Visst känns det jobbigt att behöva erkänna för sig själv att man inte mår bra. För innerst inne borde man ju vara huuur lycklig som helst hela tiden. Men verkligheten kommer ifatt en och jag tror att det är rätt vanligt bland oss ivfare att vi inte riktigt kan eller vågar njuta av vår graviditet. Så många extra krav som man sätter på sig själv för att man ska bli den perfekta mamman som verkligen förtjänar det här kommande barnet.
Man har ju redan hunnit utstaka hur man vill/önskar att livet ska bli, den dagen man äntligen blir mamma. Hela livet har jag gått och längtat efter den här tiden, att få vara gravid, att få bli förälder.

Sådan sorg kände jag under en lång lång period, när hoppet nästan övergett mig och jag i mina mörkaste tankar verkligen inte kunde tänka mig ett liv utan barn. Det var lika bra att ta livet av sig. Ja så tänkte jag ibland. Bitterheten tog övertaget och jag kunde knappt inte längre se meningen med mitt liv. Vad fyllde jag för funktion? igentligen. Var det att enbart glädjas åt andras lyckliga framgångar inom kärlek och familjelivet och var det att endast få passa andras ungar, köpa och göra presenter åt andras barn. Jag ville ju själv få vara med om allt det där. Jag intalade mig själv om att det inte fanns några genuint lyckliga par. Gick mitt liv ut på att stötta och bara hjälpa alla andra runt omkring mig, så att deras liv inte skulle falla isär. Var det meningen med mitt liv? att jag skulle fungera som en extra stöttepelare när livet gick hårt åt till andra alla.
Varför fanns ingen där för mig, på liknande sätt. Kanske för att jag aldrig tillät någon att komma mig så nära inpå livet. Eller var jag dömd att leva ensam? Jag har alltid varit tacksam för det jag haft, men saknaden av det som aldrig fyllde min själ..den saknaden blev ibland övermäktig.



Att befinna sig så långt nere i avgrunden att man inte längre ser något ljus...det är inte lätt att ta sig upp igen då.
Saken är den att man inte vill upp igen. Upp till vad?!
Till slut är det enklare att befinna sig i ett oändligt mörker än att lyckas ta sig upp ur hålet för att sedan riskera att falla ner igen. Det gör så ont att falla. Så jävla ont.

I mitt liv har jag gått igenom mycket och psykologen säger att jag är ett sk maskrosbarn. För er som läst om maskros barn så har man då en oförklarlig överlevnadskraft inom sig som gör att man reser sig gång på gång, trots det inträffande. Det fenomenet jämför jag med talesättet: "det som inte dödar ,härdar"...
Så tänker jag och jag försöker alltid tänka att allt sker av en mening.
För att överhuvudtaget ibland överleva mina egen mörka demoner. Jag skämtar bort min smärta, jag stänger in mig själv och låter ingen passera dörren in till min bubbla. Många skulle nog påstå att jag är en stark person. Men inom mig känner jag mig inte stark, utan ensam och svag. Liten. Ibland skulle jag bara vilja somna in och aldrig mer vakna. Det tröstar inte mig att andra har det värre. Vad är det för en klen tröst att ge till någon? När allt jag behöver är en tröstande famn som bara håller om mig och kanske kanske får mig att känna tilltro till livet igen. Övergiven, ensam och en obeskrivlig tomhet de känslorna har fyllt mig under hela mitt liv. Det spelar ingen roll att jag är omgiven av fantastiska vänner som jag älskar över allt annat, inte heller att jag har min trasiga familj bakom mig. För det är endast ett fåtal av dem som jag verkligen känner en riktigt gemenskap med. Min familj har alltid varit splittrad. Man har fått ta hand om sig själv, för det är ingen annan som gjort det åt en. Sånt ger en ett hårt skal. Det skalet vill jag inte ha, jag vill kunna känna mig älskad på riktigt. Jag hör att människor säger det till mig men jag känner det inte. Inte så som jag önskar att jag kunde göra. För då skulle den här eviga tomheten och saknaden försvinna. Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag lyckas ge mitt barn känslan av att h*n aldrig är ensam, att jag alltid kommer finnas där, att h*n alltid är älskad för den h*n är. 

 Idag är ingen sådan mörk dag. Men jag påminns om den tiden och den skrämmer skiten ur mig. Jag tänker inte tillåta mig själv att falla så djupt ner i en depression igen. Vissa dagar är jag bara så rädd att jag inte kommer räcka till. Så som jag önskar. Jag vill inte att den här känslan av oduglighet och tomhet ska föras vidare. Det får stanna här och nu. Vad mer kan jag göra än att älska mitt barn? Jag vill göra allt i mitt makt för att h*n ska få en så trygg och kärleksfull uppväxt. Jag önskar att mina själsliga ärr läks och att jag kan låta kärleken vara centrat i vårt liv.

Du fick mitt frusna hjärta att åter brinna av kärlek.
Tack!
 

 Sen jag träffade min älskling har mitt liv åter funnit hoppet. Han gav mig "livet" tillbaka, han hjälper mig att hålla borta mörkret, han får mig att vilja leva livet. Han fick mig att inse att sann kärlek faktist existerar. Hans kärlek läker en del inom mig som jag för länge sedan gett upp hoppet om att kunna laga. Han älskar mig för den jag är. Jag älskar honom av hela mitt hjärta och jag vill att det ska vara den kärleken som genomsyrar vårt liv tillsammans med vårt kommande barn.

Det är inte bara att skaffa barn, när man hunnit bli 34år innan det äntligen sker så hinner man lugna ner sig, få perspektiv till livet, inse vad det har för betydelse hur man är som förälder och det sätter krav på en. Kanske kanske sker det per automatik - föräldrarskapet eller så gör det inte det. Den perfekte föräldern finns inte och det är inte det jag eftersträvar. Men kraven inom mig är stora. Kraven på att lyckas förmedla kärleken och det vackra i livet och ge barnet hopp om en ljus framtid. Att barnet ska växa upp med ett starkt självförtroende och en stark självkänsla det är A & O för mig. Jag skulle önska att jag ibland bara kunde luta mig tillbaka och bara vara...men lika fort kommer känslorna tillbaka.
Hur ska jag lyckas förmedla något som jag inte alltid själv känner inom mig? Jag jobbar på det - dagligen. Men det är inget man kan skynda fram. Tomhetskänslan och ensamhetskänslan kanske alltid kommer finnas där. Även om jag idag har otroligt mycket att fylla den med.
Jag ska meditera mer och ge mig ut i naturen mer. Det läker min själ. Får mig att landa i mig själv igen. Jag vet att jag har det inom mig men när det blir för mycket turbulens runt omkring mig tappar jag fotfästet ibland och det är väl det som skett nu. Men jag är på väg...jag ger inte upp. Den lyckligaste tiden är nu och framför mig och jag älskar det. Jag känner stor tillförsikt och tacksamhet för det liv jag idag lever.
Mitt liv börjar nu! Nu har mitt liv fått en mening. Äntligen! Tänk vad kärleken kan göra!