Visst känns det lite extra när havet stormar. Så vilt och så vackert. Förra veckan så stormade det ordentligt. Då passade jag, Alva och Alvas älskade kusin Em på att ta oss ner till först piren men där kunde vi inte ens ta oss ur bilen för det blåste så hårt. Alvas små öron skulle inte fixa det. Så vi åkte vidare till hamnen och där gick vi fram för att skåda havets vilda sida.


Alva hade jag innanför min jacka så hon inte skulle bli blöt eller ta skada av det öronbedövande vinandet. Där stod vi nu alla tre och bara log. För visst är det en häftig känsla när allt bara är helt galet vilt.
Barndomsminnen av hur min pappa brukade ta oss barn med till ett ställe nere vid fästningen i Varberg, för att där få se och känna på hur havet stormade och bli alldeles våta av vågorna som helt rasande slog emot klipporna och upp mot land.
De minnena kommer för alltid stanna kvar och troligtvis kommer vi ta med Alva på liknande upplevelser. Den här dagen var ett litet äventyr.