Fortsatt dos på 75 med Gonal - F i 3dagar till sen är det dags för ägglossningssprutan. Den här gången fick jag injektion Pregnyl. Det innebär att jag själv måste blanda ihop 2st torrampuller  á5.000IU med 1st ampull lösningsmedel. Lite krångligare men jag känner mig inte så orolig för det......ännu iafl. Tänk att JAG säger så...jag som varit så spruträdd men nu är jag inte det minsta rädd längre. Värre är det inför ÄP (20/5).

Vi var ju på SU idag och gjorde U-ljudet för att kolla tillväxten på mina äggblåsor och trots att jag fått den näst lägsta dosenheten på Gonal-F så har jag ändå lyckats få 12stora äggblåsor + en del små som kanske hinner växa till sig något innan det är dags att suga ut dem. Så ca 15st kanske fler. Jag har väldigt lätt för att bilda äggblåsor tydligen och det är ju bra men till vilken nytta om de ändå inte överlever upptiningen.
Vi tog upp just den frågan - varför våra embryon inte klarade sig, berodde det på att jag var överstimulerad eller på att jag och min sambo kanske inte är kompitibla för varandra. Men Läkaren sa att vi passar jättebra ihop och under förra ivf-omgången så lyckades vi få till många riktigt fina embryon och det berodde inte på att jag var överstimulerad att det inte tog sig utan vi hade bara OTUR.
Jag tog även upp frågan om att sätta tillbaka två stycken embryon nu vid ET men överläkaren sa att på grund av socialstyrelsens bestämmelser så får vi endast ett embryo tillbaka. Undantagen är om man är 40år fyllda eller har något medicinskt fel eller ibland vid sista ivf-behandlingen. För att risken för flerbörd är så stor. OCH!!? Det är mina ägg och min sambos spermier och det är min kropp och jag har hellre tvillingar än inga barn alls.
Men nej, tyvärr så går det inte till. Hon frågade huruvida vi tar det här psykiskt sett och då brast det för mig. Jag började gråta och de tyckte att jag skulle ha kontakt med deras psykolog där på IVF-kliniken för hon är tydligen bäst med just såna här saker. Jag nickade och min sambo tycker att jag ska gå till henne och jag med. Jag försöker vara stark men det är så svårt att hålla sig positiv i tanken när rädslan för att oturen ska slå till igen är så stor. Jag vet inte hur mycket mer jag klarar av. Men ,men jag biter ihop och gör det jag är tillsagd att göra så får vi väl se hur långt det räcker. Jag vågar inte hoppas på att det ska lyckas den här gången...jag vågar helt enkelt inte.

Inför ÄP så lovade BM att jag ska få full smärtlindring från start den här gången med tanke på förra ÄP. Tur det , skulle behöva sömntabletter natten innan också så att jag får lite sömn
Så ligger det till ialla fall. Nästa vecka blir intensiv för min del. På tisdag är det begravning på onsdag är det ÄP, på torsdag fyller brorsan tjej 30år, på fredag är det ET och bal. Hm, jag får nog ta en sak i taget nu om jag inte ska kollapsa. Jag fortsätter ruva mina ägg. Hoppas de är guldägg. Nu börjar magen svullna upp lite men inte alls så som förra gången.


Snälla änglar hjälp oss nu att få vårat efterlängtade barn!! Ge oss styrkan att orka fortsätta kämpa.