Nästan hela dagen har gått utan att jag igentligen gjort något av allt det som jag tänkt att jag skulle hunnit med idag. Har inte haft någon lust att uträtta något, mest legat i soffan, småfrusen invirad i min vita goa pläd. Jag funderar på att bygga om soffan men kan inte bestämma mig för om jag vill behålla den eller om jag vill ha kvar den som hörnsoffa eller göra om den till en 4-sitts soffa. Det går, jag vet det. Har gjort det förut. :)
Igår kväll kunde jag inte låta bli. Jag klippte av en bit av håret. Åh nej inte nu igen, tänker du säkert nu. Men jag tog bara topparna den här gången och så klippte jag upp det lite. Ha,ha men jag har fortfarande kvar min egna hårfärg.Inte illa. Jag har varit sååå nära ett flertal gånger att tona håret i en härligt röd nyans. Men Icke! Nu har jag ju lovat mig själv att jag ska spara ut håret en gång för alla så då måste jag stå emot frestelsen.
Som vanligt är det här ju ett beteende jag har när jag känner mig nedstämd, klippa, färga, slänga, möblera. Antar att det är all den här oron över IVF- behandlingen som satt fart på processen den här gången. Tankarna snurrar runt. Främst att det inte kommer att fungera sen alla dessa sprutor som jag ska ta på mig själv i två veckors tid. Jag vet att jag fixar det för det är ju för en högre sak. Men kan ju inte rå för att jag är darrig inför sprutor. Äh, det får ge sig.  Blir så trött på mig själv ibland. Jag tycker det är skitjobbigt att behöva se på alla dessa gravidmagar hit och dit. Alla ynglar av sig som om det vore det mest naturliga att det bara ska fungera. Men tydligen inte för mig. Fast att allt står rätt till kroppsligt, så går det inte. Lingonveckan fortsätter att komma...månad efter månad. Många av mina släktingar och vänner har nu fått/eller ska få bebisar. Alla utan jag. Jag är genuint glad för deras skull och jag unnar dem verkligen den lyckan men samtidigt skär det i mig. Jag vill ju med. Nu för tiden när någon ringer och talar om att "jag är gravid" så säger jag det vanliga, att jag är glad för deras skull. Men när luren är på, kommer tårarna och jag kan inte hålla emot sorgen. Känner mig som en hemsk människa. Jag känner knappt igen mig själv längre. Suck!