Såååååååååååå TRÖTT!! Hela tiden. och totalsnurrig. Har absolut ingen koll på vad och när jag ska göra saker. Jag kör helfel och hamnar helt åt helskutta fel, glömmer vad jag ska handla. Växlar ihop dagarna. Går till jobbet på min lediga dag och får veta av chefen att det var igår jag skulle ha jobbat. Tur att han är så förstående :)
Glömmer ta Synarelan i tid och har noll koll på om jag lovat att träffa någon. Glömmer av min minutenkod som jag haft sedan jag var 13år, det har aldrig hänt förut. Men nu, nu händer allt konstigt. Min sambo påminde mig nyss om att jag var lika dan förra gången jag var i "kärringstadiet" hans ord...Det kanske jag var men det minns jag inte. Ha,ha enda positiva isåfall med all den här förvirringen. Huvudvärken sitter fortfarande i. Frusen som få, ligger med filt, täcke och tröja, strumpor...

Jag var och tog Östradiolprovet tidigt i morses och skickade det sedan till SU (Sahlgrenska). Hoppas nu att jag blivit helt nollställd så att jag kan inleda sprutfasen. Gudarna ska veta att jag känner mig helt totalt NOLLSTÄLLD iallafall!
Tiden går fort nu och snart är vecka 21 här. Snart är den fruktade Äggutplockningen här. USCH!! FY, vill bort, vill inte vara med om det en gång till.
Känner mig ledsen och konstig och kroppen känns svag. Hur ska det här sluta, när jag startar med sprutorna så blir man ju ännu mer sentimental och känslig för allt och inget. Det här tär på mig. Men det är värt det i slutänden om allt går som planerat. Jag förklarade för min chef hur allt står till just nu och att jag behöver ta några dagar ledigt snart för att orka genomgå allt som händer i mitt liv just nu. Ivf-behandlingen, Min farbrors fru dog 1 Maj, på arbetet händer det saker hela tiden;  alkohol, droger, langning, misshandlar, stölder, rån, inbrott, vapen (skottlossningar), socialanmälningar, möten med polisen. Vad  händer? Fritidsledaryrket har förvandlats till ett ihopakok av polis, fältassistent, fritidsledare, pedagog, sjuksyster, social...... Det är ett kanonyrke men just nu är det tufft att behöva ta itu med dessa tunga bitar som smugit sig in i vardagen... Jag behöver en brejk - ifrån mitt liv. Så jag kan samla mina krafter och fortsätta kämpa och fortsätta leva.