23 Juni 2009

Känner mig otroligt trött, illamående och har svårt att ta in att jag faktist är gravid. Borde jag inte vara upprymd och känna mig överlycklig. Näeh, det går inte. Inte än ännu kan mycket gå fel och med våran otur vågar jag inget ta ut i förväg. Vi ska på U-ljud nu på torsdag, vi hoppas på att det finns ett litet hjärta som slår där inne och att allt ser bra ut. Först då kommer vi våga tro på det här.
Alla runt omkring frågar och försöker på alla sätt ta reda på om vi tagit gravtestet eller inte. Men vi säger inget mer än att vi ingenting vet ännu. En vit lögn men samtidigt - innan torsdag så vet vi faktist inte så mycket mer än att jag åtminstonde är gravid på stickorna. Jag blir nästan irriterad över att de inte kan låta oss få lite andrum från alla närgångna frågor. Förstår de inte att det inte är som en vanlig graviditet, inte för oss som tvingats gå igenom två ivf-behandlingar med allt vad det innebär. Förstår de inte att vi inte vill säga något förrän vi själva förstått och vågar känna oss gravida. Smärtan skulle bli olidligt stor om vi gick ut nu och talade om att vi väntar barn och så skulle något inträffa. Jag fixar inte det. Vi säger när vi är redo. Så enkelt är det. Vi hemlighåller inte på det här för att vara taskiga utan för att överleva...