Igår var vi på specialistmödravården och fick prata med en läkare angående fosterdiagnostiken. Hon lugnade oss med att jag faktist bara var 34 år och det igentligen inte börjas testas förrän man fyllt 35. Igentligen så ökar inte riskerna för kromosomavikelser förrän man är närmare 38 - 42 år gammal. Så av ålderskäl behövde vi inte vara alls oroliga. Sen har vi ingen i våra släkter som har någon kromosomavikelse (down Syndrom) etc..så där minskar ju även de ärftliga riskerna, då vi varit införstådda med graviditeten från allra första början så har vi heller inte utsatt mig för några risker vad gäller, alkohol, tobak, mat eller annat som kan påverka resultatet.

Eftersom vi genomgått ivf-behandling så minskar ju även chanserna något för att de ska uppstå avikelser pågrund av dålig kvaliteé på äggen. Då bara de bästa av högsta kvalité återsätts de andra kasseras ju. Så läkaren såg inte någon anledning till varför vi skulle göra något av testerna som ändå medför en liten missfallsrisk på 1%. Det har jag känt hela tiden och uttryckte det också. Vi har ju verkligen fått kämpa för det här barnet och om vi inte löper någon risk för kromosomavvikelser så finns det ju ingen anledning att riskera graviditeten. Sen vet jag ärligt talat inte hur jag skulle reagera om vi skulle få veta att barnet kanske har Down syndrom. Älsklingen skulle ha svårare att acceptera det än jag. Till en början. Men vi skulle älska det barnet precis lika mycket som ett friskt barn det vet jag. Så det enda vi bestämde var en tid för ett vanligt ultraljuds scanning i vecka 16, den 24/8 kl 8:15. Hon avslutade vårat möte med att säga till oss att njuta av graviditeten, men kan aldrig förutspå vad som kommer att ske så var glad för varje dag ni mår bra och strunta i vad alla andra tycker och tänker. Vill ni köpa bebissaker och kläder nu så gör ni det. Det är det ingen annan som har att göra med. Det är eran graviditet och eran bebis och det styr ni över själva. Med de orden i huvudet bestämde vi oss för att strunta i alla andras tycken angående att köpa bebiskläder nu i fjärde månaden eller om man ska vänta. Känner vi för att inhandla nåt nu så gör vi det. Vi tar det lite lugnt ändå. Men skulle vi springa på de mest ljuvliga små bebiskläderna så tänker vi köpa dem. Det är dags att vi börjar njuta av den här tiden och slutar oroa oss för allt.

Igår var vi även om åt lunch på min väns nyöppnade restaurang. Jag åt så jag storknade. Så gott. Men efteråt mådde både jag och älsklingen dåligt och hade ont i magen för att vi envisats med att käka så mycket. Men jag bara älskar hennes mat, den är ljuvlig. Jag längtar tills hon gör sin kålpudding då kommer jag sitta på första parkett. :)
På kvällen kom hon med sin dotter och sambo hem till oss och käkade kvällsmat. Det var mysigt. Med sig hade hon en massa mysiga mammakläder till mig och en spelmobil. När de hade gått så satte jag ihop mobilen och vred upp dosan. Ut kommer en ljuvlig melodi och plötsligt känner jag hur tårarna stockar sig innanför ögonlocken. Det var sanna glädjetårar. Jag kunde inte hålla tillbaka känslan längre. Den som jag envist förttryckt av rädslan för att något skulle gå fel. Nu kom den äntligen och först då vågade jag känna mig GRAVID och LYCKLIG samtidigt. Jag har haft så svårt att ta det till mig att verkligen våga förstå att jag nu ska bli mamma och älsklingen pappa. Jag tittade på dosan och de små söta djuren och kände mig så jävla lyckligt lottad. Efter alla motgångar står vi nu här och ska inreda ett barnrum. Fantastiskt. Det är många som riktigt öser över oss bebissaker. Men jag vill samtidigt hitta våran egen stil på barnrum inte bara ta allt begagnat. En ny spjälsäng ska jag köpa. VI har bestämt oss för en i trä med en helsänggavel på kortsidorna. Där ska jag måla fina Elsa Bescow motiv alternativt mina små älvor. Men den kommer bli personlig.

Jag tog en massa fina foton nu när vi var uppe hos mormor i Härjedalen. En underbart skön vecka med mycket mysfaktor då det regnade nästan hela veckan. Men vi eldade i vedspisen och den stora öppna spisen och rådda om varandra. Samt att få träffa min underbara mormor och se att hon mår så bra som hon ändå gör kändes skönt. Önskar att jag kunde träffa henne oftare. Men jag tänker åka upp i höst igen. Hoppas att jag slipper bli påkörd igen då. Det blev jag nämnligen första dagen när vi precis kommit upp till sveg. Vårt första stopp på statoil där. Vi parkerade bilen och gick in för att handla då en man kommer in och säger att han backat på min bil med sin husvagn. Hm, det blev buckler, djupa revor i kjolen och lacken. å efter semestern så ska den in på omlackering och omplåstring. Felet var helt och hållet hans så jag behöver inte betal en ljota. Men det känns ändå surt. Igår var vi iväg och tittade på lite nyare bilar och kombin. Men det är inte lätt att finna en nybegagnad kombi. Det verkar vara helt utplockat på just de bilarna. Men vi har gott om tid på oss, så vi hinner nog få tag på en ny bil innan bebisen kommer.....hoppas jag. Annars blir det tajt med barnvagnen och allt. Men allt går.

Här kommer några foton på timmerstocks stugan , ladanm utedasset och båthuset uppe i Olingsjövallen. Tydligen så hade min lillebror och hans sambo upptäckt björnspår där veckan innan vi kom upp. OPS!
2 mil rätt in i urskogen får man köra för att komma fram till stugan.


Här grillar vi korv i öppna spisen.


Olingsjövallen....underbara ställe. långt bort fran all stress.


Förrförra året gjorde jag och älsklingen iordning grillplatsen.


Båthuset som ligger precis vid vattnet. Underbart att bara sitta här på verandan och njuta av utsikten. Nästa år ska vi bygga en 10meters flytbrygga.

Utsikten från båthusets veranda.


Det är ju en sjötomt. Och den är stor. Man kan ana storstugans tak när man står här nere vid det som brukar vara en liten strandsand. Men nu har det regnat så mycket så den finns knappt.

Tja varför inte ligga i sängen inne i båthuset och bara titta ut över sjön.


Tomten i solsken...kors i taket.


I ljusets sken står jag vid vedspisen och gräddar plättar.


Plättarna..mm det var goda.


Här sitter jag och drömmer bort i lågorna från öppna spisen.


Våra fötter...snart är det tre par framför brasan.


Härjedalens skönhet.






På vägen till Olingdal.

Tja, nu får jag nog avsluta det här inlägget. Det blev bra långt. :)
Tjingeling.