Jag har fått tillbaka magkatarren lagom till semesterns slut. Suck! Jag försöker göra allt för att inte tänka på BARN. Men allt handlar om barn. Hela tiden mal tankarna om hur IVF-behandlingen kommer gå till, hur kommer jag reagera. Hur är sprutorna (för mig som är spruträdd). Fast jag skulle göra vad som helst för att lyckas bli gravid med mannen jag älskar. Men jag kan inte rå för att jag slukar i mig all information som går att finna angående barnlöshet. Det är filmer om hur sprutorna man tar inför en IVF-behandling ser ut till adoption. Jag kan verkligen inte tänka mig ett liv utan barn.
Så deprimerande. Visst jag har mina syskons barn, mitt älskade gudbarn och alla mina vänners barn men det är inte det samma som ens eget.  Min systerdotter fick en liten kille för lite över en vecka sedan och det känns konstigt att de yngre hinner ikapp. Om du förstår vad jag menar. Jag känner mig nästan för gammal för att skaffa barn nu när jag är trettiotre. Fast jag vet att jag inte är det. Men jag trodde ju att jag skulle hinna få barn innan de som är yngre än mig i familjen. Men icke! Jag försöker tänka positivt och hitta lugnet inombords. Det är faktist först nu som jag riktigt är redo för att bilda familj. Fast jobb, stabilt och kärleksfullt förhållande, trygg i mig själv och mycket lugnare som person. Jag är redo för att bli mamma helt enkelt. Rent kroppsligt så är allt bra på både mig och min sambo men ändå vill det sig inte. Varje månad när mensen envist kommer - ja,då sitter jag där besviken och jätteledsen. Jag längtar så!

Jag försöker få ut all frustration och längtan i mina målningar. Det kommer väl bli en hel del tavlor, antar jag :). Jag ska ha utställning igen i februari 2009, kanske ställer ut något av det då.