Usch!
Känner mig nedstämd, när jag läser om alla som misslyckats med sina IVF-behandlingar. Verkar inte vara många som lyckas första gången. Suck, tänk om det blir så för oss också?! Jag orkar inte vänta mer. Jag har längtat efter den här dagen sedan jag var 19år. Då inhandlade jag mina första snickarbyxor i st 52. Tragiskt när jag tänker på det. Jag har fortfarande kvar dem och de är ursöta, frågan är väl den om jag kommer få användning av dem?
Jag vill tänka positivt men idag är en total svacka. Jag väntar och väntar på ett datum för att påbörja IVF-behandlingen. Men varje dag rusar jag ner till brevlådan och tittar och varje dag likadant. INGET BREV DÄR!!
Den här väntan tar död på mig!


Hur kan man längta efter nåt så här mycket?
Nåt som jag aldrig haft. Jag har inte kunnat hälsa på min väninna som precis fått en liten till, för att det gör så himla ont. Men jag ska ta tag i mig själv och hälsa på henne i helgen. Jag är ju lycklig för hennes skull och ska inte låta min egen väntan och förhoppning stå i vägen för våran vänskap. Hon vet dessutom precis vad jag går igenom då hon var i min situation med sitt första barn. Så är det någon som förstår mig så är det hon.
Men att se de här små bebisarna överallt, jag..det gör sååå ont i mig...
vet inte riktigt hur jag ska göra för att det inte ska kännas så mycket. Försöker stålsätta mig när jag träffar någon bekant som stolt visar upp sitt nytillskott..försöker att inte känna något. Bara vara glad för deras skull.
Men jag är inte gjord av stål och jag kan inte mota bort känslorna som kommer över mig.
 En sorg som jag inte kan beskriva.
 En sorg och en oro större än mycket jag varit med om.

JAG VILL BLI MAMMA!!
snälla gud om du finns hjälp oss!