Min gravidmage v.33 + 5 dagar

Otroligt att bebisen får plats där inne. Men det känns att det lilla livet växer och rör sig....trust me :)
Det är en alldeles underbar känsla att få vara med om.
Undrar hur mycket större magen kommer att bli. Än så länge så har jag inte fått några bristningar.
Jag smörjer och smörjer.
Vad tycker ni om min läckra brunbrända hy? ha,ha Kan man bli så mycket vitare? Men å andra sidan min mage är fantastiskt fin, det tycker jag iallafall själv. Jag är stolt över den och den får gärna bli ännu större.

Fin mage..snart få ni möta den lille som är där inne.:)



Jag har ringt till Ivf kliniken och ska få en tid inom 3 månader.Ser så fram emot det.Mycket blandade känslor som oro och glädje. usch för den här bergodalbanan.

Tänkte på en sak, lite konstig fråga men hur reagera (sa och gjorde) dem andra i din omgivning när du berätta om er situation?(de som vet om att ni gjort Ivf)



Har du tänkt fortsätta blogga efter förlossnigen?

Du har så rätt, din mage e JÄTTEFIN. :)

Det är garanterat en mysig känsla.

Hej Kajsa!

Vad bra att du ringt och skönt att ni fick en tid så fort :)....Vet att det är en bergodalbana oron kommer finnas där under hela proceduren, men det bara är så. Konstigt vore det ju annars. Försök tänk positiva tankar det hjälper till.



När vi väl startade med behandlingen och vi berättade för dem närmsta så tyckte de nog mest synd om oss att vi skulle behöva utsätta oss för allt det här. Men en av mina närmsta vänner har gått igenom samma procedur med lyckligt slut så jag kände mig trygg att ha henne att rådfråga om med alla funderingar och tankar som dök upp. Med tiden fick även andra reda poå att vi försökte få barn genom ivf-behandling och de flesta blev nyfikna och stöttade fullt ut. Det fanns ju idioter som inte för sitt liv kunde förstå varför vi var tvungna att göra dessa hormonbehandlingar när det bara var att ha samlag...suck, såna människor finns det alltid. Den tuffaste perioden var när vi gjorde vår första behandling och den misslyckades. Samtidigt som jag hade min konstutställning med gravidmagar, längtan efter ett barn som tema. Usch! det var tufft att behöva berätta att jag inte var gravid utan precis förlorat embryot. Oron som man hela tiden kändes stärkte även de bra relationerna man hade med sina vänner. Man upptäckte rätt snabbt vilka som var sanna vänner och vilka som inte är det. Ett tufft uppvaknande men nu såhär i efter hand så känns det bara skönt. Man omger sig med ärliga sanna människor istället för att ödsla sin tid på egotrippade personer. Jag tror att omgivningen fick sig en tankeställare och verkligen förstod ahur mycket vi längtade efter att få bli föräldrar. Man blev så naken - känslomässigt sårbar. En sida de inte var vana att se hos oss. Men många människor öppnade upp sina livsberättelser för oss. Aldrig förr har så många berättat om deras egna barnaresor. Vissa som aldrig fick egna barn och många bekanta som vi inte visste hade fått sina barn genom just ivf.behandlingar.

Man har fått dela så många olika livshistorier som man annars aldrig hade fått dela. :)



Ja, jag har tänkt fortsätta blogga även när miraklet tittat ut. Det är så skönt att få utlopp förr alla funderingar och tankar som jag bär inom mig.



Lycka till!