Igår kväll blev jag ordentligt orolig och kalla kårar gick längs ryggraden. Jag började få värk i magen. Visst har jag kännt av växtvärken under hela graviditetet (8veckor) den som liknar menssmärta men nu kändes det annorlunda. Inte kramper men på vänster sida av magen. Jag försökte att ignorera värken och intyga mig själv om att allt var precis som det skulle. Kanske kunde det vara tarmarna som spökade. Men så gick jag på toaletten och upptäcker bruna flytningar i trosan. NEJ! Usch, skulle jag få missfall nu? Oron var total och jag sa till min sambo att varför har jag blod i trosorna? Nej ropar han. Jag visade honom men han försökte lugna mig med att säga att det inte såg ut som blod utan mer som en flytning. Jag såg på honom att han blev lika rädd som jag blev men han försökte inte visa det. Utan sa att det är nog ingen fara. Kvällen gick och det var dags att gå och lägga sig, jag höll handen på magen och smekte den försiktigt. Tusen tankar for genom huvudet. Skulle det misslyckas nu, igen. Hur mycket mer orkar jag/vi gå igenom. Jag undrade om det hade att göra med att jag blev så himla ledsen och upprörd på jobbet innan, kunde det ha orsakat fram ett missfall. Gud nåde den personen isådana fall.
Morgonen infann sig och jag vågade knappt gå på toaletten för rädslan att det skulle kommit mer flytningar/blod  var så stor. Men jag var ju tvungen och givetvis - där var det. Det hade kommit mer, inte så mycket men ändå.
Jag ringde till mödravården för att skriva in mig samt rådfråga om det inträffade. BM tyckte att jag skulle vänta ett tag och se om det stannade upp eller blev mer. Hon kunde inte kolla det. Nej, de gör inga ultraljud förrän tidigast i vecka 17. Du har ju redan gjort ett ultraljud så det behövs inte. Jag förklarade allt jag gått igenom och att mina nerver inte klarar av att leva i ovisshet och rädsla mer. Men Nje hon satte upp ett samtal med en barnmorska till mig i nästa vecka och den träffen inkluderar inte någon undersökning utan enbart samtal. Vilken kärring! Men då bestämde jag mig för att ta kontakt med kvinnokliniken på lasarettet. När jag tillslut kom fram och förklarat hela proceduren en gång till och verkligen påpekat att jag inte kan åka till Sahlgrenska för de har semester och Dr Amosi har även han gått på semester och jag fixar inte att inte få veta hur det står till med barnet. Efter att Bm rådfrågat andra läkare där så sa hon att eftersom du är i ett så tidigt skede så får du ta kontakt med gynmottagningen på lasarettet. Jaha tänkte jag och slog numret dit. Men då har de ingen telefon tid förrän imorgon, så då ringde jag upp växeln och berättade hela historien en gång till och då kopplade hon mig till jouren på gynmottagningen och när jag väl talat med dem fick jag åka upp på en gång. Min mamma följde med. Läkeren ställde en massa frågor och vi gick igenom hela proceduren och min bakomliggande historia, sen så undersökte han mig väldigt noggrant. Han sa att han inte såg några fler flytningar och inget blod, allt såg jättefint ut. De bruna flytningarna som kommit ut är rester efter ingreppet och har inget att göra med barnet. Skönt. Sen gjorde han ett VUL (vaginalt ultra-ljud) och även där var han jättenoga. Och där var det - hjärtat! Det slog lika fort som för några dagar sedan och har nästan vuxit sig dubbelt så stor på mindre än en vecka. Allt såg jättebra ut och läkaren lugnade mig och sa att jag skulle sluta oroa mig och försöka njuta av min graviditet. Han var fantastiskt sympatisk och professionell. Sen säger han att du får jättegärna höra av dig igen om det skulle inträffa något eller om jag bara känner oro, så kollar dem upp mig igen. :) Vilken läkare, vilket bemötande. Det var annorlunda från mödravårdskvinnan det. Hoppas verkligen att min bm  inte är som hon i telefonen. Jag berättade på en gång hur allt hade gått för min älskling och då erkänner han att han varit jätteorolig men inte vågat visa det för mig, för att inte skrämma upp mig mer. Min älskling, alltid tänker han vad som är bäst för mig. Sann kärlek.

Frågan är nu om jag kanske måste byta BM tid nästa vecka, vi ska ju åka upp till Härjedalen då. Hm, jag får se hur vi löser det här. Nu känner jag mig jättelugn och trött. Ska nog ta och vila lite grann.