Tidigare liv. Den här gången fortsatte vi att utforska våra tidigare liv. Vi valde att gå ner till ett utav alla våra "viloliv" alltså ett liv där vi bara mått bra. Inte ett liv där vi ska utvecklas själsligt alltså - som det här jag lever idag. Där jag ständigt möts av prövningar. 
Den här gången gjorde vi vår resa genom att lyfta mot högre demensioner, för att sedan återvända till en plats där vi varit förut. Där mötte vi personer som vi även mött i detta liv. Till en början var det jättesvårt att fokusera för min foglossning påminde mig hela tiden om vart jag befann mig. Men så emellanåt så kändes det som att jag plötsligt bara försvann iväg, en skön känsla, men så fort tanken började komma så fick jag åter gå tillbaka och göra om hela proceduren igen för att höja upp mina energier. Det är frusterande att det inte går lika lätt som jag vill att det ska göra. Jag önskar att jag bara kan försvinna iväg och helt och fullt gå in i det gamla livet och verkligen uppleva det. En dag så gör jag kanske det. Men jag har defenitivt mycket lättare att visualisera mig in när det kommer till Psykometri. Där känns det naturligt på nåt vis. Där är det svåraste att våga lita på det som kommer till mig. Men inom psykometrin, där känns allt så tydligt, lukterna, känseln och även synen är klarare. När man ska gå tillbaka till gamla liv så använder man sig ju av ett annat energifält. En övningsak.
Men till slut så lyckades jag åtminstonde känna något. Vissa andra på utbildningen fick till sig jättemycket och såg allt klart framför sig. Kul för dem. Vi är alla så olika i gruppen och ändå så lika. Har hamnat i en underbar grupp - verkligen. Jag kommer aldrig sluta. :)

Jag vet inte riktigt vart jag hamnade men jag tror att det var i Sverige väldigt högt upp. I Fjällnatur. Jag var en kvinna i 20 - 30års åldern, jag hade långt hår, kändes som att det var rödlätt., normalbyggd, ganska lång iförd mockasinliknande skor av ljusbrunt skinn/mocka. Mjuka skor med hårdare sula.
Jag bar en lång kjol, ganska vid och gjord i ett lite hårdare tyg, i livet hängde det något liknande hängskärp och på överdelen är jag inte säker på vad jag hade på mig. Kan ha varit en väst och halvärmslång luftig skjorta. Jag hade nåt slags smycke vid bröstet,ett runt.
Jag befann mig i ett landskap fyllt av rundade låga stenar, gräs, ja ungefär som på fjällen. Typ med ljung och andra lågväxande växter. Luften var frisk. jag vandrade "hemåt" och kom slutligen fram till ett litet hus, ganska gammalt trähus, (stock). Är osäker på färgen men ytterdörren var rustik av trä och den var faluröd. Jag pötte upp dörren och möttes av en man som jag kände att jag hyste väldigt starka känslor för. Han var stor och muskulös, tror han hade lite skägg men är inte helt säker. Mörkblond tror jag. Vi kramades och jag kände stor lycka av att vara i hans armar. Det var en sådan kärlek där man känner att man hör hemma och aldrig vill lämna. Vi hade nog en hund men kunde inte urskilja vilken sort utan den bara dök upp i perferin. När jag tittade runt i huset så såg jag en stor vedspis centralt i rummet. Helt plötsligt sitter jag där framför spisen och badar ett litet barn i en plåtliknande balja. Jag antar att det var vårt barn. Sen var det dags att gå till ett ställe där vi älskade att bara vara. Jag lämnade motvilligt hemmet och kom till en plats på en höjd där utsikten var en kurvig rinnande flod/å som rann mellan några berg. Som i en dal nästan. Jättefint. Men så helt plötsligt var jag tillbaka i huset igen och i mannens armar och jag kände mig så älskad och mådde så bra. Det är ju så här det ska kännas tänkte jag. Total kärlek över att bara få vara tillsammans.
Ingenting annat spelade någon roll, det var vår starka kärlek som var det primära i det här livet. Jag ville inte lämna honom men kysste honom till slut farväl och gick ut genom dörren med ett leende. Sedan började resan hemåt igen. Först upp till unirversum där jag såg Jorden som en litet boll för att sedan dras nedåt igen till den platsen där vi satt.

Jag undrar vilka de här personerna var, jag kände inte igen dem. Min kursledare säger att bebisen som jag badade, kan vara den bebis som jag nu har i magen. Spännande.
Ganska svårt att få klara bilder, jag känner mer in vart och hur miljön, människorna visar sig för mig. Jag hoppas att jag en dag lyckas se helt klara bilder. Som i en kortfilm. Så ser nämnligen vår kursledare det framför sig när hon går tillbaka in i före detta liv. Men så har hon ju 40års erfarenhet. :) Där ligger jag i lä, men en dag är jag där. Är glad över att jag kan se något iallafall och att de sakerna jag fått till mig stämmer.