Känner mig så nere. Kroppen värker och jag känner mig instängd hemma. Vaknar på nätterna och kan inte somna om. Magen kan jag ju inte sova på, inga längre stunder på rygg för det värker i hela ryggen, har legat och suttit för mycket, vänster sida går bara att ligga på kortare stunder sen värker det för mycket. Höger sida går fortfarande bra för mig men bebisen verkar inte tycka om den sidan för då sparkar h*n ideligen tills dess att jag vänder tillbaka.
Foglossningen förlamar mig... vissa dagar kan jag knappt ens gå med kryckorna och andra dagar så går det bra ett litet tag sen så sätter värken stopp för alla aktiviteter och jag blir sittandes hemma och kan inte ta mig någonstans. Som en fånge i mitt eget hem - så känns det. Jag är inte van att inte kunna göra något. Bara ligga/sitta där som en zombie. Blöder jag inte ur slidan så blöder jag ur baken....vart ska det här sluta?

Häromkvällen blev jag sugen på att måla men kunde inte ta mig ner till källarplan för att hämta upp grejerna så det fick bli att stirra in i dumburken och väggen istället.
Sammandragningarna kan jag acceptera men blir orolig för förvärkarna. Inget mer blod har kommit ialla fall. Ska till läkaren för undersökning om jag börjat öppna mig imorgon. Känns lite nervöst.

Känner mig så fruktansvärt ensam och tom. Jag är fylld av liv men känner mig ensam...hur hänger det ihop?
Längtar tills bebisen är född. Missuppfatta mig inte - jag ÄLSKAR att jag är gravid men trodde inte att det skulle bli så här svårt. Vissa dagar känns det som att det trycker på nedåt och det är svårt att ens röra sig då. Känns som att hela mitt underliv håller på att gå i tusen bitar. Det är värt det och jag skulle göra samma procedur en gång till men många tårar rinner nu för tiden. Känner mig sååå ensam, fast att jag inte är det. Det är så konstigt. Är lite nervös för att min depression kommit tillbaka och jag vill ju bara vara lycklig. Trodde det här skulle vara den underbaraste tiden i mitt liv och ändå känns det så här. Jag förstår inte vad som händer. Antingen är det all värk som deppar ner mig eller så är det hormonerna som spökar. Inte vet jag. Det blir väl bättre.

Dagar då jag mår okej i kroppen (jag kan alltså gå utan kryckor ) försöker jag komma ut lite. Häromdagen så var jag med mamma på promenad runt Ramnasjön som bara är 1,3km lång. Det gick jättebra den första halvan, sen började det trycka på nertill och när det var en fjärdedel kvar av sträckan högg det bara till och jag kunde inte gå. Det gjorde så ont men vi var ju tvungna att ta oss till bilen. Det tog oss nästan 20minuter tror jag att gå den lilla, lilla sträckan. Jag fick stödja mig på mamma. När jag väl kom hem så kunde jag knappt komma ut ur bilen och jag tänkte första att Näeh, jag får snällt sitta här och vänta tills min käre sambo kommer hem från jobbet eller grannen kommer hem för jag kommer ingenstans. Till slut gav jag upp och hasade mig ur bilen och fram till trappan. Där drog jag mig upp längs staketet allt medans tårarna fullkomligt sprutande ut. När jag så äntligen lyckats ta mig upp och in genom dörren tog jag mig till soffan för att lägga benen i högläge. Det var inte en enkel match med tanke på att jag inte ens kunde lyfta ur benen ur bilen och så upp med dem smidigt i soffan. Fy, vad ont det gjorde men till slut så låg jag där igen. Det är så frustrerande!!

Jag är inte van att inte kunna göra det jag vill. I vanliga fall så låter jag inte smärtan (whiplashen) hindra mig, jag vet att jag borde tänka mig för även där men då kan jag låta envisheten föra mig framåt iallafall. Men nu, nu funkar inte ens envisheten och jag vill inte riskera att göra något som sätter igång mig för tidigt. Jag skulle göra allt för bebisen. Precis allt.
Jag har väntat sååå länge på det här.

Jag vill bara känna mig lycklig!

Bebisen sparkar och mår bara bra, det bästa med att jag inte kan röra mig (om man nu kan säga det bästa om det) är att jag inte stressar upp mig. Så barnet påverkas inte längre av att jag är stressad ialla fall och det är ju bra. Jag smeker magen hela tiden och pratar och sjunger för mintt lilla hjärta där inne. Jag älskar den lilla krabaten så otroligt mycket redan nu, bara tanken på att h*n snart är hos oss gör mig varm och förväntansfull.

Jag jobbar fortfarande 25% och det känns skönt. Annars hade jag blivit tokig här hemma. Det är så skönt att få känna sig lite nyttig och framförallt få nåt annat att tänka på i väntan. Visst har jag fått ta av min flextid många gånger nu för att jag hinte kunnat röra mig men de dagar jag inte är fastlimmad i säng eller soffa så är det roligt att gå till jobbet. Jag undrar om inte läkaren kommer propsa på att jag ska sjukskriva mig helt. Ja,ja vi får väl se vad som händer.

Jag försöker sätta mig och meditera lite oftare nu och det behövs. Men det är svårt att koncentrera mig när det värker i baken för att jag suttit för länge eller för att foglossningen spökar. Men, men jag försöker iallafall.

Det var allt för denna gång.
Jag lever, bebisen mår bra det är det viktigaste!