Då var det dags igen då. För en ny behandling. Börjar med Synarelan imorgon bitti. Mensen har kommit men inte riktigt helt ännu så det får bli imorgon starten blir. Vet inte hur jag känner inför det här men jag kör på.
Vad har jag att förlora förutom min livslust då förståss?!
Jag känner så här; jag LÄNGTAR sååååå efter att få bli gravid och få föda ett välskapt litet barn till livet. Den önskan är så stor inuti mig att den nästan överskuggar alla tvivel. Men inte riktigt - rädslan för ännu ett misslyckande får mig stundtals att hysteriskt brista ut i gråt och känslan av att vara totalt oduglig och misslyckad blir nästan oumbärlig...
Men lugnet jag känner inombords växer sig starkare och det är därför jag väljer att inleda fas 2..
Även fast att jag fasar för ÄP och alla emotionella gråtattacker och svettningar på nätter på grund av att jag ännu en gång  måste hamna i klimateriet. Sprutfasen skrämmer mig inte alls. Första ivf.behandlingen var det sprutfasen jag nästan fick panikångest av,  bara genom att tänka på det. Nu vet jag att det är en smärtfri procedur. (ja, nästan iallafall)
Jag hoppas vid gudarna att jag slipper bli överstimulerad den här gången och att allt kommer gå precis som det ska. Jag orkar inte med mer negativa överraskningar - det får vara bra nu!

Samtidigt som jag vet att jag troligtvis måste gå igenom en till ivf-behandling ,så vill jag inte behöva genomgå allt det här en gång till. Det tär på krafterna både psykiskt och fysiskt. Dessutom så får jag ta Synarelan två veckor extra för att de är så fullbokade på SU. Men jag biter ihop och kör på. Vad annat kan jag göra?