Sträckbänk inte förenligt med foglossning och ichias.

Vilken ljuvlig söndag jag och Alva hade igår. Ialla fall till en början. Först så gick vi en någorlunda lång promenad i det sköna vädret. Sen så åkte vi till Kypesjön och bjöds på underbar picknick av min bror och hans familj. Det blev kyckling, potatissallad, grönsallad och färskt bröd - MUMS!!
Där satt vi medans metet låg ute på sjön och väntade på att få napp. Brorsan stod och flugfiskade, Alva låg och sov. Vi hade jättetrevligt och det var så skönt att bara sitta där i solen och prata lite och njuta av vårens solstrålar.
NÅgra nakna karlar badade dessutom nakenbad - fya vad kallt! En annan halvnaken killa låg och solade iförd endast shorts...burr.



Men sen fick jag snilleblixten i mig och tänkte att jag när jag ändå var där skulle gå in i det lilla gymmet som finns i klubbstugen och lägga mig på tippbrädan. Rena sträckbänken, det känns alltid så himla skönt att få dra ut kroppen och andningen brukar lätta efter att jag legat i den där. I vanliga fall brukar jag ju ha promenerat en 4-5km innan jag lkägger mig i sträckbänken. Men igår la jag mig med min foglossning och ichiasvärk helt kall. Brädan var inställd för en person på 180cm lång och jag är ju 170 men jag tänkte att nu var det ju så länge sedan jag töjde ut mig så det är väl lika bra att köra på. Vilket jag gjorde i två omgångar tills det plötsligt knakade till någonstans i ryggen eller bäckenet. När jag åter kom tillbaka till upprätt ställning och skulle till att lossa spaken runt mina fötter...ja, då kunde jag inte böja mig ner. Jag trodde jag skulle svimma av smärta, men till slut så gick det. Jag kom loss...Haltande gick jag till dörröppningen och ropade till mig min svägerska. Med stöd av henne fick jag hjälp till bänken. Jag bröt ut i gapskratt - så typist mig att göra något så korkat. Ha,ha

Men det blev lättare att andas, så lite nytta hade utsträckningen iallafall gjort. Sen gick det låååångsamt fram och med haltande steg hängandes över barnvagnen tog jag mig framåt. När vi kom hem mötte min sambo oss och han fick bära upp lillan medans jag med släpande steg tog mig upp för trapporna och in. Det blev bara värre och värre och som tur var så har jag kvar kryckorna så med hjälp av dem tog jag mig framåt under kvällen. Men det gjorde så himla ont. Jag värmde en vetekudde och la över slutryggen och nerför baksida lår. Ischiasvärken hade försämrats avsevärt. Jag la mig på mage och efter en stund när jag skulle ta mig upp från soffan för att amma då gick det inte. D
Tårarna rann och jag fick glida ner för soffkanten och efter mycket bök kom jag sen upp från golvet.

Jag ringde till sjukvårdsupplysningen för att kolla om jag kunde ta citodon mot värken nu när jag ammar. Jag tänkte att vi kanske kunde ge henne ersättning i 8 timmar och så skulle jag fått pumpa ut mjölken men sen vara fit for fight igen och fortsätta ammningen när värken släppt. Men enligt läkaren så skulle jag inte kunna amma på 2 dygn om jag tog en citodon. Så jag får nöja mig med panodil, som inte hjälper ett dyft. De tyckte att jag skulle komma in för att kolla upp mig och jag sa att jag vet inte ens om jag klarar av att ta mig ner till bilen och vad ska jag göra med lillan. Henne får du ta med sa sjuksköterskan i luren.
Vi kommer och hämtar dig med ambulans. Oh, no tänkte jag.
Det vill jag ju inte och min sambo blev sur och muttrade över min klumpighet Lillan ska inte behöva sitta på akuten när hon är så liten. Så jag struntade att åka in och kolla upp ryggen. Om det ska låta så där så är jag väl hemma då. Men om du fortfarande har så här ont så måste du åka in imorgon (idag) och kolla upp dig sa läkaren. Var uppmärksam på om du får feber, får avdomningar, inte kan kissa eller bajsa då måste du in.
Idag känns det lite bättre men jag är väldigt försiktig när jag går. Sambon åkte till jobbet efter att han försäkrat sig om att jag hade panodil så det räckte...Men jag förvarnade honom om att smäller det till under dagen så måste han komma hem och hjälpa mig. Vi får väl hoppas att det inte gör det. Hatar att behöva vara beroende av någons hjälp. Jag vill klara mig själv!

Jag var ju hos läkaren i förra veckan för att kolla upp min foglossning och ichiasvärk samt whiplashen. Läkaren skickar in en remiss på röntgen av bröstrygg samt ländrygg så vi får se om det hänt något med mitt stackars skelett under graviditeten/förlossningen.
Min whiplash är ju värre än någonsin nu och svullnaden bak i nacken är enorm. Min läkare sa åt mig att jag måste komma iväg till min sjukgymnast och helst utan Alva. Jag måste få tid till att verkligen träna upp mig och få tillbaka min rörlighet. Så nu måste vi finna ett sätt så jag hinner träna innan min sambo går till jobbet eller när han precis har slutat. Hm, krångligt. Men det ska gå. Allting går om man bara ger sig fasen på det.

Vilken surkusa jag låter som nu. Något som faktist är bättre är mitt mående rent psykiskt ialla fall. Jag har ju trots allt lyckats ta mig ut och gå kortare promenader och jag har hållt mig utom hus en hel del vilket har gjort under på mitt mående. Alva och jag har fått lite rutin på vår vardag och allt funkar mycket bättre nu. Nu njuter jag av min mammaledighet och jag njuter av tiden jag får tillsammans med min vackra lilla dotter.

Tillsammans med våren börjar livet komma tillbaka i mig. UNDERBART!!
If i wanna here from an asshole, i fart!!

Kommentarer
Postat av: Hoppets låga

Oj, vilken otur med ryggen. Känner bra igen mig, när man vill testa å prova på mer än vad kroppen klarar av. Hoppas det blir bättre iaf. :)

Jag får börja gå å jämföra näsan min varje dag nu då, hehe... Man vet aldrig, kanske stämmer det. Läpparna e svällda iaf eller ja, hela jag e svälld. Känner mig som en michelin-gubbe. :)

Väntar med spänning att ngt ska börja hända. Längtar så efter vårt lilla knyte.

Å Alva e ju bara för söt, ni har en vacker dotter!



Sköt om er!

STOR KRAM!

2010-05-03 @ 20:07:51

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0