Bara 37år gammal....livet är så orättvist ibland. Merja, vad hände igentligen? Det är så tragiskt och jag kan inte riktigt få in att du är borta nu. Det känns helt overkligt. Vad jag förstått så dog du av stressen. Att du haft kraftig huvudvärk den senaste tiden och till slut dog av en hjärnblödning. Men det cirkulerar även rykten om att du valt att ta ditt liv. Jag vet inte vad jag ska tro för båda alternativen är ju dessvärre möjliga. Jag hoppas att jag får lite mer klarhet i det , så jag och alla andra som älskade dig slipper gå och fundera på vad det igentligen var som hände..
Nu var det ju flera månader sen vi pratades vid sist och nu är det försent. Så snopet. Du gick över i måndags den 25 Maj men jag fick veta det först idag. Då din dödsannons stod med i Bt. Jag kommer sakna dig och alla våra galna upptåg, våran "hemliga" bok, alla skratt. Tankarna bara mal och mal och jag försöker muntra upp mig själv med orden att vi kommer träffas igen. Jag försöker minnas hur du sa att du skulle vilja att din begravning skulle se ut ,om du dog, vilka låtar du önskade dig, om du ville kremeras, vilken klädsel som skulle gälla men det är bara tomt i huvudet. Jag minns inte. Det var ju flera år sedan vi pratade om just de sakerna. Hoppas att din familj vet hur du hade velat ha det. Jag kommer att sakna dig Merja Korpi.

Den här väntan och kollen på klockan var 30:onde sekund höll på att ta knäcken på både mig och min sambo.
Vi gick fram och tillbaka...fram och tillbaka och nötte på trägolvet.
Minnet var allt för klart från när de ringde 10:55 förra gången och meddelade att inget av våra embryon klarade upptiningen. Så jag förväntade mig nästan att de skulle ringa nu med och säga att det inte blev nåt.

Men, det blev det. Tjohoo! Resan ner till GBG och SU gick fort. Nu äntligen skulle det ske. Andra försöket gillt, hoppas vi på. Natten till igår drömde jag att vi fick 8befruktade ägg. Men det visade sig att vi fick 6st men endast 3st av dem var av bästa kvalité. Ett embryo fick vi tillbaka och två stycken gick till frysen. Vilket tydligen är bra. Den här andra behandlingen har gått mycket smidigare än den första, då allt var så nytt och skrämmande, nu visste man vad som skulle ske och det gav en ett inre lugn förutom när jag blandade ihop allt mitt i förvirringen häromdagen. (ägglossningssprutan).
Själva återsättningen skedde igår av av en kvinna, just nu står det still och jag kommer inte ihåg hennes namn. Hon och Lars Nilsson arbetade på lite olika sätt upptäckte vi. Lars använde sig av U-ljud på magen så att vi kunde se när embryot placerades in i livmodern, Igår var det inget U-ljud men det funkade bra ändå. Det bästa av allt själva ingreppet känns inte ens, så för er som ska gå igenom det för första gången vill jag bara säga att du behöver inte vara rädd för detta ingrepp. En stor skillnad som tillkommit nu sedan svininfluensan kom, är att alla inklusive paret spritar sina händer innan man går in till "verkstan".
Det borde man alltid gjort kan ju tyckas.

(Läkaren berättade att hon mindes min U-ljuds bild klart och tydligt ,hon skrattade och sa att hon oftast minns u-ljudsbilderna mer än patienternas ansikten,ha,ha) Hon mindes vätskan som var där mina stora äggblåsor förut suttit och hon sa att de tyckte det var konstigt att de släppt av sig själv sådär men det hade absolut ingenting att göra med att jag klantade till det med sprutorna, det skulle snarare ha fördröjt själva ägglossningen. Det känns fantastiskt skönt att veta, annars hade jag aldrig kunnat förlåta mig själv.

Nu när jag tänker på det så blev resultatet vid andra ivf: Innan ägglossning 16äggblåsor, (varav några stora sedan lossnade och försvann av sig själv), efter ägglossning plockades 12 äggblåsor ut varav 6 stycken blev befruktade och efter utsållningen så blev det alltså ett embryo tillbaka in i livmodern och två till frysen.
Jämfört med första ivf-behandlingen där jag blev överstimulerad  (även den gången med låg dos fast lite högre dos än nu.); Där hittade de 25äggblåsor, plockade ut 22 ( Läkaren lämnade kvar tre stycken på grund av min smärta vid utplocket) har för mig att 16stycken blev befruktade och efter utstållning fick vi ett tillbaka och fyra stycken till frysen.

Varken jag eller min sambo känner någon större tilltro till att något av våra två embryon som är i frysen kommer klara en uppvärmning. Läkarna säger att det var ytterst konstigt att inget av våra fyra klarade sig och de kan inte förklara varför eller har ens någon teori annat än att vi hade max oflyt den gången. Men nu säger det att vi har ca 50% chans att embryot sätter sig och vi får uppleva en graviditet. Vid första ivf-behandlingen hade vi ca 25% chans, andra 50% och vid en tredje ivf-behandling är det ca 70%.
Men nu håller vi tummarna för att detta lilla liv vill stanna inne hos sin mamma.
Jag vågar knappt känna någon lycka eller ha några förhoppningar och inte heller min sambo så vi firade inte insättningen utan väntar till vi ska göra graviditettstestet. Vi är mycket mer försiktigare nu med vad vi utsätter oss för. Efter insättningen åkte vi hem, lagade käk, myste lite i soffan sen åkte älsklingen till jobbet och jag åkte ner för att titta på Vivis vackra egensydda balklänning. Vad duktig hon är alltså, jag är imponerad. Sen efter det så åkte jag hem och la mig i högläge. Ha,ha,ha jag vet att det inte spelar någon roll men man kniper lite extra och vill inte gärna hoppa och studsa den här dagen. När natten kom kände jag mig spyfärdig och var tvungen att gå upp och halvspy, det slutade med att jag tog med mig en hink och lade mig på soffan. Det kan ju inte redan bero på graviditet (eller?) nu mår jag lite bättre iallafall. Det måste ha varit något jag ätit.

För tidig ägglossning på vissa av de stora äggen. Ingen förstod någonting. Det borde varit tvärtom då jag fördröjde hela Ägglossningen med en 30minuter samt att vi fick komma in på ÄP en halvtimma tidigare på grund av ett försenat par som annars skulle varit före oss. Jag fick en lugnande tablett ca 45minuter innan jag skulle in på utplocket. Älsklingen fick följa med mig in på toaletten för jag blev alldeles yr och fnittrig den här gången av tabl. En mötande sköterska log och tittade på mig sen frågade hon min sambo om jag fått lustgas. Men icke. Jag blev konstigt nog sån ändå. Antar att det finns många spänningar som i sitt upplösningstillfälle tar sig uttryck på olika sätt. Det här sättet föredrar jag.

Natten till Äp lyckades jag sova mina väl behövda timmar och det gör ju skillnad på smärtgräns och liknande och jag kände mig lugnare inför hela ingreppet. Nu visste jag att jag skulle få mycket smärtlindring från start den här gången. Väl på plats i gyn stolen så gav de mig två sprutor med lugnande och smärtstillande, samt två bedövningssprutor inne i livmodersväggen. Dem kändes knappt. Men sen trost alla smärtlindring så gjorde de så grymt ont att jag trodde jag skulle svimma. Inte lika farligt som den första gången men smärta väl över min gräns de gav mig ännu mer smärtlindrande samt att jag fick ha lustgasmasken på mig under hela ingreppet. Jag frågade hur det kan komma sig att vissa kvinnor går igenom den här proceduren näst intill smärtfritt medans jag får så fruktansvärt ont och BM sa att vissa har mer bakomliggande äggstockar vilket gör att det gör ondare vid ett sånt här ingrepp, tydligen har jag det. Tja, varför ska jag vara som alla andra? Suck.


Min sambo berättade efteråt att han blev förbannad där inne.
-Varför då? undrade jag.
-För att de hade lovat att det inte skulle göra ont på dig den här gången och så gjorde det det ändå.
Han är ju för söt min älskling.

12 ägg blev det, de stora hade redan lossnat ,konstigt nog. Där de förut satt var det endast  vätska kvar. Konstigt. Men jag har åtminstonde inte fått en fullständig ägglossning för tidigt för då hade det inte funnits några ägg kvar att plocka. Så tur i oturen. Efter att ha inväntat spermaprovsresultatet från labb så att allt var okej så åkte vi hem. Den här gången tog allt med inskrivning, ingrepp, vila ca 3,5 timma. Och jag mår fantastiskt bra idag ,känner knappt av att de varit inne. Igår mådde jag också mycket bättre och bara efter någon timme i soffan med värmekudden på magen så gick jag upp och lagade mat. Men efter det så vilade jag  så gott som hela dagen och kvällen.

Nu väntar en nervös tid inför fredagens eventuella ET, hoppas vid gudarna nu att äggen ser bra ut och att de delat på sig så att det blir en återinsättning. Om det skulle visa sig att inget av våra ägg ser bra ut så ringer de mellan klockan 11 - 11.30 på fredagen. Jag vill inte ha ett samtal till med negativt innehåll. Så håll tummarna för oss nu att det lyckas den här gången.

På eftermiddagen ringde psykologen från IVF och vi bestämde en tid för samtal. Det känns bra och jag behöver verkligen prata om allt det här för det tar knäcken på mig.

Ärligt talat!
I natt har jag inte sovit bra, knappt ingenting alls. Min hjärna har slutat att fungera och fast att jag tittat i almenackan och på planeringsschemat ett hundratal gånger, så blev det ändå fel.
Jag börjar bli orolig för mig själv - riktigt ordentligt nu.

Igår trodde jag först att det var sista dagen för Gonal-F sprutan och hela tiden har jag varit införstådd med att det är min "vilodag" idag. Men ändå sprayar jag morgon och kväll med Synarelan fast att jag endast skulle spraya på morgonen, dessutom tar jag som vanligt Gonal-F sprutan kl 20.00.
 Inget mer med det.....tills min sambo kommer hem och påminner mig om att jag ska ta Pregnyl (ägglossningsprutan) klockan 22.00.
Herregud! Klockan var då 21.50 och där stod jag med facit i hand att jag tagit både spray och spruta fast att jag endast skulle sprayat på morgonen och ENDAST ta Pregnylsprutan.
 Paniken uppstod inuti mig, hur skulle jag göra nu? Hade jag förstört alltihop nu? Vad händer nu? Hur ska jag göra?
Min kropp hamnade nog i ett chocktillstånd för jag började frysa hysteriskt och skakade i hela kroppen där jag satt mitt på hallgolvet med tårarna fullkomligt sprutande ut och pregnylsprutan med alla tillbehör radade där framför mig.

Jag ringde till Sahlgrenska och de kopplade mig till kvinnokliniken och där fick jag tala med en kvinna som i sin tur skulle återkomma till mig när hon talat med läkarna. Panik -tiden gick och en halvtimme efter det att jag igentligen skulle ha tagit sprutan så ringer hon tillbaka. Jo - jag skulle ändå ta Pregnylsprutan och sedan ringa till Ivf  nu på morgonen. Fortfarande inget svar på om jag förstört hela behandlingen  och med skräcken inom mig försökte jag meka ihop ampullerna med vätska och pulver. En ampull sprack så vi fick försöka fixa ut den söndriga ampulldelen ut ur plastbehållaren som man ska använda när man bryter itu ampullerna. Jag tänkte att jag kan inte och min  sambo vågade inte försöka en gång till. Jag ringde helt förstörd till min syster och frågade om hon visste hur man skulle göra för det stod helt still och jag skakade som ett asplöv. Inte lätt att blanda ihop blandningen då och byta sprutspetsar och hela köret. Kände mig som värsta pundaren när jag satt där helt hysterisk. Men ,men syrran visste inte hur man gjorde så jag försökte själv igen och då lyckades det. 
Tillslut 33minuter senare efter tidsbestämd klockslag injecerade jag då ägglossningssprutan i magen.
 
Jag tittade med skuld in i min sambos ögon och skämdes över att jag gjort allt fel. Han tröstade mig och sa att det inte var någon fara. Han bäddade ner mig i soffan med täcket och smekte mitt ben - allt för att lugna ner mig. Men natten har varit hemsk ochde mest hemska tankarna har flugit genom mitt huvud. Tänk..tänk om..tänk om jag förstört våra chanser att få ett barn nu?...tänk om...Åååååååååååååååhhhhh! jag orkar inte mer, känner mig som ett nervvrak redo för att läggas in på psyk.

Imorses ringde jag till IVF och fick prata med BM som i sin tur pratade med överläkaren Lars Nilsson. Svaret blev att jag inte sabbat något mer än att jag riskerar att bli överstimulerad igen. Visst det var inte bra att jag tagit Gonal-F samtidigt som Pregnyl sprutan men det förstör inte kvalitéen på äggblåsorna...Gud vad lättad jag känner mig nu. Att jag sprayat två ggr istl för bara en med Synarelan spelade inte så stor roll. Så vi ska fortsätta som planerat med ÄP imorgon, med ett litet undantag att det kan bli en förskjutning på 30 minuter. Med tanke på min halvtimmes försening med Pregnylsprutan.
Vet inte hur mycket mer jag pallar nu  - ärligt talat.
Den här stressen tar död på mig. Det känns som att jag är redo för att bli inlagd på psyket snart.

---

R.I.P
Maj-Lis Andréasson
12nov 1941 - 1 Maj 2009

Som om inte nattens och gårrdagskvällens helvete varit nog påfrestande så har jag även fullständigt fullproppad av hormoner precis kommit hem ifrån en begravning. Jag har nästan lyckats med bedriften att förbruka ett helt pappersnäsdukspaket. Så mycket tårar. Det var min farbrors fru som begravdes idag. En vacker begravning med massor av rosor, liljekonvaljer och en fantastisk kvinnlig präst. När jag dör så vill jag ha henne som präst.
Bästa prästen jag jag någonsin lyssnat på faktist. Det är så sorgligt vackert med en begravning. ETt avslut på detta jordeliv och en nystart på ett annat. Nu vilar hon med sin son.


Nu är jag helt tömd på tårar för ett tag så jag ska passa på att vila lite nu. 

Jag tror att jag lätt skulle kunna drunkna i mina egna tårar. De tårar som ryms inuti min själ. De tårar som ingen ser men kanske anar finns där. Du kan se det på mig. Det är det blanka i mina ögon - min själs spegel. Mitt hjärtas innerligaste önskan. Om du är uppmärksam kan du se hur jag sakta försvinner under ytan. Allt djupare ner, faller jag i min sorgs tårfyllda hav. Ett hav utan botten, om du inte tröstar mig snart.
Min livlina mitt hjärtas högsta önskan. Ett barn. Du!
Ibland svämmar havets vågor över och mina kinder dränks med salta tårar. Ibland vill jag bara svepas med under ytan, få slut på all sorg och smärta. Men Livet har bestämt sig för att hålla mig kvar. Kärleken är stark ovanför vattenytan, där finns F min vackra livskamrat, din far. Om du bara visste vad vi längtar efter dig, vårt kärleksbarn. Om du bara såg hur länge vi väntat på att du ska komma, om du bara visste hur mycket vi redan älskar dig - fast att du inte finns här - ännu. Om du bara visste - skulle du komma till oss då? Låta oss bli dina föräldrar. Låta oss älska dig.

// M

Det här bidraget från Island med Yohanna ( Jóhanna Guðrún Jónsdóttir ) är fantastisk. Den borda ha vunnit. Vilken fantastisk röst hon har och vilket vacker låt. Rysningar genom hela kroppen och tårfyllda ögon och gråtklump i halsgropen= det var resultatet av vad den låten gjorde för inverkan på mig. En låt som verkligen berörde mitt inre. Som askungen står hon där och sjunger som en ängel.
Ska kolla upp hennes album Förra året släppte hon albumet "Butterflies and Elvis" och singeln "Funny Thing Is" under namnet Yohanna. 
 
                           Kolla in
 
                           

http://www.youtube.com/watch?v=8pVSXCohyrQ

Grattis till Norge som vann, det var bra gjort. Kan tänka mig vilken fest det blir idag på deras nationaldag :). Sveriges bidrag var även det bra men opera är svårt, det är inte alla som uppskattar den sortens musik. Jag gör det i alla fall, men vem vet vad österländerna föredrar med tanke på deras menlösa bidrag genom åren - pinsamt! Visst en del låtar är bra men en del borde inte ens få spelas upp...

Fortsatt dos på 75 med Gonal - F i 3dagar till sen är det dags för ägglossningssprutan. Den här gången fick jag injektion Pregnyl. Det innebär att jag själv måste blanda ihop 2st torrampuller  á5.000IU med 1st ampull lösningsmedel. Lite krångligare men jag känner mig inte så orolig för det......ännu iafl. Tänk att JAG säger så...jag som varit så spruträdd men nu är jag inte det minsta rädd längre. Värre är det inför ÄP (20/5).

Vi var ju på SU idag och gjorde U-ljudet för att kolla tillväxten på mina äggblåsor och trots att jag fått den näst lägsta dosenheten på Gonal-F så har jag ändå lyckats få 12stora äggblåsor + en del små som kanske hinner växa till sig något innan det är dags att suga ut dem. Så ca 15st kanske fler. Jag har väldigt lätt för att bilda äggblåsor tydligen och det är ju bra men till vilken nytta om de ändå inte överlever upptiningen.
Vi tog upp just den frågan - varför våra embryon inte klarade sig, berodde det på att jag var överstimulerad eller på att jag och min sambo kanske inte är kompitibla för varandra. Men Läkaren sa att vi passar jättebra ihop och under förra ivf-omgången så lyckades vi få till många riktigt fina embryon och det berodde inte på att jag var överstimulerad att det inte tog sig utan vi hade bara OTUR.
Jag tog även upp frågan om att sätta tillbaka två stycken embryon nu vid ET men överläkaren sa att på grund av socialstyrelsens bestämmelser så får vi endast ett embryo tillbaka. Undantagen är om man är 40år fyllda eller har något medicinskt fel eller ibland vid sista ivf-behandlingen. För att risken för flerbörd är så stor. OCH!!? Det är mina ägg och min sambos spermier och det är min kropp och jag har hellre tvillingar än inga barn alls.
Men nej, tyvärr så går det inte till. Hon frågade huruvida vi tar det här psykiskt sett och då brast det för mig. Jag började gråta och de tyckte att jag skulle ha kontakt med deras psykolog där på IVF-kliniken för hon är tydligen bäst med just såna här saker. Jag nickade och min sambo tycker att jag ska gå till henne och jag med. Jag försöker vara stark men det är så svårt att hålla sig positiv i tanken när rädslan för att oturen ska slå till igen är så stor. Jag vet inte hur mycket mer jag klarar av. Men ,men jag biter ihop och gör det jag är tillsagd att göra så får vi väl se hur långt det räcker. Jag vågar inte hoppas på att det ska lyckas den här gången...jag vågar helt enkelt inte.

Inför ÄP så lovade BM att jag ska få full smärtlindring från start den här gången med tanke på förra ÄP. Tur det , skulle behöva sömntabletter natten innan också så att jag får lite sömn
Så ligger det till ialla fall. Nästa vecka blir intensiv för min del. På tisdag är det begravning på onsdag är det ÄP, på torsdag fyller brorsan tjej 30år, på fredag är det ET och bal. Hm, jag får nog ta en sak i taget nu om jag inte ska kollapsa. Jag fortsätter ruva mina ägg. Hoppas de är guldägg. Nu börjar magen svullna upp lite men inte alls så som förra gången.


Snälla änglar hjälp oss nu att få vårat efterlängtade barn!! Ge oss styrkan att orka fortsätta kämpa.

Ringde till vårdcentralen angående min böld i bakhuvudet, hon tyckte att det lät som en inflammerad talgkörtel..När hon frågade efter mitt personnummer mindes jag helt plötsligt inte det. Vad är det som händer? Efter ett tag så kom det tillbaka. Nu börjar det bli riktigt obehagligt med dessa minnesluckor.
Nu ska jag åka ner till dem och kolla upp bölden och förkylningen. Återkommer.

---

Har nu varit på vårdcentralen och lämnat blodprover vilket visade sig vara helt normala, det känns skönt. Om jag hade haft streptokocker Halsfluss så hade det nog varit mer kritiskt för själva ÄP och ET. Nu har jag åkt på en virusinfektion och det finns inget annat att göra än att vila ut den, dricka varmt och ta några panodil. Jag ska ju ner till SU för U-ljud imorgon så jag ska höra hur det blir med allt nu då man är sjuk. Hoppas att man ändå fortsätter som planerat.

Min "böld" i bakhuvudet visade sig vara en inflammerad talgkörtel. Jag skulle vänta några dagar tills den har växt färdigt, sen kan jag antingen om jag gör det själv (i mitt fall får det bli syrran), eller om jag kommer tillbaka till dem och de tömmer den i nästa vecka. Men jag skulle låta den vara nu så länge. Inatt kunde jag ju knappt sova på rygg på grund av att det gör så jäkla ont att ligga på den. Skönt att det inte var nåt värre iallafall. Hormonella rubbningar, virusinfektioner kan leda till inflammerade talgkötlar. Så antagligen är det en kombination av viruset och IVF-behandlingen.
Nice!
Det vore väl tråkigt om allt kunde flyta på.....utan komplikationer :/  hm.
 Tjingeling! Nu ska jag vila.

Det var som jag befarade, jag har dragit på mig en förkylning. Värker i hela kroppen, feber, halsont och snorig. Nice!
Det var ju inte riktigt så här jag hade föreställt mig att min "semester" skulle inledas, då kunde jag ju lika gärna varit sjukskriven men ja,ja nu är det som det är. Måste se till att bli frisk snabbt för jag hinner inte vara sjuk , jag har ju viktiga saker som väntar. Dessutom ska jag på begravning den 19/5. Min farbrors fru har dött. Det kan bli som så att jag missar begravningen om den inträffar med ÄP/ET. Men Hon skulle förstå det vet jag för hennes geen som har gått igenom samma procedur som jag och min sambo nu gör. Fast i deras fall så resulterade det i en bebis efter första försöket. Vilket det verkar som att det gör på de flesta jag träffar. Bara enstaka fall som sitter i samma situation som vi. Nu vet jag ju att det inte är så och det är väl jätteroligt för dem att allt funkar. Men det får mig bara att känna mig om än odugligare. Varför blir inte vi gravida när det inte finns något fel. Jag förstår det inte.

Kanske finns en mening med det här eländet...men ingen jag kan se eller förstå nu ialla fall.

---

Åkte till Apoteket för att inhandla mer Panodil och på vägen dit upptäcker jag en stor öm knöl/böld i bakhuvudet. Den fanns inte där igår då den har kommir på bara några timmar. Jag blev ju jättenervös och tänkte att det kanske kunde höra ihop med att jag kännt mig illamående, varit yr och fått feber. KÄnde mig som värsta hypokondriken. Väl inne på Apoteket så visar jag upp bölden för en apotekare och då sa hon att hon fått en precis likadan härom dagen men att hennes nu blivit ännu större. Jag fick se den och den såg alldeles varig ut och var stor som en enkrona ungefär. Hon hade också fått feber och nu hade hon ingen hörsel på vänstra sidan men hon hade inte lyckats få en tid hos vårdcentralen ännu. Vad är det här för nåt? Vilket sammanträffande.
Jag fick panik och måste bli frisk tills nästa vecka, jag orkar verkligen inte med fler överraskningar nu.
Vårdcentralen hade hunnit stänga så eftersom jag redan var på Lasarettet gick jag in till akuten för att rådfråga dem. Jag visade upp den och sjuksköterskan sa att det ser ut som en kvissla, liten finne. Jag skämdes lite över att rusa in med något så obetydligt men förklarade att jag genomgår en provrörsbehandling och är väl lite extra orolig just nu. Hon förstod och sa att om det dyker upp fler eller om den ökar i omfång så ska jag återkomma och om jag fortfarande har halsont imorgon så ska jag ta kontakt med vårdcentralen. Det kommer jag nog att göra för att vara på den säkra sidan. Jag ringde till min stora syster som fick komma och kolla upp bölden. Hon tyckte också att det såg ut som en finne så hon tömde den på var och vätska. Vi fick sticka hål på den med en nål. Tyvärr fick vi inte ut allt och vi vågade inte greja för mycket med den. Efter att vi tömt den på var så blev den ju givetvis mindre men nu är den lika stor igen. Suck! och den värker som satan. Jag läste på Gonal-F bipackssedel och där står det att man kan i ovanliga fall få utslag m.m. Vore ju typist om jag nu skulle fått nåt sånt. Imorgon ska jag ta reda på vad som händer med min kropp.

Usch! Jag orkar inte mer nu. Snälla ge mig kraft och energi så jag fixar det här.

Mår så illa...jag undrar varför? Värk i hela kroppen, halsont hm, jag håller på att bli sjuk, inte bra. jag måste vara frisk till nästa vecka då ÄP och ET sker. Kanske är det kroppens sätt att tala om för mig att jag verkligen borde ta det lite lugnt nu. Så för första gången i mitt liv så har jag lyssnat på vad min kropp säger åt mig. Jag har tagit ledigt från jobbet. Hela nio dagar som i mitt fall innebär hela tre veckor ledigt. Hade först tänkt ta ut ledigheten nästa vecka men med tanke på hur jag mår idag och hur min hjärna totalt kolapsar och vägrar minnas saker och ting så ringde jag till chefen och är ledig från och med imorgon. Börjar bli allvarligt orolig för var det ska sluta. Jag skriver upp i min almenacka, sätter in det i min telefon med påminnelse, skriver kom ihåg lappar och nu har även min sambo fått börja skriva in i sin almenacka, sakerna som jag ska på ,så att han kan påminna mig. Är det så här det är att bli dement? Jag vet att stressen skapar minnesluckor och att whiplasharna också spelar in men ärligt....kanske är det nåt annat som är galet i hjärnan på mig. Jag hoppas att lite ledighet ska bättra på minnet och att den yttre/inre stressen kommer att lägga sig. För så här kan det inte fortgå.



Så nu blir det semester - Ska bli skönt men nu måste jag klara av tristessen med att inte göra någonting och hur ska det gå. Funderar på om jag ska åka ner till stugan och bara vara där. Men det klarar jag inte, det låter så himla bra men jag sliter som ett djur där nere, heeeela tiden. Jag kan inte sitta still, för jag tycker det är så roligt. Rent psykiskt är det semester för mig att gräva i landen men för min kropp är det slitsamt. Ett dilemma jag måste fundera över. Jag har en del beställningsjobb att göra klart samt måla en del till kommande födelsedagar. Känns lite konstigt att människor vill ha min konst på sina väggar. Men jag är smickrad.


Ska ringa till SU idag och höra hur mina Östradiolvärden ligger till och vilken dos jag ska fortsätta med. Antar att jag får veta U-ljuds datum, planerad ÄP och ET då med. Ringde innan men de har telefontid först kl 13.30. Så jag får ringa från jobbet.

I kväll ska jag och min mamma gå på Workshop i grafisk design på Borås konstmuseum. Det ska bli kul. HOppas att jag mår bättre tills då.

Jag är såååå trött, vill bara sova. Den här blandningen ivf och pollenallergiker är ingen hit. Har legat däckad i soffan ända sedan jag kom hem ifrån labb tidigt imorses. Jag var och lämnade det andra Östradioltestet, imorgon ska jag ringa till SU för vidare dosbestämmelser. Hoppas att allt ser bra ut nu. Jag mår mycket bättre än förra gången. Inte alls lika svullen och inte lika ont. Visst känns det att något händer på äggstockarna men jag går inte under av smärta och det känns fantastiskt. Men samtidigt oroar jag mig för om det blir några äggblåsor alls. Suck, jag önskar verkligen att den här oron kunde släppa nån gång. Tankar som att jag kanske aldrig kommer bli gravid smyger sig på och jag försöker att mota bort dem. Men hur gör man det? När just den tanken är min största fasa just nu.

Ikväll ska jag gå på seans - det ser jag fram emot. Nåt annat att vila tankarna på, en stund.

Det blev ingen seans för min del ikväll. Jag orkade helt enkelt inte. Jag är helt slut och får bli vilande i soffan hela dagen/kvällen istället. Inte lika roligt men jag har inget val.

Japp då var det dags igen. Pratade i eftermiddags med BM (barnmorskan) angående min vidare behandling. Mitt Östradiolprov var bra nere på 0,10 och det var tydligen ett bra resultat så då var det dags att starta med sprutorna samtidigt som jag ska fortsätta spraya med Synarelan fast endast 2ggr per dag istl för 3ggr. Min Gonal-F startdos ligger på 112,5 i tre dagar sen går jag ner till 75 i två dagar innan det är dags för ett nytt Östradiol prov för att se hur mina värden ligger till och bestämma vidare dos.
Till skillnad från förra IVF-behandlingen så har jag nu en mycket lägre dos med Gonal-F. Efter som jag blev kraftigt överstimulerad sist, så startar vi med en lägre dos redan från sprutdag nr ett.

Många tankar flyger genom huvudet nu....kommer dosen räcka till och blir det några äggblåsor med så låg dos?...kommer jag bli överstimulerad igen?....kommer nåra äggblåsor bli befruktade och blir det några fina? hamnar några i frysen och om nödvändigt - kommer de i sin tur överleva en upptining?.... Innan jag genomgått försöket med ett färskt embryo så oroar jag mig redan för att det inte kommer funka med de frusna....suck! Jag är så less på den här oron hela tiden. Jag undrar om de sätter in två embryon nu istället förendast ett då våra embryon kanske inte klarar frysen? Kan man kräva det?

Jag har tagit ut två veckors semester från och med ÄP (äggutplock) och ET(Embryo tillbaka). Så att jag hinner komma ner i varv innan uttaget och bara ta det lugnt efter ET. Jag vill inte att stressen ska påverka mig den här gången. Nu ska jag tänka på mig själv, att bara ta det lugnt. Ingen stress, varken inre eller yttre.
Bara vara. Så skönt.
Mina chefer har båda två sagt att jag kan ta ut mina extra semesterdagar som jag fått för avklarad högskolautbildning (16 extra dagar) redan imorgon om jag skulle vilja det. De stöttar oss till fullo i det här barnprojektet. Men jag känner att jag vill ta det närmare själva ingreppet. Just nu är det bara bra för mig att slippa tänka så mycket på det som komma skall.

Klockan 20.00 var det så dags för den första injektionen i magen. Kändes lite nervöst faktist. Minnet sviktade och helt plötsligt kom jag inte ihåg vart jag skulle ta sprutan om det var vid sidan av naveln eller lite under. Men det ordnade sig så snart jag tagit några djupa lugnande andetag. Själva sticket kändes inte ens och jag känner mig faktist lite stolt över mig själv. :)

Då var det bekräftat. Jag blev sån som jag aldrig trodde att jag skulle bli. Nämnligen en argsint Klimakteriekossa, en vidrig argbigga som bara häver ur sig den ena svordomen och elakheten efter vartannat. Usch! Jag skäms över mig själv. Ena stunden gråtmild, kärleksfull och total snurrig för att sedan förvandlas till en dam från helvetet med svettningar. Inte förrän svettningarna övergår till Nordpolisk frossa, svalkas humöret ner. Kvar ligger jag i full klädesmundering under både täcke och filt och skäms. Som sig bör efter att ha betett mig som jag gjort.
Pratade med min syster igår och hon påminde mig om att jag blev så här hemsk förra gången också. Stackars min sambo för det är han som får ta den största smällen. Jag har bett om ursäkt och förklarat att jag inte riktigt kan rå för mina plötsliga humörsvängningar och att jag inte ens menar det jag slänger ur mig och han måste vara den mest underbaraste människan på den här planeten för han fortsätter att älska mig och viker inte av från min sida. Han förstår, säger han iallafall. Frågan är ju om han bara sääger så för att hålla mig lugn:/..
Men jag tror nog att han är mer förstående än vad jag hade varit i hans kläder.

Förutom min sambo så har jag tagit ut en del aggressioner på min chef....tom slått han( Nåja, en liten dask på låret bara..inte en käftsmäll...ha,ha). Usch, nu kan jag skratta åt det och han förstår också. Han säger dessutom att om det är någon han verkligen önskar ska få bli mamma så är det jag. Kanske är det för att han vet hur mycket vi kämpar för att få bli föräldrar och hur långt vi är villiga att gå med behandlingar och allt. Eller ,kan det vara att han önskar att jag ska bli mamma så att jag stannar hemma ett år..Ni ser så här växlar mina tankegångar Heeeeela tiden. Det är jätte jobbigt. I vanliga fall är jag inte så här labil, men idag, just nu i mitten på behandlingen så vacklar självförtroendet. Jag har förvanat mina kollegor för mig själv, sagt att jag kommer befinna mig i klimakteriet nu ett tag så att de är förberedda på monstret som kanske dyker upp från helvetes portar rätt som det är. Eller kanske den vandrande vattenpölen som kommer gåendes med tårarna sprutande ut från tårkanalerna.
När jag har suttit där och tänkt (innan igår alltså) på hur jag blev under förra ivf-behandlingen så har jag i min enfald tänkt att nja, det var inte så farligt en eller två plötsliga humörsattacker och lite svettningar men mest huvudvärk - annars kände jag väl inget. Det är först nu sanningen kommer fram och gudarna ska veta att jag behövde höra den. Så att jag skärper till mig. Jag var likadan förra gången och än värre. Men ingen har vågat yttra detta för mig, kanske var de rädda att jag då skulle gå i taket ocxh säga upp bekanskapen med de oförstående typerna som hade mage att ytttra sig så där korkat....till mig. Lilla söta ,rara och beskedliga jag. Inte kunde väl jag varit sådär hemsk inte...Ha,ha MOOaa  jo,jo argbiggan is still alive.  Nu skäms jag och tänker på hur och med vem jag har pratat med de sista veckorna...Finns det kanske ytterligare någon som väntar på en ursäkt. Minnet sviktar och det kanske är tur det.

Utifall jag nu sårat någon som läser det här inlägget så vill jag bara be om ursäkt. Jag menar inte att vara så elak, det bara blir så....Jag är snart tillbaka till mitt något mjukare sida. Stå ut med mig. Klimakteriefasen är snart till ända. Börjar med sprutorna imorgon och då förvandlas klimakteriekossan till fru Lipsill istället.
Bara så ni vet.

TJINGELING, NU SKA JAG GÖRA MIG IORDNING FÖR ATT GÅ TILL JOBBET. PÅ MED MUNKAVELN OCH TVÅNGSTRÖJAN.

Såååååååååååå TRÖTT!! Hela tiden. och totalsnurrig. Har absolut ingen koll på vad och när jag ska göra saker. Jag kör helfel och hamnar helt åt helskutta fel, glömmer vad jag ska handla. Växlar ihop dagarna. Går till jobbet på min lediga dag och får veta av chefen att det var igår jag skulle ha jobbat. Tur att han är så förstående :)
Glömmer ta Synarelan i tid och har noll koll på om jag lovat att träffa någon. Glömmer av min minutenkod som jag haft sedan jag var 13år, det har aldrig hänt förut. Men nu, nu händer allt konstigt. Min sambo påminde mig nyss om att jag var lika dan förra gången jag var i "kärringstadiet" hans ord...Det kanske jag var men det minns jag inte. Ha,ha enda positiva isåfall med all den här förvirringen. Huvudvärken sitter fortfarande i. Frusen som få, ligger med filt, täcke och tröja, strumpor...

Jag var och tog Östradiolprovet tidigt i morses och skickade det sedan till SU (Sahlgrenska). Hoppas nu att jag blivit helt nollställd så att jag kan inleda sprutfasen. Gudarna ska veta att jag känner mig helt totalt NOLLSTÄLLD iallafall!
Tiden går fort nu och snart är vecka 21 här. Snart är den fruktade Äggutplockningen här. USCH!! FY, vill bort, vill inte vara med om det en gång till.
Känner mig ledsen och konstig och kroppen känns svag. Hur ska det här sluta, när jag startar med sprutorna så blir man ju ännu mer sentimental och känslig för allt och inget. Det här tär på mig. Men det är värt det i slutänden om allt går som planerat. Jag förklarade för min chef hur allt står till just nu och att jag behöver ta några dagar ledigt snart för att orka genomgå allt som händer i mitt liv just nu. Ivf-behandlingen, Min farbrors fru dog 1 Maj, på arbetet händer det saker hela tiden;  alkohol, droger, langning, misshandlar, stölder, rån, inbrott, vapen (skottlossningar), socialanmälningar, möten med polisen. Vad  händer? Fritidsledaryrket har förvandlats till ett ihopakok av polis, fältassistent, fritidsledare, pedagog, sjuksyster, social...... Det är ett kanonyrke men just nu är det tufft att behöva ta itu med dessa tunga bitar som smugit sig in i vardagen... Jag behöver en brejk - ifrån mitt liv. Så jag kan samla mina krafter och fortsätta kämpa och fortsätta leva.

Vilken pärs de sista dagarna har varit. Lika underbara som dagarna i solen vid havet varit lika helvetisk har min huvudvärk varit. Ingenting har hjälpt. Visst, det kan vara all stressen på jobbet som påverkade att den blomstrade ut och visst det kan vara min whiplash. Men de symptomen känner jag igen och nu var det mer liknande början på migränhuvudvärk. I fyra hela dagar har den hållt i. Inga huvudvärkstabletter fungerar och jag får inte ta något starkare än panodil. Jag fuskade lite och köpte treo. Tog bara två enstaka tabletter. Så att illamåendet åtminstonde släppte. Hela vänster sida har varit väck. Idag känns det lite bättre - skönt det. Jag kommer ihåg att jag under förra Synarela perioden hade en grym huvudvärk i i två veckors tid men den var mer fördelad över hela huvudet inte som det varit den här gången.
Förutom h-värken så har jag blivit alldeles snurrig i skallen. Förvirrad är nog rätt ord. Glömmer av saker, namn och kör helt galet fel....fast att jag kört vägen massor av gånger förut. Antar och hoppas att det har att göra med ivf-behandlingen. Nu är snart klimakteriefasen till ända. Imorgon ska jag ta Östradiol prov och skicka det till SU. Sen startar jag med Gonal - F sprutorna på torsdag och då blir jag lite mer "kvinna" ;) igen och superkänslig och gråtmild antagligen. Det blev jag sist, hoppas nu verkligen att allt flyter på som det ska och att jag slipper bli överstimulerad som förra gången.

Börjar känna av lite rädsla inför äggutplockningen...den här gången ska jag ha full dos från start med bedövning och lugnande annars fixar jag inte det här. Fy satan vad ont det gjorde, jag bävar. Men inför sprutorna är jag lugn - de känns knappt. Skönt att slippa vara så orolig inför den fasen av behandlingen.

Jag undrar om de sätter tillbaka två embryon den här gången. Jag vågar inte förlita mig på att om vi får några ägg till frysen och att de sen kommer klara en upptining. Vi har ju verkligen haft otur men nu känner jag mig mer redo än någonsin.

Jag får ta en dag i sänder och försöka göra den till en så bra dag som möjligt. Jag orkar inte oroa mig. Därför har jag i helgen grävt i rabatterna, planterat, klippt gräset, målat ytterdörren, storstädat stugan (golv, tak, väggar) skruvat loss handtaget av mässing och putsat upp den, smörjt in låsen och slipat dörrens innersida och oljat in den. Jag har haft fullt upp heeeela tiden. Allt för att inte tänka - bara låta hjärnan få vara i viloläge. Det har varit skönt.

Nu ska jag slänga mig i soffan lite och invänta min älskling.
Tjingeling.