Blev sittandes i minnen från min tonårstid. Tänk vad musiken spelar en stor roll i människors liv. På gott och ont. I tårar har jag suttit och sjungt med i sorgsna texter, i kärlekens alla upp och ned gångar har vissa låtar etsat sig fast i minnet och kommer för alltid påminna mig om hur livet kändes just då. Tiden har verkligen flutit på i ett allt för högt tempo, kvar blev jag i undran om vad jag gkorde av mitt liv. Blev det som jag planerat eller drömt om. Svar nej. Men livet tar sig många krokiga vägar och utav smärta och svåra val har jag också lärt mig en hel del. Jag hoppas att det har gjort mig lite klokare och lite mer varsam med vad jag lägger ned energi på. Ibland behöver man gå tillbaka till den där lilla flickan som jag var en gång och se på mig själv och ta hand om den flickan, vårda henne och älska henne. Det är den svåraste av alla livets läxor jag hittills har fått. Att lära sig älska sig själv för den jag är. Oavsett om livet blev som jag trodde eller ej. Kanske hade jag blivit alldeles uppgiven och deprimerad med det liv som jag i tonåren trodde att jag skulle leva när man uppnått min ålder. ha,ha låter som om jag vore urgammal. Men ialla fall.
Jag försöker tänka som så att allt jag varit med om har gjort mig till den personen jag är idag och att det finns en mening bakom allt som sker. Det skänker mig en viss tröst, resten får jag jobba mer på.

Jag menar inte att jag är olycklig, inte alls jag mår jättebra och älskar mitt liv. Det är bara det att den tunga ryggsäcken från förr ibland behöver lättas på lite så att den fortsatta resan inte blir så tung.

Jag har laddat ner några av alla miljoner låtar som betytt nåt för mig under tonåren...även nu. Särskillt nu när jag genomgår hela den här proceduren med IVF. Allt mixande med hormonsprutor hit och dit får mig stundtals ur balans. That`s life i guess.

Tjingeling