Julmusiken överröstar mina alla måsten. Jag bara måste sätta mig ner lite och bara vara en stund. Bara njuta av lugnet.
Tänk om allt går som det ska...Iså fall kommer vi att ha en liten bebis nästa julafton. Det skulle vara den vackraste julgåvan någonsin. Jag börjar bli riktigt nervös inför den kommande IVF-behandlingen. Tänk att det bara är 19dagar kvar till jag ska börja med nässprayen. Hoppas bara att mensen kommer på det beräknade datumet, annars strular planeringen ihop sig. Det är ju så mycket röda dagar som ställer till det för läkarbesöken..Så den 26:e måste min mens komma!!

Jag var på ännu ett dop i lördags. Det var min kära väninna som döpte sitt tredja barn Freja. Hon har också gått igenom hela provrörskarusellen med sitt första barn, sen efter det så har det funkatr av sig själv. När vi satt där i kyrkan så tänkte jag på hur det skulle få vara att själv få stå där framme med vårat lilla barn...Försöker tänka positivt hela tiden med skräcken att det kanske inte alls kommer att inträffa smyger sig på emellanåt. På dopfikat efteråt pratade jag med en annan höggravid kvinna som  också hon lyckades genom IVF-behandling, så visst finns det hopp! När jag tänker på att jag ska ta sprutorna i magen på mig själv så blir jag alldeles knäsvag. Jag är inte så rädd för själva tsicket utan mer för att jag ska göra det själv. Hur förmår jag mig till att faktist sticka in nålen i magen. Hur ska jag lyckas? Ska jag böja mig fram och låta det sköta sig själv eller ska jag liksom blunda och hoppas att jag gör rätt utan att svimma. ha,ha vad barnslig jag är. Jag vet. Men det är en skräck för mig att sticka in nålen på mig själv. Min kära vän Malin som har diabetes frågade mig på dopet om jag ville sticka in nålen på henne....Nej tack sa jag först. Men andra gången det var dags för henne att ta sin spruta så gick jag med på det. Usch!
- Malin du får också hålla i sprutan och liksom sticka in nålen för jag fixar inte det.
Det gjorde hon och känslan av att se hur den här meganålen åker in i magen på henne och veta att jag håller i sprutan...kan inte förklara hur det kändes..men usch! Det måste göra ont, men Malin envisas med att det inte känns.
Hm men hon är ju van och säkert mycket starkare psykiskt än vad jag är. Om jag inte grejar att sticka mig själv så har hon lovat att göra det åt mig..varje dag i två veckors tid. För min kära sambo- han fixar det inte. Det har han sagt. :)
Vilken tur jag har som har så fina vänner. Jag måste verkligen skärpa till mig och se till att träffa dem oftare.
Tja, nu kanske jag kommer att träffa Malin varje dag. ha,ha
33år och så fjompig!

Jag försöker varje dag att lugna ner mig så jag är lite mer harmonisk inför starten, det funkar väl sådär men det går iallafall åt rätt håll. Jag lyckas hålla mig borta från arbetsplatsen när jag inte arbetar och det är ett stort framsteg för mig. Nu ska jag försöka få iordning på alla mina målarprylar och starta igång målandet. Det ska bli intressant hur IVF_behandlingen påverkar mina alster.
Nej, nu får jag sätta fart.

Tjingeling!