Idag ringde jag till dr Amosi på infertilitetskliniken för att få svar på en massa frågor jag har gällande IVF- behandlingen. Om det är några speciella prover jag bör ha gjort innan jag ska till Sahlgrenska och vad jag har för blodgrupp och allt det där. Men när jag placerades i telefonkön så svek modet mig. Jag kände mig så dum. Varför ska jag ringa och störa dem med mina frågor som säkert ändå kommer besvaras när vi väl får brev från Sahlgrenska. Så jag lade på luren. Kanske verkar barnsligt av mig men jag blev blyg och vill inte framstå som korkad. Jag menar allt sånt här ger sig väl. Eller?

Usch! varför kommer det aldrig? Brevet som datumet står i. När får vi komma igentligen? Hur länge ska vi behöva vänta? Försöker tänka på annat men tankarna om IVF återkommer ständigt om inte i vaket tillstånd så i mina drömmar. Jag önskar att det hela var över och att jag var gravid. Önskat att jag slapp hamna i klimateriet och slapp att ta de här sprutorna, slapp att utsätta mig för äggplockningen osv. Jag kommer ju hamna i klimateriet två gånger under min livstid. Det du. Ha,ha jag är lyckligt lottad!! NOT. mest synd blir det kanske om min sambo som lever med mig. Ha,ha

Nu har det gått långt tid sedan vi hört något från Amosi eller Sahlgrenska. När Posten damp ner i brevlådan idag rusade jag ner med en inbillad känsla av att det skulle finnas ett brev där från sahlgrenska, men ICKE! bara räkningar och reklam. Suck! Varför tar det så lång tid? Är det så många par som ligger före oss i kön? Försöker att tänka på allt annat och gudarna ska veta att jag har fullt upp nu men tydligen inte för fullt upp för att mota bort dessa tankar om barn. Ser nyfödda bebisar överallt. Min vän Linda har också fått en liten flicka precis, hon smsade ett foto på den lilla och hon är så söööt. Gud vad jag längtar. Jag längtar så det gör ont!

Ännu en mardrömsnatt. Suck! Den här värre än gårdagens. Jag hamnade på en klinik och fick en massa sprutor nedstuckna i handflatan...aj! Sen gav de mig något lugnande medel för operationen som skulle göras. I drömmen gick IVF-behandlingen till genom en operation. Hel konstigt! Ialla fall, när de hade öppnat upp mig såg de att jag hade något fel på mjälten och hål i båda lungorna, så de lät mig ligga helt uppfläkt  tills en specialläkare kunde komma och avgöra om jag kunde genomföra IVF-behandlingen. Jag väntade och väntade och ingen läkare kom...Runt omkring mig låg fler kvinnor som nyss fått barn eller skrek när det plockade ut äggcystorna på dem. Usch! Det lät som ett mänskligt slakthus...hur det nu låter.Min sambo var stundtals där och ibland var han helt borta och jag alldeles ensam tills min väninna Linda kom dit med sin nyfödda bebis. Bebisen såg konstig ut  - ögonen hade ingen färg utan det såg ut som att någonting simmade runt i ögonvitorna och huden var näst intill genomskinlig.

Vad betyder den här drömmen?
 Kan någon förklara varför jag drömmer såna här psykopatiska drömmar?!

Vaknade tidigt imorses och kände mig illa till mods. Hade mardömmar om IVF-behandlingen inatt. Jag drömde att det var en massa olika prover som skulle tas och att jag var tvungen att tömma ut någon slags vätska ifrån min kropp...med tre rejäla slangar instoppade i armen. Sen de här sprutorna!! Läkarna tittade medlidande på mig och sa med huvudet på sned:  att det här kommer göra ont.
Men det positiva är att vi redan satt upp dig för en ny IVF-behandling..De räknade alltså med att den första inte skulle ta sig. USCH!  Jag börjar bli riktigt nervös inför den kommande IVF-behandlingen. Dels för hela processeduren med sprutor, nässpray, äggplockningen m.m sen även för att det kanske inte tar sig. Varför måste det vara så psykiskt påfrestande? och den här väntan...suck!! När får vi tid?

Vill bara passa på så här genom bloggen att tacka alla de underbara människor som stöttar mig inför IVF - behandlingen. Det är guld värt och jag kommer minnas det i all framtid! Så Tack ska ni ha.

Något som slagit mig är att det först nu kommer fram hur många det faktist är som gör eller har gjort en /flera IVF-behandlingar. Samtidigt som jag förstår huschandet så blir jag ledsen över att man ska behöva känna så. Det behöver inte vara fel på dig som människa för att du inte kan bli gravid, du är inte en sämre människa för den saken skull och det är inte skamligt att behöva ta emot hjälp. Eller hur?
Men ändå sitter jag där och skäms och känner mig stundtals värdelös. En riktig kvinna borde ju kunna bli gravid på naturligt sätt. eller? Nej! Så är det inte. Alla är vi riktiga kvinnor och borde således hjälpa och stötta varandra istället för att trycka ned. Gudarna ska veta att vi kvinnor har nog att kämpa för redan. Jag försöker att se den kommande behandlingen som det mest naturliga. Kan jag inte bli gravid på egen hand så får man väl ta hjälp - värre än så är det ju igentligen inte. Så ska jag tänka.
Skulle det nu bli så att det inte går...Ja, då har jag två val.
Antingen sörjer jag mig själv till döds.
eller
Så adopterar vi eller skaffar fosterbarn.

Japp! Så får det bli.

Har varit hos läkaren idag och tagit en massa hormonprover...
Fick se hur sprutorna ser ut som jag kommer få ta om någon månad...Usch!! 
Min sambo  får ta dem på mig.
Känns nog lättare än att sticka sig själv. Då kan jag ju åtminstonde titta bort när sticket kommer.
Hoppas ,hoppas nu att allt går vägen. Är sååååå nervös. För att det inte kommer att lyckas. Vet att jag inte ska tänka så men det är verkligen svårt.

Jag har valt att skriva lite om perceptionsstörningar, då särskillt inriktad på de traumatiska kriser som vem som helst kan hamna i. Varför kanske du undrar. Jo, det gör jag pågrund av att jag själv stundtals befunnit mig i djupa sådana kriser och även många utav mina vänner. Man kan väl säga att jag på sätt och vis är inne i en slags kris just nu. Ofrivillig barnlöshet och allt kämpande för att få bli mamma tar hårt på psyket. Samt mina whiplaschar som gör att jag vid trettiotre års ålder är halvt sjukpensionär med alla försämringar som det medför. Jag kommer aldrig mer i hela mitt liv kunna arbeta heltid. Kanske,kanske att jag i framtiden klarar av 75 %. Men idag är det 50%. Jag har genom att läsa om dessa traumatiska kriser lärt mig förstå mig själv lite bättre. Visst, smärtar det mig djupt många stunder men det är ändå värt det i slutändan. Jag önskar verkligen att människor inte ska ha sådana förutfattade meningar vad gäller terapihjälp och "lyckopiller", utan dessa hjälpmedel hade jag inte suttit här idag.  Det fanns en period av mitt liv då jag var så djupt nere i en depression att jag hade starka planer på självmord. Utan den hjälp jag genom åren fått av mina närmaste och olika professionella instanser skulle jag aldrig känt en sådan livsglädje som jag idag faktist känner.
Fler människor skulle må så mycket bättre om man bara vågade söka hjälp, i tid...


Vad innebär en perceptionstörning?
Vilka orsaker,symptom,konsekvenser,åtgärder finns det?
Det kan finnas många anledningar till att störningar uppstår i perceptionensprocessen. En perceptionsstörning innebär att man får
in bristfälliga eller felaktiga intryck från omvärlden eller att man inte kan tolka sina intryck eller tolkar dem fel. Orsaker till att perceptionen inte fungerar som den bör kan vara; alkohol, narkotikapåverkan, trötthet, stress, chocktillstånd, sinneshandikapp, åldersförändringar, understimulering, psykiska störningar och olika typer av hjärnskador. Vissa speciella perceptionsstörningar kan vara orsakade på grund av att perceptionssystemet är outvecklat, men oftast beror det på hjärnskador. En sådan hjärnskada eller bristande funktion i hjärnan behöver ej vara märkbar på något annat sätt. Jag tänkte jag nu skulle berätta lite mer ingående på psykiska kriser som är en form av percepionsstörningar.

Man brukar tala om två olika psykiska kriser den ena kallas för utvecklings eller mognadskriser, den andra kallas för situationskriser eller traumatiska kriser. Både som barn och som vuxen genomgår man olika perioder i sin utveckling, då är man också mer mottaglig för psykiska störningar. De är kritiska perioder i livet då man genomgår stora omställningar både fysiskt och psykiskt. Man står inför nya psykologiska, sociala eller biologiska uppgifter som t ex; att föda barn, arbeta, bilda familj, gå i pension och så vidare. Det ingår ju i det normala kretsloppet men kan bli en sådan stor omställning för individen att en livskris utbryter. Jag har nu valt att koncentrera mig på de traumatiska kriserna.

Det gemensamma för de traumatiska kriserna är att de utlöses av yttre händelser. Det finns sju klasser av traumatiska typsituationer; 1) Objektförlust (förlust av någon eller något man är starkt fäst vid), 2) Autonomiförlust (förlust av självständighet t ex vid invaliditet), 3) Reproduktiva problem (problem som rör förmågan att få barn), 4) Relationsproblem (problem i förhållanden till andra människor), 5) Social skam, 6) Förändringar i samhället (t ex arbetslöshet), 7) Yttre katastrofer (t ex krig, eldsvådor, trafikolyckor).

Den krisdrabbade ställs inför en helt ny situation, han/hon kan inte fly från den eller lösa den med hjälp av sina vanliga metoder. En sådan här kris brukar vara i en - fem veckor ibland ännu längre. Det är en tid då den drabbade kämpar för att försöka förstå vad det är som har hänt och även försöka hitta utvägar för att klara av den nya situationen. Det är en svår kamp men den ger även utrymme för utveckling och mognad. Krisen kan även leda till att livsmöjligheterna försämras, känslor av att känna sig bitter och isolerad från omvärlden är inte ovanligt. Den som blivit övergiven kanske inte vågar söka kontakt med nya människor i rädsla för att samma sak ska hända igen. Det är inte ovanligt att männsikor efter en svår förlust bli passiva och känslomässigt tillbakadragen.

För att förstå en människa i kris är det viktigt att ta reda på vilken som var den utlösande faktor som utlöste det hela. Vilka svåra och oväntade yttre påfrestningar gjorde att personens liv, existens och livsmöjlighet upplevs som hotade? Därefter frågan: vilken inre betydelse det inträffade har för personen? Hur upplever han/hon en händelse av det här slaget? Vad i dennes personliga erfarenheter kan förklara reaktionen? Hur ser personen i fråga på sig själv? Hur ser personens föreställningsvärld ut? I vilken livsperiod befinner sig personen i (vilken åldersperiod)? Hur ser den krisdrabbades sociala situation ut? Så som t ex familjeförhållanden, ekonomiska omständigheter, arbetsförhållanden, arbetslöshet etc. Kortfattat kan man dela upp dessa frågor i fyra grupper: 1) Vad har hänt? 2) Vilken inre betydelse har detta för den drabbade? 3) I vilken livsperiod befinner han/hon sig i? 4) Hur ser den sociala situationen ut?

Att befinna sig i kris är inte det samma som att vara sjuk, varken psykiskt eller fysiskt. De uttryck en kris kan ta är oftast normala reaktioner på när hela dennes värld rasar samman. Man kan i allmänhet urskilja ett mönster hos människor som befinner sig i en kris, detta kan man göra genom att iaktta reaktionerna som följer. Det finns fyra faser i en kris utveckling. Den första är chockfasen. Den första reaktionen är oftast att den drabbade försöker förneka vad det är som har hänt eller helt enkelt skjuta bort insikten om det som hänt. På ytan kan personen verka helt oberörd men under ytan råder kaos och förvirring. Den drabbade har svårt för att ta in det som hänt och kan då reagera med att bli apatisk, överaktiv, panikslagen eller tom få kroppsliga sympton. Skratt växlas med gråt, ångesten är stor och upplevs som hotande. Det är vanligt att personen som befinner sig i ett sådant läge behöver både omvårdnad och framför allt kroppskontakt. Det är viktigt att personen får utlopp för sina svåra känslor. Detta kan man underlätta genom att ha en tillåtande attityd gentemot personen. Närvaro och att vara mottagnde är viktigt, lyssna och försöka få den krisdrabbade att förstå att det han/hon känner är helt normalt. Men även isolering kan vara en följd av chocken. Många handlar då rationellt och förnuftigt men kväver känslorna som vill upp till ytan. Det är ju inte bara känslorna som påverkas i chockfasen utan även tänkandet, minnet och perceptionen påverkas. Ibland kan hörseln, synen och känseln påverkas så starkt att sinnesinrtycken helt blockeras. Den andra fasen i krisförloppet kallas för reaktionsfasen. Reaktionsfasen kan vara i allt från veckor till månader. Den inträffar när den drabbade inte längre kan hålla ifrån sig eller förneka det som hänt. Han/hon börjar förstå vad som har det innebär och reagerar på den verkliga betydelsen av vad som hänt. Det är nu som försvaren mot det inträffade börjar släppa. Känslorna går inte längre att hålla tillbaka, det går inte att blunda för verkligheten längre. Försvaren behövs inte längre på samma sätt, orken att ta in mer av verkligheten har ökat. Den psykologiska uppgiften blir att försöka förstå och smälta det som har hänt. Det sker gradvis och omväxlande med att de psykologiska försvarsmekanismerna kommer till användning igen. Hit räknas bortträngning, förnekande, rationalisering, projektion och isolering av känslor. Försvaren fyller en viktig funktion genom att skydda mot alltför stark ångest. Häftiga känsloutbrott växlar med ett starkt beroende av andra och en önskan om att bli omhändertagen. Ibland försöker den drabbade ge andra skulden för det inträffade, vilket igentligen är ett försök till att inte väcka de egna skuldkänslorna. Ibland kan personen utveckla symptom som en ev, nära anhörig till mig dog av. Ofta förskönas tanken på den döde av den som är krisdrabbad. Den drabbade kan även utveckla en rad andra symptom som sömnstörningar, mardrömmar och upplevelser av att vara svag. Andra symptom kan vara; depression, gråt, isolering, skuldkänslor, hypokondri, aggresivt beteende och ibland självmordsförsök. Psykosomatiska symptom är inte ovanligt och kan leda till alkohol- och narkotikamissbruk eller psykotiska tillstånd med förvrängda verklighetsuppfattningar. Många av dem som söker läkarvård för hjärtbesvär, depression, sömnsvårigheter, ångestattacker eller magbesvär är i själva verket i reaktionsfasen av en psykisk kris. Den regression som inträffar i krisens tidiga faser kan få negativa följder om de kvarstår för länge. Att bli kvar i ett barnsligt reaktionsmönster kan hindra övergången till nästa fas, reparations- och bearbetningsfasen. Övergången från reaktionsfasen sker succesivt. Denna fas kan pågå från ett halvt upp till flera år. Reparationsfasen innebär ett nytt intresse för nya kontakter och inlärning av nya sociala funktioner och kunskaper. Nuet blir åter viktigt. De starka försvar som förut var nödvändiga behövs inte längre. Man börjar få en mer realistisk syn på tillvaron. För att kunna komma igenom krisen krävs det att man lämnar den falska bild man förut hade av verkligheten och accepterar sanningen. Reparationsfasen innebär att man på ett djupt och personligt plan lyckas acceptera det inträffade, trots att det inneburit en outhärdligt psykiskt lidande. Efter att personen konfronterats med det inträffade, kan denne åter känna livskänsla och livsglädje. Om den drabbade kommit så här långt innebär det att han/hon befinner sig i nyorienteringsfasen, vilket också innebär att personen kan lämna det förflutna bakom sig, tillsammans med smärtan som den orsakat. Smärtan blir endast kvar som en "ärrbildning i själen".

En neurotisk människa som befinner sig i en kris behöver ofta hjälp av en proffesionell psykoterapeut och eventuellt antidepressiva medel, (väldigt vanligt). Det är däremot inte nödvändigt för en männsika som befinner sig i en något mer normal kris, dvs där relationen står i rimlig proportion till den yttre händelsen. Då kan det räcka med att vända sig till en klok vän, eller en stödjande samtalskontakt med en allmän läkare, kurator, sjuksyster eller annan vårdpersonal.


Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/IVF" rel="tag">IVF</a>

Känner mig krasslig och febrig, hoppas det går över till ikväll. Ska ju jobba då, vill vara alert och glad. Ska ta mig en tripp till Apoteket och inhandla lite Losac, alvedon och Folsyra tabletter. Borde nog köpa in lite vitaminer, inför hösten. Mensen var konstig den här månaden, för några år sedan varade den rikligt i 10 - 12 dagar (det vart hemskt). Nu varar den i ca 3dagar, jag undrar varför. Kan det ha att göra med fertiliteten eller är det ännu en inbillning jag går och oroar mig för?
 Läkarna har ju sagt att allt ser bra ut men ändå håller jag på att vrida ut och in på mig själv för att finna felet. Suck! Blir så trött på mig själv. Jag anstränger mig för att tänka positiva tankar men jag får nog anstränga mig lite till. Angående mensen den här gången: vågar inte ens tänka att det kanske skulle kunnat tagit sig den här gången, så jag tänker inte gå igenom samma procedur en gång till. Blir så himla ledsen när stickan visar att jag inte är gravid. Bättre att bli positivt överraskad iså fall. Men jag tror inte att det är något men jag kommer ihåg att när jag var gravid så hade jag blödningar den första månaden men å andra sidan så vart det ju ett utomhavandeskap. Kanske berodde på det men har hört att det kan vara så att man har blödningar trots att man är gravid. Nej, men jag känner mig inte gravid, inga ömma bröst, inga tecken så varför hålla på att tortera mig själv!? Det är sååå jobbigt det här! Varför kan det inte bara ta sig - naturligt?! 

Nej! usch, nu blev jag deprimerad igen. Bäst jag tar på mig skorna och går ut lite så jag kommer på andra tankar.
Tjingeling!

Uscha! Känner mig inte alls i form idag. Inga kläder passar, känner mig bara eländig. Imorgon ska jag gå och köpa en fastekur. Eller det där andra reningskuren. Brukar må mycket bättre efter att ha fastat. Energin kommer tillbaka, känner mig mycket gladare och piggare för att inte prata om fräschare. Förhoppningsvis så försvinner även de oklädsamma extrakilona som jag lagt på mig det senaste året. Kanske borde ta reda på om det påverkar mina hormoner på ett ogynnsamt sätt inför IVF-behandlingen. Det var en vän till mig som sa att det kunde göra det. Vill ju inte förstöra något. Jag ska ta och ringa till dr Amosi imorgon.  Ska även ta kontakt med sjukgymnasten igen och försöka få lite ordning på min nacke. "Whiplash"kulan är jättesvullen nu och den är öm. Konstigt nog verkar det som att den svullnar vid stressiga situationer. Sen måste jag ju stärka upp ryggen inför en eventuell graviditet. Komma igång med min styrketräning igen - Ett måste!

Jag ska försöka se framåt, tänka positivt. Även om det är svårt!

Jag har fått tillbaka magkatarren lagom till semesterns slut. Suck! Jag försöker göra allt för att inte tänka på BARN. Men allt handlar om barn. Hela tiden mal tankarna om hur IVF-behandlingen kommer gå till, hur kommer jag reagera. Hur är sprutorna (för mig som är spruträdd). Fast jag skulle göra vad som helst för att lyckas bli gravid med mannen jag älskar. Men jag kan inte rå för att jag slukar i mig all information som går att finna angående barnlöshet. Det är filmer om hur sprutorna man tar inför en IVF-behandling ser ut till adoption. Jag kan verkligen inte tänka mig ett liv utan barn.
Så deprimerande. Visst jag har mina syskons barn, mitt älskade gudbarn och alla mina vänners barn men det är inte det samma som ens eget.  Min systerdotter fick en liten kille för lite över en vecka sedan och det känns konstigt att de yngre hinner ikapp. Om du förstår vad jag menar. Jag känner mig nästan för gammal för att skaffa barn nu när jag är trettiotre. Fast jag vet att jag inte är det. Men jag trodde ju att jag skulle hinna få barn innan de som är yngre än mig i familjen. Men icke! Jag försöker tänka positivt och hitta lugnet inombords. Det är faktist först nu som jag riktigt är redo för att bilda familj. Fast jobb, stabilt och kärleksfullt förhållande, trygg i mig själv och mycket lugnare som person. Jag är redo för att bli mamma helt enkelt. Rent kroppsligt så är allt bra på både mig och min sambo men ändå vill det sig inte. Varje månad när mensen envist kommer - ja,då sitter jag där besviken och jätteledsen. Jag längtar så!

Jag försöker få ut all frustration och längtan i mina målningar. Det kommer väl bli en hel del tavlor, antar jag :). Jag ska ha utställning igen i februari 2009, kanske ställer ut något av det då.

Vi har nu fått alla provsvar på mig och min sambo och allt är precis som det ska. Skönt det. Idag fick vi dessutom ett brev från Enheten för Reproduktionsmedicin / IVF på sahlgrenska sjukhuset. Vi är uppsatta på väntelistan för IVF. Beräknad väntetid ca 3månader. Så om allt klaffar så kanske,kanske det är en liten knodd i magen lagom till jul. Vi hoppas på det.
Så nu sitter jag och läser och tittar på alla fantastiska foton som Lennart Nilsson tagit  i boken "Ett barn blir till".
Fantastiska bilder, människan är ett mirakel.

Jag känner mig lättad..
Öppnade posten från centrumhälsan och där stod det att mina hormonprover var normala.
Så skönt, nu väntar vi på spermieprovet....Hoppas allt är ok.
Jag försöker intala mig att allt ordnar sig men är så nervös att det inte ska lyckas.
Vill inte vänta för länge.. Jag har längtat efter att få bli mamma sedan jag var 19år gammal. Då köpte jag jeanshängslebyxor i st 52. Bara för att ha den dagen drömmen skulle bli verklighet.

Jag blev gravid när jag vart 22år gammal fast att jag åt p-piller. Jag såg det som ett tecken på att det var menat och kunde verkligen inte tänka mig att göra abort. Men som sagt man är två om att skaffa barn och fadern till barnet ville absolut inte ha någon unge. Han skällde ut mig och tvingade mig mer eller mindre för att göra abort. i 10 veckan..

Jag minns det fortfarande...jag satt i badkaret och smekte min mage och grät. Det var hemskt. Dessutom hade jag sett ultrabilden på fostret, pgav att jag hade så svårt att bestämma mig. Men han fick som han ville. Dagen kom och han följde med mig och var hos mig hela skrapningen. Han försäkrade väl sig om att jag verkligen skulle genomföra det.

Veckan efter aborten damp det ner reklam med en stor bild på ett foster i 10veckan. Det var hemskt.
Samma vecka när jag var på jobbet började jag att frossa och blev yr så jag gick på toaletten och då plötsligt forsade ut en massa blod. Jag åkte upp till lasarettet och då hade de missat att skrapa bort allt. En bit av fostret vart fortfarande kvar. Jag fick göra en ny skrapning. Han hörde aldrig av sig, han åkte hellre iväg med sina kompisar. När jag frågade varför han inte ens ringde och frågade hur jag mådde, svarade han bara att vad faan kunde han göra åt saken!!
Jag kan inte fatta att jag ödslade nästan tio år av mitt liv på det egoistiska svinet. Efteråt fick jag veta att medans jag log på operationsbordet så raggade han brudar...Idag blir jag inte förvånad men då krossade han mitt hjärta ännu en gång.

Flera år senare var jag tillsammans med en annan kille, han var jättegullig på alla sätt. Då blev jag gravid fast det blev ett sk utomkvedshavandeskap. Jag var gravid i två månaders tid innan det upptäktes. Då hade äggledaren spruckigt på två ställen och gick inte att rädda..Antagligen hade äggledaren blivit skadad efter den första aborten...
Så nu har jag bara en äggledare kvar...Jag vet att det går att bli gravid ändå men det kan ta lite längre tid..Men nu har vi försökt bli gravida i över ett år och ingenting händer..Så vi tog kontakt med en privatläkare på en infertilitetsklinik och är nu under utredning. Tre månaders väntetid...sen blir det provrörsbefruktning...Jag önskar av hela mitt hjärta att det kommer att funka. Jag har funnit mannen i mitt liv och vill bilda familj med honom. Han kommer bli världens bästa pappa. Det är jag övertygad om, han har så mycket kärlek inom sig och är en underbar MAN.
Jag älskar dig!.

Smyger mig till Apoteket, köper ett pregtest.
Inväntar morgonen...Säger inget..
Går upp kissar på stickan....väntar på svaret...
Vad händer?
Mensen kom samtidigt som jag väntar på svaret..
Jag går tillbaka in till sängen.
Säger  - Jag blöder.
Besvikelsen är nu total...känner mig värdelös!!
Ledsen är bara förnamnet på hur jag känner mig.
Varje dag på jobbet får jag höra frågan,
- Är du gravid el grattis el att någon tar mig på magen och tittar undrande på mig..
-Nej! Jag är inte gravid jag är bara fet!!

Det gör så ont inom mig.... Jag önskar inget hellre men det vill sig inte..
VARFÖR?

Åh vad skönt..
Min läkare sa att allt såg prima ut...Jag har inte endometrios..
Lite konstigt dock för det har de ju sagt att jag haft innan.
Ja,ja men en gång fick jag ju informationspapper inför min stundande streliliseringsoperation.
Snacka om att jag fick panik då. Jag skulle i själva verket "bara" ta bort en bit (en sk konisering) av livmodertappen. För det hade utvecklats cancer där. Tur att det finns cellprovskontroller.
Jag gjorde en idag..Nuförtiden går jag på regelbundna kontroller för att kolla så att cancern inte kommit tillbaka. Men det ser bra ut.
Min mamma fick livmodercancer och har opererat bort alltihop...Kan ju vara ärftligt sånt där..Fya..
Adel (min läkare) sa att det enda som hindrar mig från att bli gravid är att jag vill det så gärna..'
Han sa åt mig att relaxa mer... Om jag inte blivit gravid innan sommaren så ska jag tillbaka för att spola äggledaren. Den som jag har kvar.....
Hm, måste lära mig att relaxa nu då..
okej..hur gör jag det?? 

Ännu en orolig natt. Jag vart tvungen att gå upp och dricka te mitt i natta.. Tänker mycket på allt just nu..
Orolig inför vad läkaren kommer att säga..
Min gynläkare alltså. Jag skulle varit hos honom idag men var tvungen att ställa in tiden pgav "lingonveckan"...
Typist har ju väntat jätte länge på en tid och så väljer mensen att komma en vecka senare än vad den ska. Suck!!Men,men det gick bra ändå för jag fick en tid på torsdag denna veckan. Det vart ju skönt.
Men tankar som inte borde finnas finns där ändå.
Tänk om han säger att tyvärr..Du kan inte bli gravid..Du är steril!!
Eller tyvärr men cancern är tillbaka..
Vet att det låter som om jag skulle lida av hypokondri men det gör jag inte...
Är bara så rädd att jag aldrig kommer att få egna barn..
Hoppas allt går som smort..
Isådanafall kommer jag nog få börja äta extra hormoner för att lättare bli gravid.
Och sen måste jag spola min äggledare. Den enda jag har kvar.. Jag hoppas verkligen att den är oskadd.....Usch!! Näeh nu måste jag tänka positivt..