Jag har sådan beslutsångest. Jag vet inte hur jag ska tänka ,känna vad som är bäst eller inte. Jag måste bestämma min så fort mensen kommer. Orkar jag köra en ny IVF-behandling med allt vad det innebär en gång till?? Orkar jag göra detta nu eller ska jag vänta till efter sommaren? Känner att jag velar fram och tillbaka och min sambo låter mig bestämma detta helt själv. Eftersom det är min kropp som genomgår den stora förändringen och all påfrestning. Jag mår mycket bättre psykiskt nu än under förra behandlingen, känner ett lugn inom mig som jag aldrig förut kännt. Stressar mindre och trivs med mitt liv i det stora hela. Så på det sättet känner jag mig redo...

Men..

Usch!! Bara tanken att behöva gå igenom en till ÄP får mig att vilja kräkas rätt ut. Det gjorde så in i h-vete ont. Tänk om det här försöket också resulterar i en massa död. Inget färskt embryo som ville stanna kvar och växa sig stor, inte ett enda fryst embryo som klarar uppvärmningen. Jag menar hur stor chans är det att vi skulle misslyckas en gång till. När de sa till oss att vi skulle ha jättestora chanser att få tillbaka ett ägg. Det är ju 75 - 80% att ett fruset embryo klarar upptiningen och INGET av våra fyra....klarade sig. Orkar vi gå igenom fler misslyckanden.
Jag vet att jag ska hålla mig positiv men ärligt talat: det ser rätt nattsvart ut för våran del. Eller är det lika bra att köra nu och se vad som händer och om det nu inte skulle funka så har vi ett försök till. Herregud vilket jävla lotteri.



Hur kunde det bli så här? Det här var ju inte vad jag planerat. Vid min ålder skulle jag ha eget hus, barn, gift, körkort, egen bil, fast anställning. Nåja. Jag har en fast anställning på ett arbete jag stormtrivs med (än så länge).....körkort - JA, egen bil - JA. Tre av 6 är väl inte sååå dåligt. Jag menar vi bor i en tvåfamiljsvilla och jag är lycklig tillsammans med min sambo...Men det fattas något väldigt väsentligt i vårt liv: Vad kan det vara?? Ja, just det ja, BARN kallas det visst.