- Är det en liten fotbollsspelare du har där inne? frågar barnmorskan mig leende.
- Ja, jag tror det.
- Vad tror du att det blir? har du någon föraning? frågar hon mig.
- Jag tror det blir en kille svarar jag.
- Mm, jag ska hålla utkik i tidningen sedan för att se om mina aningar stämde, skrattar hon.

137slag/minut
Bebben sparkade så att hela magen rörde på sig när Bm skulle till att mäta magkurvan. Hon fick inte måtten att stämma så hon kallade in en annan Bm som kände på magen och då stämde det. En riktigt mönsterbebis du har sa de sedan. Ligger precis rätt i kurvan. Klart, det är ju ett IVF-barn tänkte jag då och log för mig själv.
Vågen visar att jag sedan inskrivningen gått upp 6kg totalt, vilket är alldeles normalt. Mitt blodtryck har återgått till 120/70 igen så det är ju jättebra.
Jag lämnade in ett nytt urinprov och det visade ingenting men hon ska ändå skicka in det för odling. För att vara på den säkra sidan.
Vi gick igenom alla papper som jag ska ha med mig till förlossningen. Jag fick även veta att jag troligtvis inte kan få Epiduralbedövningen eftersom det finns en risk för infektion i ryggen då jag har inopererat stålskenor i ryggen. Men Bm vet säkert när läkaren kollat på mina röntgenplåtar. Men jag ställer in mig på att jag inte kan välja Epidural som bedövningsalternativ. Ska läsa in mig lite mer på de andra alternativen så jag vet vad som finns. Vem vet ,kanske räcker det med lustgas.
Bm frågade mig lite angående min depression om jag ville komma och prata med deras psykolog. Lite svårt att säga själv, jag är ju lägre än jag varit de sista månaderna men ändå känns det som att jag blivit lite piggare och att mina hormoner kanske är den bakomliggande faktoren till att jag är extra gråtmild nu förtiden. Visst har jag mörka tankar emellanåt, men inte av samma slag som jag brukar när jag hamnar i djup depression. Inga självmordstankar utan mer en rädsla för att något ska hända med barnet. Jag slutar aldrig att oroa mig uppenbarligen. Vi bestämde att jag ska prata med en psykolog åtminstonde en gång innan förlossningen angående min depression eller risk för att hamna i en igen och om våldtäktens påverkan över förlossningen.

Vi tog upp min rädsla inför förlossningen och jag sa att jag inte vet vad jag är så rädd för. Jag tror inte det är för smärtan utan mer att jag inte har någon kontroll och där kommer ju våldtäktens påverkan in. (alltså våldtäkten som skedde för 3år sedan) Det kan ju vara bra för dem på förlossningen att veta om detta så att de tar lite extra hänsyn till min situation ansåg BM och jag håller med. Det vore nog skönt. Jag har ju möjligheten att prata med Auroragruppen men vi väntar och ser om det hjälper att prata med psykologen en gång först. För hoppningsvis så räcker det.

Jag fick en extra läkartid om två veckor för att kontrollera så att jag inte börjat öppna mig. Det är förvärkar jag får emellanåt och det var tydligen inte bra att få så här tidigt. Så jag kommer få gå på extra kontroller nu så att vi kan stoppa upp det isådana fall. Att jag får sammandragningar är ingen fara det är normalt. Så nu får jag ta det ännu lugnare.

Bm frågade om jag var helt sjukskriven nu och jag svarade att nej, jag har valt att arbeta 25%. Annars får jag psykbryt hemma av att inte göra någonting. Jag berättade att jag fått kryckor pågrund av min foglossning och hon tyckte jag var tuff som kämpade på så som jag gör. Efter läkarbesöket den 9/12 ska jag tillsammans med läkaren avgöra om jag ska bli helt sjukskriven. Jag kommer lyssna på deras ord inte vara helt uti i det blå och bara köra på som vanligt. Jag vet att de redan nu anser att jag borde söka havandeskapspenning och jag får väl ta mig ner till försäkringskassan och be dem hjälpa mig. Jag skulle aldrig någonsin riskera mitt barns liv där inne i magen. Det är det viktigaste i mitt liv nu att h*n mår bra.

Inatt drömde jag att bebisen sparkade och rörde sig såpass mycket att jag såg rörelserna tydligt utanför magen. Jag ser bebisens hand trycka sig ut och kramar om mitt ena finger. Vilken lyckokänsla det gav. Sedan så trycktes hela huvudet ut ur magen och en kvinna drog ut barnet för att jag skulle ta fram min mobilkamera och ta ett foto och skicka det till min älskling. Ha,ha så skumt. Sedan så drömde jag att jag höll bebisen som var en liten kille med mörkt tjockt hår och mörka markerande ögonbryn i min famn. Samma bebiskille som jag drömde om härom veckan. Jag undrar om det kommer att stämma in.
Efter ett tag så drömde jag att jag fick ännu ett barn med ljust lite tunnare hår och ljusgråa ögon som tittade upp mot mig. Man blir ju lite konfundersam över det här drömmeriet för enligt drömmen så kom den mörkhåriga bebisen för tidigt och med tanke på mina förvärkar och min mamma som fått för sig att bebisen kommer att komma den 15 januari istället för som beräknat den 10 februari blir jag ju lite orolig. Jag har ju fått sanndrömmar förut men då av de lite mer obehagligare slaget. Jag hoppas ,hoppas att dessa drömmar om en för tidig förlossning inte återkommer.
Att jag drömde om det inatt kan kanske bero på att jag var hemma hos Malin igår och vi fick en hel drös med kläder av henne i små storlekar. Hon visade även de pyttesmå kläderna i storlek 40 som hennes son hade när han föddes. Det var om honom jag hade den värsta sanndrömmen jag hittills haft i mitt liv. Usch! Det känns verkligen specielltt att hon låter oss få låna kläder som han skulle haft. Tanken slog mig att det kanske var lillkillens energier som finns kvar i kläderna som gör att jag drömmer dessa drömmar nu. Har skrivit till min mediala handledare för råd om hur jag ska till väga med alla dessa tankar, drömmar ,känslor som kommer till mig nu. Kanske inbillar jag mig bara...eller inte. Att händelser sätter sina spår i saker och ting är ju inget nytt och inget främmande. Jag har ju själv lärt mig att känna in föremål och få till mig information om ägaren till "saken". Det kallas för psykometri.

Livet är bra orättvist ibland. Vilken sorg att förlora sitt barn, jag vet inte hur jag skulle överleva det om det hände mig. Troligtvis så skulle jag inte det.