererade min rygg för scolios så rann det tyvärr ut i sanden. Men nu ska jag absolut ta upp det här med ridningen igen. Anledningen till att jag skulle rida "Svarten" är att 5st kvinnor blivit gravida efter att de ridit på just honom. Ja, nu har de ju inte haft sex med hästen..det hoppas jag ni förstår. Ha,ha men han bringar tur. Och dagen till ära så har jag ju ÄL så vi får väl se vad som händer. Under alla dessa åren så har jag hunnit bygga upp en stor respekt och nästan lite rädsla inför de här stora mäktiga muskelpaket, kallade hästar. Så jag var nervös när jag åkte hemifrån men så snart jag var framme så stod de redan där med Carina färdigsadlade och allt och jag  kände mig bara lugn. Och inte ett dugg nervös eller rädd. Så upp på hästryggen igen, visst är jag ringrostig, det erkänner jag och när vi travade och galopperade tänkte jag att NU ,nu ramlar jag av..ha,ha men det gjorde jag som tur inte. Det känns som att jag aldrig kommer kunna sätta ihop benen igen, imorgon kommer jag väl inte kunna gå. Ha,ha men det ska kännas att man lever. :)
Tack Carina för att jag fick följa med dig ut det får vi göra igen.

Efter ridturen så fick jag se deras nytillkom fyra små valpar endast två veckor och hade för dagen öppnat sina ögon för första gången. En sådan hundvalp kostar 9000kr. Fantastiskt söta.


Halåå där det är jag som är "Svarten" Kolla in min mustach...



2 veckor gamla hundvalpar. 3hanar och en liten hona.Vill ha..



Så idag ska jag avsluta den här dagen med att gosa med Picasso och med min sambo ;)
"Svarten" kan ju inte sköta allt.....hi,hi

Tjingeling!!

Sitter nu ner och är fortfarande irriterad över hur vissa människor bara haspar ut sig en det ena än det andra. Totalt okänsliga. När ska folk lära sig att inte slänga ur sig vissa frågor som om det inte vore nåt. Nej, inte för dem men för alla oss som är i skalan "ofrivilligt barnlösa".

Så när ska du ha barn då? Ja vad fan tror du? Att jag är 34 år och frivilligt barnlös eller? Tänk dig för människa!! Precis som att ja just det ja, man kanske skulle skaffa sig lite barn...det har jag inte tänkt på.

Grr, blir pissigt sur. Det har väl inte dom med att göra igentligen. Jag svarar att jag är ofrivilligt barnlös. Då tystnar de sen. Men sen kommer de mest korkade saker flygandes ut ur deras munnar. Idag när jag var i affären träffade jag en bekant och då fick jag genast den frågan.
-När har du tänkt dig skaffa småttingar då?
Jag svarade att vi försöker men att det  inte vill sig.
-Ja,ha har du ätit p-piller för länge eller?
- Nej, sen får jag berätta hela karusellen till varför det kanske krånglar, men då fortsätter människan.
-Jamen du får ju ha sex sex ggr om dan då funkar det. Se det gjorde det för mig Ja, eller hur!
Du får hotta till dig för din man. Så går det nog.
- Ja nu har vi ju inget problem med det, men jaha.
-Men då älskar du inte honom då!
- Jo ,det är klart att jag gör.
Då tittar hon mig djupt in i ögonen och säger att Nej det kan du ju inte göra. Då hade du ju blivit med barn.
- jo, det gör jag men det vill sig ändå inte.
Jag berättade att vi genomgått ett misslyckat ivf-försök. Jag sa att det kommer väl när det är meningen.
Men hon visar ingen förståelse och säger sen.
-Lägg ner att tänka så mycket på gud och koncentrera dig på att skaffa barn istl.
-eh,va?! Jag är inte kristen.
- Va!? är du inte. Det var jag innan jag träffade min nuvarande man.
- Nej ,jag är en new age människa, jag tror på moder jord och naturens krafter.
-Jaha, svarade hon förvånat.
- Jaha...Det får väl bli adoption men jag har hört att ingen i paret får vara över 40år och sen ska man ha varit gifta i 1-2år. Jag menar min sambo fyller 39 i år och vi är inte gifta. Så det ser väl rätt dystert ut även där.
- Ja men gift dig då, imorgon. Sätt upp er på kö. Se så.
- Nej, men jag vill ju inte stressgifta mig, jag vill gifta mig av kärlek.
-Ja.men då kan du ju inte älska din man.
- Jo det är klart att jag gör jag vill gifta mig med honom men på rätt sätt inte bara hafsa ihop nåt för att få det gjort.
Hon ser ut som att jag vore dum i huvudet men jag känner mig bara illa till mods, hon förstår verkligen inte.

Vi skiljs åt inne i affären och råkar stöta på varandra igen. Vet ni vad människan gör då? Jo hon ropar ut högt och tydligt.
- Har du blivit gravid ännu?!
-Eh, jo jag satte på några karlar här bland hyllorna svarade jag då. Jag vill inte att alla ska höra att jag är ofrivilligt barnlös. Det gör ont! Ont som fan!
- Sätt på han ikväll så ska du se...Ikväll kommer du bli gravid, ring mig om nio månader avslutar hon....
-Mmm hej då!


Varför har människor så svårt att se att det inte är en fråga man bara kan hafsa ur sig precis lika självklart som ett "hej, hur mår du?" Är de så totalt blinda för vad den frågan faktist innebär för oss som inte gör annat än längtar efter ett barn, vi ofrivilligt barnlösa. Påmind oss inte med era klumpiga påhoppsfrågor. Ska jag hoppa på er med hej så när hade du tänkt banta då? Eller hur är det med cancern? har det blivit nåt värre eller? Eller så när har du tänkt att skaffa dig ett arbete då?, till en arbetslös som inte önskar nåt hellre....

Det kallas EQ. och IQ slå ihop de två. Vad blir det då?
Svar: en intelligent, förstånde empatisk människa...Nåt att eftersträva kanske?

Jag har en väninna som liksom jag är ofrivilligt barnlös. Hon sa till mig att tänk dig följande scenarie:
 Du har precis adopterat en liten kille från vitryssland och så kommer det fram en människa och ska givetvis som de allra flesta påpeka vem han är mest lik. Då kanske personen säger till en:
-Åh, vad söt vad lika ni är.
Då ska man bara slänga detta svaret i ansiktet på dem, för att se deras reaktion.
- Åh ,tack, javisst är vi han heter  kim och vi har precis hämtat honom från vitryssland.

Så jävla roligt det hade varit, lite elakt men roligt. Var aktsam med vad ni tar för givet i era påhopp/frågor till människor även om du menar väl så kan det gå käpprätt åt h-vete.

Givetvis börjar hoppet växa när mensen gått över  tre dagar. Samtidigt som hopplöshetskänslan redan infunnit sig. Men bestämde mig ändå för att ta fram en av alla dessa gravteststickor....
Men Negativt såklart....Vad annars.
Mensen kom dagen efter.
Hur kunde jag vara så blåögd och tro att det kunde ta sig normalt!?