Då jag nu är så överstressad så tog jag ju ut några extra semesterdagar för att lugna ner mig på. Jag har under den tiden befunnit mig mestadels i stugan i Glommen. Jag skulle behöva åka ner dit nu igen för tiden räckte tydligen inte till...hm, fortfarande lika stressad.

Men nu måste jag arbeta och jag trivs ju jättebra med mitt arbete och det kan vara ett bra sätt att skingra tankarna på. Första dagen tillbaka på jobbet var igår. Började lite lätt med personalmöte. Det var bara det att jag satt med lätt hjärtklappning under hela mötet och dessutom kände mig yr och illamående. Men jag har bestämt mig för att försöka ialla fall. Blir det värre eller om jag inte blir bättre så måste jag sjukskriva mig. Jag trodde aldrig att det skulle gå så här långt. Men nu är det som det är och det är väl bara till att försöka.

Jag ska försöka sätta mig ner idag och skriva mitt schema som psykologen på Ivf sa åt mig. Men det känns jobbigt att behöva göra det. Men jag antar att det är ett måste.

Igår träffade jag mina darlingar M & L med alla barn. Det kändes skönt att äntligen träffa dem men jag blev faktist ledsen. Ledsen över hur sällan jag träffar dem och hur mycket jag saknar det sociala livet som vi haft förut. Ibland känner jag mig nästan utanför när man hör allt roligt som de hittar på tillsammans men det är ju som sagt mitt eget fel. Jag har inte varit vidare social de senaste åren. Inte sen den senaste bilolyckan som skedde -02. Sedan dess har minnet och värken påverkat mig såpass att jag inte längre haft orken att umgås. Jag vet att jag är välkommen men de har väl tröttnat på att fråga om jag vill vara med när jag tackat nej så många gånger. Det är upp till mig att ändra på det och det tänker jag göra jag ska bara få tillbaka minnet och orken först. Men det värsta var ändå när det gick upp för mig att jag missat Ms 35-årsdag. Usch! känner mig som största boven. Men jag vet att hon förstår och de är båda två väl medvetna om att mitt minne inte fungerar för tillfället. Men när jag väl kom hem så ringde jag till M för att åter be om ursäkt. Jag var uppriktigt ledsen och tårarna rann. Hur kan hela mitt liv och de personer som jag bryr mig mest om i hela världen plötsligt bara försvinna ur minnet. Jag förstår inte och det gör mig så deprimerad. Hoppas verkligen att jag blir normal igen. Jag kan inte sova ut på mornarna längre. Vaknar alldeles för tidigt. Antar att det är den jäkla stressens fel. Samtidigt som det ibland är skönt att vakna tidigt, men inte när jag ska jobba kväll. Ja,ja nu är jag iallafall uppe och har så varit ett tag. Jag ska försöka hinna vila lite innan jag börjar jobba.

Tänkte jag skulle visa några vackra foton från min rekreations tid nere vid havet. Det här fotona tog jag en morgon när jag vaknade vid fem-tiden och bestämde mig för att ta en promenad. Det var alldeles öde, inte en kotte var ute och havet låg alldeles stilla. Så skönt. Då njöt jag i fulla drag.


Just me myself & i. och så havet förståss.


Alldeles ensam, inte en kotte syns till. Så skönt då kan jag ju välja solplats först. ha,ha


Jag ritade lite i sanden.


Havet känns lite kallare än ljummet...lite mer sol och det går att bada.


Och sol fanns det gott om den här morgonen.

---

Här kommer lite foton från när jag och min katt varit ute och promenerat. Han är som en hund. Går jättebra i koppel på höger sida till och med. Ordning och reda. Men jag har ju redan från start haft med mig Picasso ut på promenader och överallt jag åkt. Det är jag jätte glad för nu. Se så vacker han är min lille katt.



Picasso njuter. Vi tog en liten rast från bilkörandet på väg ner till stugan och då hamnade vi rätt in i det här vita vackra havet av vitsippor.




Se så duktigt han går brevid mig. Min stolthet. Jag ser däremot ut som värsta jätten. ha,ha

---

Jag har haft många fina dagar nere i stugan senaste  veckorna. Det har varit skönt att bara vara samtidigt som det är frustrerande när jag inte kan göra nåt. Jag blir så rastlös. Är ju van vid att klippa gräset, plantera, gräva i landen m.m. Men nu är det inga tunga lyft som gäller och jag riskerar ingenting, så det är bara att lugna ner sig på den fronten. Jag upptäckte dessutom att jag nu när jag tvingats att fråga hjälp när det kommer till tunga lyft och liknande så har min whiplash förbättrats något. Jag har inte haft lika ont i axlar och huvud som jag brukar. Jag måste verkligen fortsätta fråga om hjälp men jag är så van att sköta allt själv och då vet jag att det blir gjort. Hm, jag måste lära mig, så är det bara.


Jag har agerat livräddare. En liten svalunge damp ner från taket rätt framför mig. Jag kunde inte lämna den där till sitt öde, den levde ju så jag bestämde mig för att försöka få upp den till boet igen. Fram med stegen och med fågeln i spaden försökte jag då att putta tillbaka den där jag trodde att deras bo var. Svalmamman och svalpappan hade full koll på vad jag gjorde. När fågeln väl var på plats så klättrade jag ner igen men då ramlar den ut på nytt så det var bara att göra om hela proceduren men den här gången täppte jag till ena kanten så att ungen inte skulle trilla ut igen. Jag hoppas att föräldrarna matar den nu. Usch jag har så ont av att se små djur lida. Kunde inte släppa tanken på den lilla fågelungen på hela den dagen och dan efter det.

Det är många ungar ute på vift nu. En annan dag när jag  min katt Picasso, min svärmor och hennes lilla hundvalp Neo,var ute på promenad fann vi den här Råken sittandes på en mur. Den såg så vilsen och förvirrad ut den stackaren. Men igentligen så tycker jag direkt illa om just de fåglarna för de finns i hundratal i skogsdungen som ligger precis vid stugan och de lever djävul dagarna i ända. Så tröttsamt. skiter överallt gör de också.

---

Det har varit vackert och rejält varmt men vissa dagar så har det verkligen ösregnat och stormat. En sådan dag åkte jag och min svärmor till Glommen för att kolla in de höga vågorna. Herregud vad det blåste. Jag försökte gå nära strankanten för att ta ett fint foto när det plötsligt skriker till i mitt öra. Ett högt pipigt skrik. Det var en Skräntärna som attackerade mig . Den försökte skydda sitt bo som tydligen låg där bland stenarna. Det visste jag inte. Fågeljäveln flyger tillbaka igen och dyker ner mot mitt huvud. Med ynka 5cm kom jag undan. Men några foton tog jag ändå.




Platsen där Skräntärnan attackerade mig.


Fyren i Glommen.


Det fanns ju givetvis gott om stora fiskmåsar. Det såg nästan ut som om dem stod helt stilla där mitt i stormen.


Helt plötsligt dyker solen upp mitt i blåsten.

---

Häromdagen så sken solen starkt och det var VARMT. Bästa platsen att förvara sin varma kropp blev då stranden. Jag gick ner där i omgångar först med min älskling sen med min svärmor.


Glommen.


Vi (min svärmor och jag) föredrar skuggfoton på oss själva.

/ Tjingeling