Jaha då vart man helt plötsligt helt sjukskriven tills dess att barnet är fött. Inte mycket jag hade att säga emot det beslutet. När jag kom till MVC och de ropade upp mitt namn så möttes jag upp av en jätterar sjuksköterska som kollade blodtrycket (120/80) på mig och sedan så hämtade hon en bra stol till mig att sitta på. Hon frågade hur det gick nu när det är så halt ute och hur mår du.
-ja, svarade jag idag är en bra dag jag kan ju gå och utan kryckor dessutom så det får jag vara tacksam för. Sedan så har jag dessvärre inga piggar till kryckorna så jag kan inte använda dem ute just nu.
-Men det måste du ju kunna få från vårdcentralen här nere sa hon. kolla där. Eller föresten jag kilar ner och kollar det åt dig. Sitt nu här och vänta på doktorn sa hon och log åt mig.
En sån raring, vilken snäll och go människa.

Läkaren på MVC frågade hur jag mådde, kollade blodtrycket och tryckte på mina ömma foglossningspunkter samt ichiaspunkterna. Hon frågade hur jag själv ansåg att jag klarade av mitt arbete med tanke på den värk jag har.
-Det beror på hur man ser det svarade jag. Idag är ju en jättebra dag, jag kan gå.
Då tittade hon förundrad på mig och sa tvekande - en bra dag?
-Ja vissa dagar kan jag ju inte ens gå svarade jag och förklarade hur min situation ser ut.
- Ja men hur tycker du att det funkar att arbeta då? Klarar du av att fortsätta arbeta, det är inte det att jag vill propsa på att du ska vara helt sjukskriven men jag ser ju hur du lider och hur svårt du har för att gå.
 -Eh, hm, vred jag mig och svarade att tja, om du frågar utefter hur jag mår kroppsligt så skulle jag ju svara att Nej, jag klarar kanske inte av att arbeta så bra längre men om du frågar vad huvudet säger så är det att jajamen kör på - inga problem.
Jag skrattade och läkaren tyckte att det var anmärkningsvärt att jag så gärna vill arbeta trots att jag knappt kan gå, sitta eller stå. Hon förklarade att hon sjukskrivit kvinnor för bra mycket mindre än det jag har.
-Jaha sa jag men det är ju för att de är lata, sa jag skämtsamt.
Jag vet att det inte alltid är så, men ibland.
Sen är jag väl medveten om att jag är en idiot som utsätter min kropp för alla dessa påfrestningar. Men efter att ha tvingats lära mig leva med kronisk värk (Whiplashskadorna) så antar jag att jag blivit sådan här för att överleva och inte ge upp. En slags korkad överlevnadsinstinkt.

Efter ett tag så ville hon att jag skulle lägga mig på britsen så att hon kunde känna på magen och runt omkring.
-Javisst sa jag och försökte att så smidigt som möjligt komma upp på britsen. Men lite aaaaaaaaajj..aj och tårar i ögonen så var jag nere. Det gick ju "nästan" smärtfritt tänkte jag och log lite så hon inte skulle se hur ont det igentligen gjorde. Herregud då kanske jag inte kan gå och jobba mer och hur ska jag klara av det, tänkte jag.
Läkaren kände igenom mig och sedan så sa hon
-ja, då kan du komma upp igen. och så begav hon sig bort bakom skrivbordet.
Jag tog fart och försökte resa mig upp men kom ingen vart. Läget hade fastnat...igen.och det gjorde svinont.  Det fanns ingen återvändo, jag skulle alltså bli tvungen att be läkaren lyfta upp mig från britsen------så pinsamt och dumt. Usch! jag hatar när jag inte klarar mig själv.
-Eh, du får komma och hjälpa mig upp jag kommer ingen stans sa jag lågmält.
Läkaren kom och det slutade med att hon försiktigt försiktigt försökte få ner mina ben på sidan av britsen för att sedan lyfta upp mig. Jag försökte le4 så stort jagkunde för att dölja hur j..la ont jag hade nu..tårarna avslöjade mig.
-Nej, jag sjukskriver dig helt, sa hon. Såhär kandu inte gå och arbeta. Du behöver vila dig.
-Jamen frågade jag, tror du inte att det kanske släpper liiite om jag bara får vila någon vecka och då kan jobba sista tiden.
-Nej, snarare kommer du få mer värk.
Jaha, så nu får jag ägna mig åt...vad? Måla tavlor, glo i taket, göra matlådor.
Det fanns inte så mycket jag kunde säga emot henne i det läget, jag visste ju att hon hade rätt.
Lite uppgiven reste jag mig och gick ut i korridoren. Jag såg inte den rara sjuksköterskan men tänkte att jaja hon ger väl piggarna till min barnmorska. Så jag vankade mig ner till bilen och då ringer min telefon. Det var den rara människan som bemödat sig till att springa ner till vårdcentralen och hämtad piggar till mina kryckor och sedan dessutom letat upp mitt telefonnummer för att fråga hur långt jag hunnit komma.
-jag är vid bilen nedanför er, svarade jag överraskad.
-ja. men då springer jag ner med piggarna till dig där..vänta där.
Sen kom hon ut till mig med ett jätteleende och överlämnade piggarna. Hon visade hur jag skulle sätta fast dem och sedan lyckönskade hon mig. Jag gav henne en bamsekram och tittade tårögt på henne..TACK!

Vilka underbara människor det finns!