Igår såg jag på tv 4 "Efter tio" med Malou. Temat för dagen var kärlek och hon hade bjudit in P-K Mahandia och hans fru Lotta. Deras kärlekssaga har jag hört sedan jag gick i första klass och fortfarande blir jag lika tagen av den varje gång jag hör deras berättelse. Med tårarna tryckta under ögonlocken sitter jag där som förstenad med ett fånleende.
Idag är jag 33år och jag kan ärligt talat säga att jag aldrig har träffat ett mer kärleksfullt par. Lotta hade jag som min första musiklärarinna i lågstadiet och P-K har varit min bildlärare i hela grundskolan. Jag har med åren hållt kontakten med främst P-k och bjudit in honom när jag haft mina konstutställningar. Han har varit som en mentor för mig vad gäller konsten. Han är ju en fantastiskt duktig konstnär och en ständigt porlande inspirationskälla.
Sista konstutställningen hade jag tillsammans med en god vän till mig och både P-k och Lotta kom dit och det syntes att han blev rörd av att vi påpekade att det till stor del är hans verk att vi fått en kärlek till måleriet.
Genom alla år ,ända sedan jag varit liten flicka har jag hänförts av hans berättelser och jag blir förvånad om hans liv inte kommer att bli till film och böcker kommer skrivas om denna underliga lilla man med ett hjärta gjort av guld.
Tänker på vad hans mamma sa till honom när han kom hem ledsen av att fått stenar kastade mot sig. "Alla dessa stenar kommer en dag att förvandlas till blommor". Idag när P-k återvänder till Indien överröses han av blommor från samma folk som förut kastat stenar på den orörbara "Kastlösa" pojken. Idag är P-K guvernör för sin by i Indien. Vilken fantastisk vändning på livet!
Man ska aldrig ge upp och har man en dröm så ska man våga tro på den och arbeta sig mot det målet. Då besannas drömmen en dag, så sluta aldrig tro och ge aldrig upp godheten inom dig.