Då var det bekräftat. Jag blev sån som jag aldrig trodde att jag skulle bli. Nämnligen en argsint Klimakteriekossa, en vidrig argbigga som bara häver ur sig den ena svordomen och elakheten efter vartannat. Usch! Jag skäms över mig själv. Ena stunden gråtmild, kärleksfull och total snurrig för att sedan förvandlas till en dam från helvetet med svettningar. Inte förrän svettningarna övergår till Nordpolisk frossa, svalkas humöret ner. Kvar ligger jag i full klädesmundering under både täcke och filt och skäms. Som sig bör efter att ha betett mig som jag gjort.
Pratade med min syster igår och hon påminde mig om att jag blev så här hemsk förra gången också. Stackars min sambo för det är han som får ta den största smällen. Jag har bett om ursäkt och förklarat att jag inte riktigt kan rå för mina plötsliga humörsvängningar och att jag inte ens menar det jag slänger ur mig och han måste vara den mest underbaraste människan på den här planeten för han fortsätter att älska mig och viker inte av från min sida. Han förstår, säger han iallafall. Frågan är ju om han bara sääger så för att hålla mig lugn:/..
Men jag tror nog att han är mer förstående än vad jag hade varit i hans kläder.

Förutom min sambo så har jag tagit ut en del aggressioner på min chef....tom slått han( Nåja, en liten dask på låret bara..inte en käftsmäll...ha,ha). Usch, nu kan jag skratta åt det och han förstår också. Han säger dessutom att om det är någon han verkligen önskar ska få bli mamma så är det jag. Kanske är det för att han vet hur mycket vi kämpar för att få bli föräldrar och hur långt vi är villiga att gå med behandlingar och allt. Eller ,kan det vara att han önskar att jag ska bli mamma så att jag stannar hemma ett år..Ni ser så här växlar mina tankegångar Heeeeela tiden. Det är jätte jobbigt. I vanliga fall är jag inte så här labil, men idag, just nu i mitten på behandlingen så vacklar självförtroendet. Jag har förvanat mina kollegor för mig själv, sagt att jag kommer befinna mig i klimakteriet nu ett tag så att de är förberedda på monstret som kanske dyker upp från helvetes portar rätt som det är. Eller kanske den vandrande vattenpölen som kommer gåendes med tårarna sprutande ut från tårkanalerna.
När jag har suttit där och tänkt (innan igår alltså) på hur jag blev under förra ivf-behandlingen så har jag i min enfald tänkt att nja, det var inte så farligt en eller två plötsliga humörsattacker och lite svettningar men mest huvudvärk - annars kände jag väl inget. Det är först nu sanningen kommer fram och gudarna ska veta att jag behövde höra den. Så att jag skärper till mig. Jag var likadan förra gången och än värre. Men ingen har vågat yttra detta för mig, kanske var de rädda att jag då skulle gå i taket ocxh säga upp bekanskapen med de oförstående typerna som hade mage att ytttra sig så där korkat....till mig. Lilla söta ,rara och beskedliga jag. Inte kunde väl jag varit sådär hemsk inte...Ha,ha MOOaa  jo,jo argbiggan is still alive.  Nu skäms jag och tänker på hur och med vem jag har pratat med de sista veckorna...Finns det kanske ytterligare någon som väntar på en ursäkt. Minnet sviktar och det kanske är tur det.

Utifall jag nu sårat någon som läser det här inlägget så vill jag bara be om ursäkt. Jag menar inte att vara så elak, det bara blir så....Jag är snart tillbaka till mitt något mjukare sida. Stå ut med mig. Klimakteriefasen är snart till ända. Börjar med sprutorna imorgon och då förvandlas klimakteriekossan till fru Lipsill istället.
Bara så ni vet.

TJINGELING, NU SKA JAG GÖRA MIG IORDNING FÖR ATT GÅ TILL JOBBET. PÅ MED MUNKAVELN OCH TVÅNGSTRÖJAN.