Idag ringde jag till dr Amosi på infertilitetskliniken för att få svar på en massa frågor jag har gällande IVF- behandlingen. Om det är några speciella prover jag bör ha gjort innan jag ska till Sahlgrenska och vad jag har för blodgrupp och allt det där. Men när jag placerades i telefonkön så svek modet mig. Jag kände mig så dum. Varför ska jag ringa och störa dem med mina frågor som säkert ändå kommer besvaras när vi väl får brev från Sahlgrenska. Så jag lade på luren. Kanske verkar barnsligt av mig men jag blev blyg och vill inte framstå som korkad. Jag menar allt sånt här ger sig väl. Eller?

Usch! varför kommer det aldrig? Brevet som datumet står i. När får vi komma igentligen? Hur länge ska vi behöva vänta? Försöker tänka på annat men tankarna om IVF återkommer ständigt om inte i vaket tillstånd så i mina drömmar. Jag önskar att det hela var över och att jag var gravid. Önskat att jag slapp hamna i klimateriet och slapp att ta de här sprutorna, slapp att utsätta mig för äggplockningen osv. Jag kommer ju hamna i klimateriet två gånger under min livstid. Det du. Ha,ha jag är lyckligt lottad!! NOT. mest synd blir det kanske om min sambo som lever med mig. Ha,ha