Idag bar resan av till något av våra tidigare liv, vi valde ett liv som känts positivt. Vi startade med att gå in i djup meditation, sen började resan in genom dörren nerför trappan ut i en lång korridor av dörrar och så slutligen stod jag där framför den dörr som kändes rätt. Kunde inte se dörren ordentligt men kände den var där framför mig, jag lade händerna på den, försökte förnimma ett årtal men såg inget..1400-talet tänkte jag men vet inte hundra om den tanken hörde hit eller varifrån den kom, sen hörde jag Veron..Vilket kan ha varit Verona. Jag steg över tröskeln och in i det livet. Jag var barfota och det var varmt grus under och småstenar lite rundade. Jag tittade ner på mina händer och såg då två stora manshänder med lite hår på. ha,ha jaha jag var alltså en man, jag kände mig rätt så gammal och gick med en käpp. När jag kände på mitt ansikte så kändes jag orakad. Tänk att få uppleva det..i det här livet dessutom :).....ha,ha. Jag hade brun-gråa byxor av hårt material kanske ull eller liknande. Jag försökte se mig om vart jag var men fick inga tydliga bilder. Först kändes det som att jag gick igenom en stad av nåt slag. För att senare befinna mig mer ute på landet brevid en sjö,å ,hav av nåt slag. Mitt hus var vitt, murbruk tror jag med svarta bräder kors och tvärs. Ett ganska gemytligt hus. Ganska mycket grönska runt omkring, rikligt med växtligheter alltså. Typist mig.Jag kände mig rätt så ensam där och jag tror att jag levde där ensam. Plötsligt ser jag ett hästansikte svepa förbi. Jag kände mig enkel, men lycklig. Jag gick till vattnet (hav el nåt) satte mig där och njöt. Sen var det dags att gå till baka till det här livet. Jag fann dörren tillbaka och gick igenom den, stängde dörren och gick igenom korridoren upp för trapporna och ut genom den slutliga dörren. Sen var jag tillbaka. Hade önskat att jag kunde sett mer klart som vissa av de andra på kursen. Men kanske ville jag för mycket den här gången.

Våran kursledare Kicki sa att det kanske var Verona jag hörde så nu när jag kom hem så slog jag upp det på nätet och ja kanske var det Verona. Det rinner dessutom en flod igenom som heter Adigefloden.
 Kanske var det vattendraget jag hade sett. Tänk om man befann sig där Romeo och Julias kärleksaga utspelades? Spännande tanke.
Dessutom om man läser om klädsel i verona på 1400talet så stämmer det faktist in på mina byxor.


Kicki kände på mina Boika stenar och laddade upp dem. Sen kände hon in vad dessa stenar hjälpte mig med och det var att släppa mina tårar som jag inte släpper. Att släppa taget om det jobbiga som varit. Hon sa att jag är en människa med mycket hög empati och att jag lätt kan gråta med dem åt deras olycka istället för att gråta över min egen. Hon sa även att jag troligtvis är gråtmild vid filmer, berättelser och böcker - EH ja..mycket och mer och mer dessutom. Hon sa att jag är på rätt väg och att jag inte komma hamna i någon depression. Mitt nya tänk är helt rätt och jag är på rätt spår. Angående barnafödandet - de kommer när jag är mogen för det. Först ska jag ta itu med mig själv, sen kommer de. Jag vet vad hon menar.