I en och en halv veckas tid har både jag och lillan snorat (mest jag där) ,hostat och lillan har även haft feber till och från. Hostan verkar vara enveten och vill inte släppa.
Jag kollade på apoteket om jag fick ta hostmedicin nu när jag ammar men icke sa nicke...det gick inte. Men jag fixar det, känns jobbigare att höra lillan hosta, ibland kippar hon efter luft. Då blir jag lite lätt panikslagen och rädslan att hon inte kan andas kommer över mig. Men sen lugnar jag mig. Det är bara min rädsla som spelar mig ett spratt. Alla föräldrar går ju igenom de här faserna , antar jag. Men hon är ju så lite och falsk krupp är vanligt förekommande i min familj. Men det tror jag inte att det är. För hon väser inte och inte heller låter det som hesa hostningar. Jag har höjt huvudändan på spjälsängen så att hon lättare kan andas iallafall.

Förra veckan var vi på barnmottagningen med henne. För då hade hon feber och var rosig på kinderna samt helt avslagen. Men alla prover visade ingen infektion utan de tror att det berodde på värmen som var då samt att tänderna är på gång.

Alva har ju haft hosta och nyst sedan hon föddes men inte som nu, sen låter det som att hon har slem i bröstet som hon vill hosta upp men inte kan. Nysningarna, ja de känns. ha,ha häromdagen så nös hon ner farmors glasögon. ha,ha Ofta får jag mig en dusch tätt i ansiktet, men vad gör väl det?
Näsfridan har jag användt men får inte ut nåt direkt. Det verkar sitta längre ner.

Imorgon ska jag operera bort en leverfläck som ändrat karaktär på väldigt kort tid, känns skönt att bli av med den.Även om det inte är någon fara med den. Men den sitter lite dumt till. På bröstet nära bröstvårtan, så jag kommer inte kunna amma på det bröstet på några dagar. Men jag måste pumpa ut då, annars kommer jag få mjölkstockning och det vill jag inte. Så mormor passar Alva imorgon. (Alvas mormor alltså, om det nu var någon som trodde nåty annat :))

Förutom förkylningen så mår jag väldigt bra nu för tiden. Min och älsklingens relation har stärkts och blivit sååå mycket bättre. Det har ju inte alltid flutit på om jag säger så. Alla hormonbehandlingar, foglossningen, whiplashen, spelar ju in och påverkar oss oavsett om vi vill det eller inte. Men nu så känns det nästan som om vi är nykära igen. Vi längtar efter varandra och är bara goa mot varandra nu. Jag är så tacksam att det vänt. Jag tror att det är lätt att man under ivf-tidens prövningar lätt sliter ut varandra och all frustration tär sönder relationen, men även en jobbig graviditet och den första tidens prövningar som nyblivna föräldrar...ja, den tär också. Men det gäller att man pratar ut ordentligt då och inte anklagar varandra utan fortfarande försöker se den andre personen som den man blev tillsammans med. Men får liksom påminna sig själv om varför man blev kär i den personen och sedan framför allt påminna sig själv om hurdan person man själv vill vara.

Man måste vårda kärleken annars dör den ut.