Citat: Emilie Kinge ( Empati hos vuxna som möter barn med särskilda behov, studentlitteratue 1999, s.29)
"Det finns mycket som tyder på att vi vuxna reagerar olika på de olika funktionshämningarna. Vissa ungdomar väcker lättare än andra kärlek och vårdinstinkter. De provocerande barnen har en tendens att väcka personalens negativitet och motstånd, medan andra framkallar handlingskraft och insatsvilja. De ungdomar som oftast väcker medkänsla är de med synliga och konkreta funktionshämningar, som t ex. Down syndrom. Ungdomarna uppfattas alltså olika och  hamnar därmed i olika samspel med vuxna. Beskrivningarna och personalens engagemang tycks hänga samman med om personalen upplever samspelet som positivt och givande eller negativt och ansträngande..."

Enligt Kinge, kan det tyckas nödvändigt att den vuxne erkänner sina verkliga känslor och upplevelser av barnet. Den vuxne bör ta de egna känslorna på allvar och bli medveten om de stämningar, känslor och dolda budskap som finns med i kommunikationen och relationen till barnet för att kunna utveckla förståelse för barnets reella situation och följaktligen hjälpa det.
Emilie menar på att om man inte lyckas få kontakt med sina egna känslor och omedvetna reaktioner förstärker man i värsta fall barnets hjälplöshet, kontaktlöshet och dåliga självkänsla genom  omedvetna överföringar av våra egna reaktioner. Om man klarar av att upprätthålla nyfikenheten på barnets inre landskap och drivkrafter kan detta förebygga utbrändhet, uppgivenhet och öka engagemanget för upptäckarlusten och arbetsglädjen.

När man arbetar som fritidsledare och möter ungdomar med sociala och emotionella svårigheter är det viktigt att man försöker tränga bakom personens ibland oacceptala handlingar och beteende för att få kontakt med personens känsloliv. Det kan vara svårt, tro mig.
Ett tips kan vara att man försöker hämta fram sina egna positiva känslor för ungdomen genom att verkligen försöka rikta in sig på dennes liv istället för hans/hennes negativa beteende.
När det skapas positiva känslor för ungdomen kan man aktivera sin empati och motivation för att hjälpa
eller förstå personen.
Syftet är att skapa och utveckla en ömsesidig tillit, där ungdomen vågar lita på att fritidledaren
verkligen bryr sig om honom/henne.
Det är viktigt att dessa personer blir sedda som en människa och inte som en person som alltid strular till det.
När tilliten väl uppstått, blir det lättare att tackla känsliga ämnen som eventuellt påverkar dennes sätt att vara.
Det handlar om att försöka tränga bakom ungdomens yttre, ofta negativa eller till synes obegripliga handlingar och försöka få kontakt med personens emotionella inre.
Hos många ungdomar är detta område präglat av förlust, nedstämdhet, vrede, frustrationer och vanmakt och ju starkare känslorna är desto starkare måste ungdomen söka kompensation genom utagerande eller tillbakadraget beteende.
Genom att komma ikontakt med ungdomens inre kan fritidsledarens sympati väckas och därmed också motivationen att hjälpa. Ju bättre fritidsledaren lyckas få kontakt med ungdomens livshistoria och egenupplevelse desto mer förstår fritidsledaren ungdomens sätt att vara och agera. Genom den förståelsen ökar fritidsledarens benägenhet att finna bra och fungerande åtgärder.

Om man som fritidsledare lyckas komma i kontakt med ungdomens inre känsloliv och koncentrerar sig på det istället för dess yttre beteende kommer man inte tycka illa om honom/henne.

"Älska mig mest
när jag förtjänar det minst
för då behöver jag det mest." 


Text tagen ur min uppsats;
Empati hos fritidsledare som möter ungdomar med sociala och emotionella svårigheter.