Den 11 - 15 augusti 2007  gjorde jag tillsammans med 64 kollegor på en värdegrundsresa till det tyska koncentrationslägret Auschwitz/Birkenau i Polen.

Minnet av den långa tågrälsen in i dödslägret Birkenau finns inpräntad i mina hornhinnor.
Varje gång jag blundar ser jag slutet av rälsen, "the end of life".
Det ser ut som att rälsen är avklippt.
Här vid rälsens slut finns ruinerna av de gaskammare och krematorier som slukat så många människors liv.

Känslan som fyller mig där är obeskrivlig.
Jag känner att jag när som helst bryter ut i gråt.
Inom mig känner jag bara tomhet.
Stegen känns tunga och luften är tung och svår att andas in.
Jag känner ett tryck mot bröstet. Samma som jag kände i Auschwitz 1.
Känslan av död och skräck fyller mig.
Jag kan inte finna de ord som kan få dig förstå.
Endast den som stått där och upplevt platsen vet. Inga böcker, inga filmer kan ge samma upplevelse.

 Samtidigt mitt i all bedrövelse frodas markerna där inne av liv.
 Där det förut var sten och grus växer gräset grönt,
vackra blommor slingrar sig upp genom jorden och upp mot solen,
jag hör vindens sus vina genom trädkronorna,
vackra färgglada fjärilar omringar mig,
fågelkvittret är som ljuv musik och hoppande grodor gömmer sig snabbt under sten och blad.
En plats idag så fyllt av liv här inne i Birkenau världens största dödsläger.
 Det känns mäktigt på ett sätt, som att allt liv som växer här idag är resterna av de döda som en gång vandrat på denna mark. Ingen total förintelse, man kan inte utrota någons själ.
Det finns ett särskilt ställe där en stor del av judarnas aska finns utströdd,
där växer lila vackra blommor.

 Eftersom inte alla dokument är bevarade idag vet man inte exakt hur många som mördades i lägret,
men det uppskattas att vara 1,1 - 1,5 miljoner människor.
Som mest gasades och brändes 5000 judar på en enda dag. Helt sjukt!

Den här resan har förändrat en del av mig.
Jag känner mig mer ödmjuk och i arbetet som fritidsledare lägger jag inte längre ner så mycket energi på struntsaker som tidigare stört mig. Idag är lite småtjafs mellan barnen inte hela världen, jag vill få dem att förstå att det finns värre saker man kan råka ut för än att någon "snott" ens datatid, t.ex....
Jag känner att jag idag kan ha mer tålamod för människor som har en annan åsikt än jag själv.
Jag känner att jag på något sätt har landat i mig själv som människa och min syn på människovärdet har stärkts. Alla människor, djur har samma värde enligt mig.

Jag önskar att alla människor kunde stanna upp och tänka på hur de behandlar människorna de möter i sitt dagliga liv.
 Visar du dem respekt, ödmjukhet, empati och förståelse för dem du möter?
Tycker du ärligt att alla människor är lika mycket värda?
Om ditt svar är ja, tänk då efter om du behandlar alla lika.
Ibland är det svårt att leva som man lär.
Du väljer själv om du vill vara en god människa. Ingen annan!

Men kom ihåg: What comes around - goes around!
http://intressant.se/intressant