Var på mvc idag och tog prover för att kolla så att allt ser bra ut med tanke på senaste dagarnas yrselattacker. Träffade även min underbara barnmorska. Det är ju synd att det inte är den personalen som är där uppe som förlöser en. Då hade jag varit lugn och trygg och vet att jag fått bästa hjälpen. 

Idag var min kära sambo tvungen att följa med mig, för nu har jag redigt svårt att gå. Det trycker på som bara den plus att jag är konstant yr och illamående. Mina prover var bara bra. Blodsockret låg på 4,2
blodtrycket på 120/80 och de andra proverna var också de bra. Skönt att veta, då beror all yrsel, kräkattacker och svimmningskänsla på att barnet nu borrar ner sig i kanalen. Bm tror att bebben kommer inatt eller till helgen. Att det är på gång med tanke på att jag inatt fick kraftiga sammandragningar "ganska" regelbundet i 3-4 timmar ungefär. Sen klingade de av igen. Har knappt sovit en blund och jaghar verkligen försökt. Jag har legat i soffan, suttit i soffan, suttit i fåtöljen vridit och vändt på mig men illamåendet och värken har hela tiden stoppat John Blund från att komma... Det känns som att jag är konstant bajsenödig. Springer på toaletten hela tiden och småkissar och försöker bajsa men det kommer ingenting. Det är barnet som trycker på så att det känns som att jag skulle ha ätit en hel trerättersmeny. ha,ha
Bebbens hjärtljud låg på 157slag/minuten. Jag skrattade och sa att h*n kanske bytt kön och blivit en liten flicka. Under hela graviditeten så har hjärtljuden pekat på att det kommer bli en pojke och jag tror att det blir det också. Vet inte varför - en känsla bara. Som kan visa sig helt missvisande. Men det gör ingenting. Jag vill ha både och. :)
Att hjärtljuden ökat kan bero på att det är dags för den lille krabaten att ta sig ut. Ett förlossningsförlopp kan ju aldrig ske utan minsta stresspåverkan på barnet. Det vore ju konstigt.

Min bm skulle ringa upp till förlossningen och prata med dem också, att de ska läsa igenom min förlossningsplan ordentligt och visa mig lit extra hänsyn med tanke på vad jag blivit utsatt för (våldtäkten, 3år sedan). Bm har pratat med sin överordnade angående deras bemötande mot mig (oss), för så får det inte gå till. Huvudsaken för mig är att jag inte får någon av de surkartarna när vi kommer dit nästa gång. Då vänder jag i dörren.
Jag skulle känna mig mer trygg att föda barnet hemma ensam än tillsammans med dem. Det är ju för jävligt! Jag ber till gudarna att vi får de underbara barnmorskorna som vi hört talas om men aldrig sett röken av där uppe.

När älsklingen min kom hem efter jobbet så lade vi oss och försökte sova lite grann, jag tog lite otrivin och "WHY?!" varför har jag inte gjort det tidigare? Nu kunde jag t o m andas genom näsan. Så skönt. Har hela tiden tänkt att det bara skulle vara inbillning att nässpray skulle kunna hjälpa mot min nästäppa. Men det gjorde den. Så efter att jag legat och vridit på mig lite smått illamående så smeker älsklingen mig i håret tills jag blir tillräckligt avslappnad och faktist somnar en stund. Så skönt och behövligt. Det var inte en jättelång vila men jag känner mig betydligt mycket mer allert nu. Kanske kan jag somna skönt inatt också, kanske ,kanske. Jag vaknade av en kraftig liknande mensvärk och sammandragningarna satte igång. Jag kanade mig upp från sängen och gick ut i köket och tog två panodil och värmde min underbara vetekudde, sen gick jag tillbaka till sängen och lade mig en stund till. Det känns så skönt att bara ligga ner där och prata om hur vi känner inför det kommande och om allmänna ting som kommer ske efter förlossningen. Sånt som jobb, pappadagar, föräldrarledigt m.m. Igentligen kretsar det bara en enda tanke i bådas våra huvuden: När kommer bebisen? Inatt, imorgon, i helgen?
Jag tror i helgen, det känns att något är på gång. Hela kroppen skvallrar om att det är nåt STORT på gång.

Oj,oj nu börjar sammandragningarna köra igång igen. Jag får ta en paus här.
Ha en jättetrevlig fredagkväll.

Tjingeling.