Jag har valt att skriva lite om perceptionsstörningar, då särskillt inriktad på de traumatiska kriser som vem som helst kan hamna i. Varför kanske du undrar. Jo, det gör jag pågrund av att jag själv stundtals befunnit mig i djupa sådana kriser och även många utav mina vänner. Man kan väl säga att jag på sätt och vis är inne i en slags kris just nu. Ofrivillig barnlöshet och allt kämpande för att få bli mamma tar hårt på psyket. Samt mina whiplaschar som gör att jag vid trettiotre års ålder är halvt sjukpensionär med alla försämringar som det medför. Jag kommer aldrig mer i hela mitt liv kunna arbeta heltid. Kanske,kanske att jag i framtiden klarar av 75 %. Men idag är det 50%. Jag har genom att läsa om dessa traumatiska kriser lärt mig förstå mig själv lite bättre. Visst, smärtar det mig djupt många stunder men det är ändå värt det i slutändan. Jag önskar verkligen att människor inte ska ha sådana förutfattade meningar vad gäller terapihjälp och "lyckopiller", utan dessa hjälpmedel hade jag inte suttit här idag.  Det fanns en period av mitt liv då jag var så djupt nere i en depression att jag hade starka planer på självmord. Utan den hjälp jag genom åren fått av mina närmaste och olika professionella instanser skulle jag aldrig känt en sådan livsglädje som jag idag faktist känner.
Fler människor skulle må så mycket bättre om man bara vågade söka hjälp, i tid...


Vad innebär en perceptionstörning?
Vilka orsaker,symptom,konsekvenser,åtgärder finns det?
Det kan finnas många anledningar till att störningar uppstår i perceptionensprocessen. En perceptionsstörning innebär att man får
in bristfälliga eller felaktiga intryck från omvärlden eller att man inte kan tolka sina intryck eller tolkar dem fel. Orsaker till att perceptionen inte fungerar som den bör kan vara; alkohol, narkotikapåverkan, trötthet, stress, chocktillstånd, sinneshandikapp, åldersförändringar, understimulering, psykiska störningar och olika typer av hjärnskador. Vissa speciella perceptionsstörningar kan vara orsakade på grund av att perceptionssystemet är outvecklat, men oftast beror det på hjärnskador. En sådan hjärnskada eller bristande funktion i hjärnan behöver ej vara märkbar på något annat sätt. Jag tänkte jag nu skulle berätta lite mer ingående på psykiska kriser som är en form av percepionsstörningar.

Man brukar tala om två olika psykiska kriser den ena kallas för utvecklings eller mognadskriser, den andra kallas för situationskriser eller traumatiska kriser. Både som barn och som vuxen genomgår man olika perioder i sin utveckling, då är man också mer mottaglig för psykiska störningar. De är kritiska perioder i livet då man genomgår stora omställningar både fysiskt och psykiskt. Man står inför nya psykologiska, sociala eller biologiska uppgifter som t ex; att föda barn, arbeta, bilda familj, gå i pension och så vidare. Det ingår ju i det normala kretsloppet men kan bli en sådan stor omställning för individen att en livskris utbryter. Jag har nu valt att koncentrera mig på de traumatiska kriserna.

Det gemensamma för de traumatiska kriserna är att de utlöses av yttre händelser. Det finns sju klasser av traumatiska typsituationer; 1) Objektförlust (förlust av någon eller något man är starkt fäst vid), 2) Autonomiförlust (förlust av självständighet t ex vid invaliditet), 3) Reproduktiva problem (problem som rör förmågan att få barn), 4) Relationsproblem (problem i förhållanden till andra människor), 5) Social skam, 6) Förändringar i samhället (t ex arbetslöshet), 7) Yttre katastrofer (t ex krig, eldsvådor, trafikolyckor).

Den krisdrabbade ställs inför en helt ny situation, han/hon kan inte fly från den eller lösa den med hjälp av sina vanliga metoder. En sådan här kris brukar vara i en - fem veckor ibland ännu längre. Det är en tid då den drabbade kämpar för att försöka förstå vad det är som har hänt och även försöka hitta utvägar för att klara av den nya situationen. Det är en svår kamp men den ger även utrymme för utveckling och mognad. Krisen kan även leda till att livsmöjligheterna försämras, känslor av att känna sig bitter och isolerad från omvärlden är inte ovanligt. Den som blivit övergiven kanske inte vågar söka kontakt med nya människor i rädsla för att samma sak ska hända igen. Det är inte ovanligt att männsikor efter en svår förlust bli passiva och känslomässigt tillbakadragen.

För att förstå en människa i kris är det viktigt att ta reda på vilken som var den utlösande faktor som utlöste det hela. Vilka svåra och oväntade yttre påfrestningar gjorde att personens liv, existens och livsmöjlighet upplevs som hotade? Därefter frågan: vilken inre betydelse det inträffade har för personen? Hur upplever han/hon en händelse av det här slaget? Vad i dennes personliga erfarenheter kan förklara reaktionen? Hur ser personen i fråga på sig själv? Hur ser personens föreställningsvärld ut? I vilken livsperiod befinner sig personen i (vilken åldersperiod)? Hur ser den krisdrabbades sociala situation ut? Så som t ex familjeförhållanden, ekonomiska omständigheter, arbetsförhållanden, arbetslöshet etc. Kortfattat kan man dela upp dessa frågor i fyra grupper: 1) Vad har hänt? 2) Vilken inre betydelse har detta för den drabbade? 3) I vilken livsperiod befinner han/hon sig i? 4) Hur ser den sociala situationen ut?

Att befinna sig i kris är inte det samma som att vara sjuk, varken psykiskt eller fysiskt. De uttryck en kris kan ta är oftast normala reaktioner på när hela dennes värld rasar samman. Man kan i allmänhet urskilja ett mönster hos människor som befinner sig i en kris, detta kan man göra genom att iaktta reaktionerna som följer. Det finns fyra faser i en kris utveckling. Den första är chockfasen. Den första reaktionen är oftast att den drabbade försöker förneka vad det är som har hänt eller helt enkelt skjuta bort insikten om det som hänt. På ytan kan personen verka helt oberörd men under ytan råder kaos och förvirring. Den drabbade har svårt för att ta in det som hänt och kan då reagera med att bli apatisk, överaktiv, panikslagen eller tom få kroppsliga sympton. Skratt växlas med gråt, ångesten är stor och upplevs som hotande. Det är vanligt att personen som befinner sig i ett sådant läge behöver både omvårdnad och framför allt kroppskontakt. Det är viktigt att personen får utlopp för sina svåra känslor. Detta kan man underlätta genom att ha en tillåtande attityd gentemot personen. Närvaro och att vara mottagnde är viktigt, lyssna och försöka få den krisdrabbade att förstå att det han/hon känner är helt normalt. Men även isolering kan vara en följd av chocken. Många handlar då rationellt och förnuftigt men kväver känslorna som vill upp till ytan. Det är ju inte bara känslorna som påverkas i chockfasen utan även tänkandet, minnet och perceptionen påverkas. Ibland kan hörseln, synen och känseln påverkas så starkt att sinnesinrtycken helt blockeras. Den andra fasen i krisförloppet kallas för reaktionsfasen. Reaktionsfasen kan vara i allt från veckor till månader. Den inträffar när den drabbade inte längre kan hålla ifrån sig eller förneka det som hänt. Han/hon börjar förstå vad som har det innebär och reagerar på den verkliga betydelsen av vad som hänt. Det är nu som försvaren mot det inträffade börjar släppa. Känslorna går inte längre att hålla tillbaka, det går inte att blunda för verkligheten längre. Försvaren behövs inte längre på samma sätt, orken att ta in mer av verkligheten har ökat. Den psykologiska uppgiften blir att försöka förstå och smälta det som har hänt. Det sker gradvis och omväxlande med att de psykologiska försvarsmekanismerna kommer till användning igen. Hit räknas bortträngning, förnekande, rationalisering, projektion och isolering av känslor. Försvaren fyller en viktig funktion genom att skydda mot alltför stark ångest. Häftiga känsloutbrott växlar med ett starkt beroende av andra och en önskan om att bli omhändertagen. Ibland försöker den drabbade ge andra skulden för det inträffade, vilket igentligen är ett försök till att inte väcka de egna skuldkänslorna. Ibland kan personen utveckla symptom som en ev, nära anhörig till mig dog av. Ofta förskönas tanken på den döde av den som är krisdrabbad. Den drabbade kan även utveckla en rad andra symptom som sömnstörningar, mardrömmar och upplevelser av att vara svag. Andra symptom kan vara; depression, gråt, isolering, skuldkänslor, hypokondri, aggresivt beteende och ibland självmordsförsök. Psykosomatiska symptom är inte ovanligt och kan leda till alkohol- och narkotikamissbruk eller psykotiska tillstånd med förvrängda verklighetsuppfattningar. Många av dem som söker läkarvård för hjärtbesvär, depression, sömnsvårigheter, ångestattacker eller magbesvär är i själva verket i reaktionsfasen av en psykisk kris. Den regression som inträffar i krisens tidiga faser kan få negativa följder om de kvarstår för länge. Att bli kvar i ett barnsligt reaktionsmönster kan hindra övergången till nästa fas, reparations- och bearbetningsfasen. Övergången från reaktionsfasen sker succesivt. Denna fas kan pågå från ett halvt upp till flera år. Reparationsfasen innebär ett nytt intresse för nya kontakter och inlärning av nya sociala funktioner och kunskaper. Nuet blir åter viktigt. De starka försvar som förut var nödvändiga behövs inte längre. Man börjar få en mer realistisk syn på tillvaron. För att kunna komma igenom krisen krävs det att man lämnar den falska bild man förut hade av verkligheten och accepterar sanningen. Reparationsfasen innebär att man på ett djupt och personligt plan lyckas acceptera det inträffade, trots att det inneburit en outhärdligt psykiskt lidande. Efter att personen konfronterats med det inträffade, kan denne åter känna livskänsla och livsglädje. Om den drabbade kommit så här långt innebär det att han/hon befinner sig i nyorienteringsfasen, vilket också innebär att personen kan lämna det förflutna bakom sig, tillsammans med smärtan som den orsakat. Smärtan blir endast kvar som en "ärrbildning i själen".

En neurotisk människa som befinner sig i en kris behöver ofta hjälp av en proffesionell psykoterapeut och eventuellt antidepressiva medel, (väldigt vanligt). Det är däremot inte nödvändigt för en männsika som befinner sig i en något mer normal kris, dvs där relationen står i rimlig proportion till den yttre händelsen. Då kan det räcka med att vända sig till en klok vän, eller en stödjande samtalskontakt med en allmän läkare, kurator, sjuksyster eller annan vårdpersonal.


Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/IVF" rel="tag">IVF</a>