Kan kravet på systematisering och dokumentation av planer och projekt blivit till en tvångströja snarare än en stimulans?

Har vår slitsamma, hektiska vardag ledit oss till att vi skapat ett socialt och känslomässigt avstånd till ungdomarna? Vilka konsekvenser blir det för dessa ungdomar som är mest känslomässigt och socialt sårbara? Är vi inte så närvarande som vi vill tro? Har det blivit så att kravet på målstyrning och dokumentation genom skrivna planer, projekt och utvärderingar har fört bort oss från det nära samvaron med ungdomen? Kan krav på måluppfyllelse ha stimulerat oss till ett här och nu-tänkande snarare än till mera långsiktiga målsättningar och processorienterade arbetssätt? Kan kravet på systematisering och dokumentation av planer och projekt blivit till en tvångströja snarare än en stimulans?
Upplever vi att våra planer hämmar och stressar mer än de öppnar för en kreativ samvaro med besökarna? Prioriteras målen högre än behoven och intellektet högre än känslorna? Om så är fallet, tyder detta på att pedagogiken hämmar och inte främjar den goda, närvarande, engagerande och ömsidiga dialogen. Jag tycker det är värdefullt att fundera över dessa frågor och ta reda på vad som präglar ens eget förhållningsätt.

http://intressant.se/intressant
If i wanna here from an asshole, i fart!!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0