Känner ständigt av den ökande molande värken (liknande mensvärk) antar att kroppen gör sig redo för förlossningen nu. Ett ökat tryck nertill och värken av foglossningen har ändrat karaktär lite. Nu känns det mer som knivhugg framtill och bak i bäckenet. Värken runt höger revben har även den tilltagit och spridit sig framåt, det kanske kan bero på snedbelastningen som blir nu när man vankar sig fram. De senaste dagarna har jag ändå kunnat röra mig stundtals ganska bra. Tröttheten i slutryggen och fötterna kommer efter ett tag men skönt att ändå kunnat vara uppe på benen lite grann. Ischiasvärken har faktist hållit sig borta nu i några dagar - helt otroligt skönt!

Idag ska här städas och jag ska försöka dammtorka lite grann och kanske skura skafferiet. Älsklingen får ta det stora lasset nu för tiden. Jag orkar helt enkelt inte.
Nu är det inte långt kvar och det känns i hela mig. Jag är sååå trött men kan ändå inte sova ut riktigt. Vaknar ju tusen gånger per natt och måste gå upp och kissa. Läste att man ska börja ladda upp sitt kolhydratsförråd. Så nu blir det mycket pasta och potatis. Det känns ungefär som att ladda inför ett lopp. ha,ha
Men det är väl som de säger: att föda barn är som att springa ett maratonlopp rent energimässigt.
Så halvtomma batterier funkar ju inte.
Bäst att fylla på ordentligt.

Varje gång det kommer en smärtsam sammandragning hör jag barnmorskans ord i bakhuvudet:
"För varje sammandragning/värk så kommer du närmare ditt barn. "
Försöker tänka så, för det blir så mycket lättare att hantera då och fokuset ligger på målbilden istället för på smärtan.
Jag känner mig stark och samtidigt lite svag. Herregud! vilket uppgift jag har framför mig...Så många olika känslor och tankar som yr omkring just nu. Jag skriver ganska mycket, många brev till bebisen och igår kväll fick jag tummen ur och satt och målade lite grann igen. Det har varit stiltje på det planet nu - alldeles för länge.