I flera dagar hade jag förvärkar, ganska smärtsamma sådana. Men det var torsdagen den 11/2 som det startade igång på allvar. 1dag över den beräknade födelsedagen. Från 24-tiden och framåt  kom värkarna 1 gång i halvtimmen och detta höll på till klockan blev 02:29 då gick slemproppen.

03:09 första "riktiga värken" sätter igång, sen kom det regelbundet var tionde minut ända fram till klockan var 06:51 då klingade värkarbetet av lite grann och kom inte igång förrän efter 40minuter. Det kändes otroligt frustrerande att backa tillbaka. Nu när man trodde att det var nära. Efter det kom värkarna 1 gång i halvtimmen och höll på så tills klockan blev 20:13..
Jag ringde upp till förlossningen för att höra mig för vad det var som gällde i mitt fall då jag skulle få antibiotika insatt vid själva förlossningen. För min GBS. Det måste ju gå ett antal timmar , minst två för att antibiotikan ska hinna gå igenom hela kroppen och bilda ett skydd för barnet. Vi bestämde att jag skulle åka upp när värkarna kom mellan 5 - 10 minuters intervaller. Om jag skulle få ondare och inte stod ut med värken mer då skulle jag komma upp och vi behövde inte ringa innan om det skedde innan natten. Med tanke på att jag inte sovit nästan någonting de senaste dygnen så förstärktes smärtan vid varje värk.

 Vid den här tiden hade jag så fruktansvärt ont att jag inte längre kunde ligga ner när värkarna kom, det hjälpte inte att bara andas sig igenom dem, jag stod upp och hängde över soffkanten allt medans älsklingen masserade mitt ryggslut. Men nu när nästa värk kom kändes det som att det tryckte på ordentligt baktill och vad jag trodde var en krystvärk. Då blev jag nervös och sa att
-Nu åker vi upp för det känns som om jag vill krysta.
Helt ovetande om hur en riktig krystvärk kändes. Det fick jag sannerligen känna på sen...:)

 01:05
Väl uppe på Förlossningen vankade jag mig gråtandes av smärta fram till barnmorskan som mötte upp oss. Vi visades in på ett rum där de satte en ctg-kurva för att mäta barnets hjärtljud samt mina sammandragningar. 145slag/minut visade barnet och ctg-kurvan var normal. modermunnen var öppen, cervix utplånad. Vi hade en fantastisk barnmorska som var väldigt försiktigt mot mig och hon poängterade även att hon väldigt noggrannt läst igenom min förlossningsplan och att hon skulle vara väldigt försiktig med mig. Hon undersökte mig för att se hur pass öppen jag var. Och till vår stora besvikelse så hade jag bara öppnat mig en centimeter.
Suck! alla dessa värkar i ett helt dygn och inte mer hade hänt. Hon sa att jag kunde få övernatta där och få morfin och en sömntablett så att jag kunde få sova lite och hämta kraft. Men jag ville hellre åka hem med älsklingen och försöka sova hemma. Så jag fick ta två citodon tillsammans med en sömntablett  Flunitrazepam hemma. Klockan var då 01:20

Men det blev bakslag. Jag som trodde att jag skulle få sova fick istället en värk som aldrig klingade av. Tillslut hade jag så ont att jag stod upp och gungade och hela kroppen bara skakade av smärta.
Katten min, han blev helt nervös och började hoppa upp på mig och bita mig. Han undrade vad det var som hände. Stackarn.
Älsklingen blev arg på mig och sa att
- det är ju typist att du ska envisas med att åka hem när du har så ont. Nu åker vi upp igen.
Men jag hade sååå ont att jag var osäker på om jag ens skulle kunna ta mig ner till bilen igen. Efter mycket pöl så var vi än en gång på väg upp till förlossningen. 02:10
Nu grät jag av smärta oavbrutet, samtidigt som jag skakade av smärtan som värken gav mig. Vi fick ett rum och en ny ctg-kurva sattes. Men jag hade fortfarande inte öppnat mig mer än 1 centimeter. Givetvis så var det personalbyte när vi kom men den underbara barnmorskan som vi fick tidigare sa att hon gett över ärendet till en alldeles speciell barnmorska. Karin hette hon. En underbart empatisk människa och jag kände genast mig lugnare. Jag tror att hon hör till aurorabarnmorskorna.  
Hon gav mig en morfinspruta (10mg/ml) i skinkan och Bricanyl injektion (05mg/ml för att dämpa värkarbetet något så att jag skulle kunna sova lite. Då detta inte hjälpte så satte Karin (BM) 6st sterila vattenkvaddlar s.c i troskantslinjen. De hjälpte faktist och gjorde inte alls så ont att ta. Nu för tiden sätter de dem djupare och blir på så vis inte lika smärtsamma. Jag rekommenderar kvaddlarna!!
När jag sedan mitt i natten gick på toalettan så kom det en liten blödning vilket troligtvis var en sk teckenblödning. Jag fick äntligen sova i några timmar om än inte många. Men under den korta tiden fram till 07:30 hade jag öppnat upp mig 3-4 cm, huvudet var 2cm ovanför spinae. det sätts in en ny ctg-kurva som hela tiden varnade att barnets hjärtljud gick ner. Säkert en 6-7 ggr kommer de in och tittade undrande på apparaten.
Bm säger att eftersom du redan öppnats såpass mycket på så kort tid så tycker jag att vi sticker hål på hinnan och sätter igång förlossningen. Jag ringde dit älsklingen som kom på en gång. Klockan är nu 07:55.

Vi förflyttar oss in till förlossningssalen och där sätts en nål i handen på mig och jag får amniotomi och symtocinondropp i värkförstärkande syfte. Bm tar hål på hinnan och jag känner hur vattnet rinner ut. Värkarna kom allt tätare och intensivare och vid varje värk tog jag djupa andetag av lustgasen. Det sattes en elektrod på barnets huvud så att vi kunde ha kontroll på baranet hjärtljud. Älsklingen satt vid min högra sida och baddade min panna med kalla handdukar. Han hjälpte mig med att serva med dricka; energidricka, lingondricka och nyponsoppa. Allt för att jag skulle orka. Jag hann inte ens dricka upp allt innan det vart över :)
Han hjälpte mig även med att komma ihåg att andas och höll mig i handen när det gjorde som ondast. Allt som jag skrivit och önskat mig pi förlossningsplanen blev sågott som uppfyllt. Jag önskade ett rum utan lysrörsljus, jag önskade mig musik och väl där inne så ville jag lyssna på radion, så den var på under hela förlossningen. Men fråga mig inte vad de sa eller vad som spelades för jag har inte en susning. ha,ha
Jag låg till en början under öppningsskedet på högersida. Bm masserade hela tiden min slutrygg med cirkulerande rörelser. Pratade lugnt och berättade sakligt om hur allt låg till. Jag hade noll koll på vad tiden var och hur långt tid jag legat där, jag gick helt in i mig själv och på min uppgift.
Enligt min kära sambo var jag vid det här laget helt väck..ha,ha konstigt! Lustgas kallas det.
Jag tyckte att bm nynnade en melodi i mitt öra så jag frågade lite sluddrigt.
-sjöng du i mitt öta Karin? och så nynnade jag melodin som jag tyckte hon sjungt.
Men det hade hon tydligen inte gjort. Men däremot så gick hon omkring i rummet och småsjöng lite då och då.

Värkarna ändrade karaktär och jag sa att det känns som att jag vill krysta.
-Jamen då ska du göra det sa bm, och det vände mig på rygg och satte upp förlossningsben på sängen med handtag som jag kunde hålla i och hjälpa till under utpressningsskedet.
Det gick tydligen väldigt fort alltihop för helt plötsligt så sa Bm till undersköterskan att hon skulle hämta in barnmorskan Maud som skulle sätta västerviken på mig.
-Jag har valt den allra bästa att göra det på dig, sa hon lugnande. När hon kom in och satte bedövningen på mig svamlade jag rejält och sa att jag kände igen henne och dessutom kostade jag på mig att försöka vara lustig där mitt i krystvärkarna. De frågade om bedövningen hjälpte och jag svarade att:
-jag vet inte det..men vad är väl föda barn jämfört med att vara riktigt förkyld? Ha,ha så jäkla sjukt att börja svamla reklamslogans mitt under förlossningen. Så typist mig att försöka skämta bort det jobbiga.
Bm frågade om jag ville ha fler kvaddlar och jag tackade ja. Bm tappade ut urinet som fanns kvar.
Krystvärkarna blev allt längre och starkare och jag skrek först ut när de kom..rätt in i lustgasmasken. Tur det annars hade jag väl väckt hela lasarettet. ha,ha
Men sedan koncentrerade jag istället på att tyst krysta så hårt som möjligt. Min barnmorska Karin visade vart någonstans det skulle kännas när jag krystade och jag tog i för kung och fosterland. Min enda tanke var att jag visualiserade hur huvudet föddes fram. Det gjorde så ont och jag tänkte att nej, jag kommer krysta ut varenda organ i kroppen eller så får de klippa upp mig. Bara bebisen kommer ut. Älsklingen fick ta komandot över lustgasen och han läste av mig perfekt.
Plötsligt säger bm till min sambo att titta här, nu ser man huvudet. Bebisen har mycket hår.
Sen krystade jag, och krystade och bm hällde olivolja på barnets huvud och runt öppningen. Sen när nästa krystvärk kom tog jag i allt jag kunde och Maud den andra barnmorskan hjälpte till med yttre press under de sista krystarna. Alltså hon tryckte på min mage för att barnet inte skulle åka tillbaka in. Och då kom hon ut. Äntligen! kl: 11:31 förlossningen tog 3,5 timme. De lade upp henne på mitt bröst. Jag kunde knappt tro det var sant. Jag öppnade mina ögon som jag hållt så gott som helt stängda i 3,5 timme och bara tittade på det lilla miraklet som låg där på mig.
-Men vad blev det då? frågade jag.
- Det vet vi inte ännu, svarade de och lyfte på henne och sa EN FLICKA!
- Va?! en flicka åh, så fin jag tittade på älsklingen och den här stunden förändrade något hos oss båda. Den här stunden kommer vi för alltid bära med oss i våra hjärtan. Älsklingen klippte navelsträngen och jag krystade ut moderkakan. Bm höll upp den för oss och visade att den såg hel och fin ut. Jag förlorade 300ml blod vilket i sig int eär så mycket. Jag sprack lite grann (en liten bristning i perineum samt på labia bil)jag sydde 3 stygn inuti och fyra stycken utanpå. Det kändes inte alls. Barnmorskan Karin sa att
-du ska tacka gud för att du fått en sådan kropp som du har.
Jag antar att jag annars hade spruckigt betydligt mer , med tanke på hur fort allt gick.
Efter att vi fått legat där och bara insupit allt så vägde och mätte de henne.
Sen fick vi den berömda fikan efteråt. Det var gott.

Sen var det dags för mig att duscha och kissa. Vilket är väldigt viktigt att man gör efter en förlossning. När allt var klart och vi fått våra nummerarmband 313 så kom det en kvinna från BB och hämtade oss i en rullstol fördes vi sedan vidare till vårt rum på BB. Även här fick jag min önskan om ett eget rum uppfylld.

3120gr och 50 cm lång och en kopia av sin far :)
Lilla Alva har kommit till oss och jag älskar henne av hela mitt hjärta.


Vi stannade på BB till den 15 februari. Det kändes skönt att vi fick vara där såpass länge. De tog alla prover samt kollade upp Alva lite extra då jag behandlats för GBS. Vi hann kolla hennes hörsel, vilket fungerade prima. Efter två dygn hade Alva gått ner till 2955gr vilket inte var så mycket nedgång. Tredje dagen ökade hennes vikt igen och det beror väl på att mjölken kommit igång. Jag har så mycket mjölk att när jag ammar lillan med det ena bröstet så rinner det från det andra samtidigt, Jag har vid ett flertal gånger fått pumpa ur lite mjölk för att det inte ska rinna till så mycket på en gång.

Alvas kläder i st 50 är tom för stora. Ja det finns några av de minsta kläderna som passar men se här t ex på fleecedressen hon hade på sig när vi skulle åka hem. Den är i st 56. Hon fullkomligt badar i den.


Och så här inbäddad låg hon när vi var på väg till hennes första bilfärd. Det var iskallt ute den dagen men vackert. Kolla in vårt lilla troll. ha,ha hon syns knappt inte. Vi har inte för vana att packa in henne i för varma kläder. Man ska ju klä bebisarna utefter hur man klär sig själv. Men på det här kortet så kan man tro att hon svettes ihjäl där under. Men så är inte falletalltså. Bara så ni vet. ;)


Idag var vår BM från BVC hemma hos oss och vi vägde henne och nu så har hon ökat till 3315gr, vilket är jätte positivt. Hon har dock magknip ofta så de senaste dygnen har det inte blivit så mycket sömn för oss. Vi ger henne nu Minifom innan varje ammning. Minifom gör att gasbubblorna minskar. Det har hjälpt lite grann men Alva har ett enormt sugbehov och jag tycker inte att jag gör annat än sitter och ammar det lilla miraklet. Vad gör man inte?
Jag känner mig som en levande zombie och dag tre hamnade jag i det berömda babybluestillståndet. Ett tillstånd då man bara gråter. Det är fullt normalt. Fast att jag är jättelycklig så gråter jag. Det är för alla hormonerna spelar en ett spratt och sen så har vi ju gått igenom så mycket för att komma dit vi är idag. Det blir överväldigande på nåt sätt. Sen är det otroligt frustrerande när hon blir så ledsen och man inte kan göra nåt för att hjälpa henne. Förutom magknipen emellanåt så är hon hur snäll och go som helst. Nu gäller det för mig bara att få lite sömn så att jag orkar.
Att det tar på en på alla möjliga sätt när man ammar har jag märkt även på vågen. Direkt efter förlossningen gick jag ner 5 kg och bara 10 dagar senare hade jag gått ner tio kg. Det är ju himla skönt, nu har jag bara 3 kg kvar att gå ner av mina gravid kilon och det är ju ingenting. :)

Tänk nu är jag äntligen mamma och älsklingen min han är pappa. På riktigt!!
UNDERBART!!